Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Konservativa Birgitta goes wild and crazy!

Som den försiktiga och förändringsobenägna (oj vilket långt ord…19 bokstäver) person jag är tar det oftast lång tid för mig att anamma något nytt eller ett MODE.

När det gäller tex kläder kan jag först förfasas över hur gräsligt fult något är för att sedan, efter att ha sett andra bära plagget och vänja mig, själv köpa samma sak och tycka att det är snyggt.

Då strass-pannbanden dök upp tyckte jag att träns ska vara stilrena och utan detta bling-bling men ”när fan bli gammal blir han religiös” och JAG började efter ett tag tycka att utsmyckade pannband var helt ok.

Och när jag var i Ullared i fredags köpte jag äntligen det pannband jag sneglade på redan förra gången då till och med den ekonomiska Birgitta fick erkänna att TJUGO kronor för dessa var mer eller mindre gratis!

När jag väl kom till stallet och monterade på pannbandet på tränset (det sitter inte så snett som på bilden) så hände det som ibland händer efter ett Ullaredsköp; jag suckade och tänkte ”varför köpte jag inte ett till”! Suck….

Pannbanden fanns bara i brunt (därav det låga priset kanske) men även mitt kandar är brunt så nu har jag lagt in en beställning hos en stallkamrat som ska dit på onsdag :-)!

Ny lag som gäller hästpassen!

Läser i Ridsport att det 1 juli i år tydligen kommit en ny lag vad gäller hästpassen.

Hästägaren är enligt lagen ansvarig för att hästen har ett pass. Detta ska alltid finnas där hästen är, förutom när den flyttas mellan beteshagar, är ute på rid- eller körtur eller transporteras akut till veterinär. I de fallen behöver passet inte följa med hästen, men det ska kunna visas upp inom 3 timmar.

Skärpningen av lagen gör att den som har hand om hästen- hästhållaren- ska kunna visa upp passet omgående ifall en kontroll görs av länsstyrelsens inspektörer. Detta innebär att den ansvariga personen- hästhållaren- till exempel i ett inackorderingsstall ska ha tillgång till hästarnas pass.

Det är lagen om provtagning som reglerar hästpassen och den finns för att snabbt kunna vidta nödvändiga åtgärder vid ett utbrott av en smittsam sjukdom. Straffpåföljden för den som inte visar upp passet kan bli böter.

Av ovanstående följer att vi som har våra hästar inackorderade ska lämna vår hästs pass till stallägaren.

Hur många kände till detta?

Enligt den rundringning som Ridsport gjorde: i princip INGEN.

Jag hade faktiskt själv ingen aning och känner mig i ärlighetens namn inte allt för pigg på att lämna ifrån mig Archies pass.

Jag undrar hur många som kommer att bry sig om denna lag och min personliga gissning blir: INTE MÅNGA.

Vad tror ni?

En låååång presentation av undertecknad (på begäran)

Härom dagen fick jag ett mail från en nytillkommen bloggläsare, Vanja som ville veta lite mer om vem jag är.

Och bara för dig Vanja kommer här en lång utläggning om vem du har att göra med:

Som sidan tydligt markerar heter jag alltså Birgitta, är 43 år gammal och boende i Staffanstorp, en liten håla strax utanför Malmö.

Mitt ena efternamn, Manojlovic, som jag är född med härstammar från forna Jugoslavien varifrån mina föräldrar invandrade året innan jag föddes och det andra, Karlsson tog jag när jag gifte mig för lite mer än 3 år sedan.

Jag och mannen i mitt liv sedan lite mer än 7 år, Micke (säljare med stort flyghistoriskt intresse) bor i eget hus strax utanför Staffanstorp, annars har jag bott och arbetat i Malmö hela livet.

Med Micke och mig bor sedan snart 1 år tillbaka den svarta whippettiken Soya (som för att krångla till det egentligen heter Per-Mobile Zingy Beauty men även kallas för Pippi, Mimmi, Mishi och Kicki).

Min förkärlek till smeknamn brukar skapa viss förvirring IRL då folk kan få för sig att jag har flera hundar men jag lever verkligen efter devisen ”kärt barn har många namn” och ”kärt barn” är nog det minsta man kan säga om Soya. ”Total besatthet” är nog de ord som närmast kommer mina och makens känslor inför detta 14-kilos djur.

Soya är en så kallad omplaceringshund vilket i alla fall i vårt fall låter ”värre än det är” eftersom det verkligen aldrig varit det minsta lilla ”fel” på vår älskling.

Omplaceringen berodde helt enkelt på att den familj som först köpte Soya inte kunde ha kvar henne pga sjukdom och vi, som ville ha en vuxen hund kunde inte ha fått en bättre sådan.

Soya snabbspringare blir 2 år i januari och är köpt som en ren sällskapshund men har trots detta redan provat både lure coursing och att springa på hundkappbana. Planen är att tävla lite nästa år men det får bli i mån av tid. Intresse hos Soya saknas i varje fall inte, att springa på detta vis tycks vara något av det bästa hon vet.

Innan jag går över till den som den här sidan egentligen borde handla mest om, min häst så kan jag bara orda kort om mitt arbete.

Jag är sedan lite mer än 20 år socionom (auktoriserad sådan till och med) och har i många år arbetat med försörjningsstöd (det som gemene man fortfarande kallar för socialbidrag som det hette tidigare) på Rosengård, en av de tyngst belastade stadsdelarna i Malmö

Sedan 6 år arbetar jag i stället på Boendeenheten inom stadsdelen Södra Innerstaden och mina arbetsuppgifter består främst i tillsyn av lägenheter och gruppboende för bostadslösa personer som genom oss fått denna form av boende (lägenheterna hyrs av klienterna i andra hand medan stadsdelen står för kontraktet).

Jag har alltid trivts oerhört bra med mitt arbete som är både omväxlande och fritt och är mycket tacksam över detta.

För att återgå till häst-delen så äger jag idag en 6 årig valack efter Akribori-Bellini som heter Arcimboldo (efter en italiensk konstnär som levde på 1500-talet) men som kallas för Archie eller kort och gott Arch.

Archie är en näst intill svart valack (som blir fult brun på sommaren dock :=)) som är ca 167 cm hög.

Archie är enda avkomman till sin moder Bellisima som själv tävlade lite dressyr innan hon fick Archie.

Archie köpte jag i Borås-trakten när han var precis fyllda 3 (sommaren 2006) och min plan har hela tiden varit att ha honom som tävlingshäst i dressyr.

I dagsläget har vi redan fått över 30 placering varav de bästa resultaten har varit segrar i LA:1 och en 3:e placering i LA:4.

Jag tränar för Ebba von Essen på Hviderups Gods varje vecka och är oerhört nöjd med detta.

Innan jag köpte Archie hade jag ett fuxsto efter Zephyr-Rex. Décima, 170 cm, ägde jag i ca 8 år och sålde då hennes tungfel gjorde att vi aldrig riktigt ”fick till det” i medelsvår dressyr. På denna nivå fick vi bara 2 placeringar men sammanlagt blev det nog ett 50-tal placeringar på lägre nivå, framför allt i LA.

Décima köpte jag som 3 åring och hon skulle idag ha varit 14 år om hon hade levt. Hon dog dock av någon form av kolik något år efter att jag sålt henne.

Kort innan jag köpte Décima hade jag fått ta bort min valack Heron, väldigt lik Archie bortsett från att han var 173 cm. Heron var efter Flyinge Herkules-Hostrup och köptes av mig när han var 4 år och nätt och jämnt inriden.

Heron ägde jag i nästan 10 år och fick ta bort pga förändringar i hovlederna.

Det var med Heron som min tävlingskarriär inleddes på allvar och vi hann tävla hundratals gånger i både hoppning och dressyr.

Allt som allt blev det 99 placeringar varav en handfull i 130-hoppningar och Medelsvår B-dressyr men vi gjorde också en del starter i S:t George där vi dock aldrig placerade oss.

Den första hästen jag köpte hette Menelli och var ett fux-sto efter Ambassadeur- Ganesco och henne ägde jag i ca 1 ½ år. Även denna häst fick problem med benen och fick tas bort.

Vi hann tävla i hoppning och dressyr (lätt klass) lite grann och Menelli var en bussig häst som jag tyckte väldigt mycket om.

Summa summarum har jag alltså haft 4 egna hästar om man räknar bort en häst (Flash efter Oskmolnet-Jovial ) som jag bara ägde i några dagar och lämnade tillbaka till säljaren pga hosta.

Alla hästarna har stått uppstallade på ridskolan Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida knappt 15 år gammal och jag har förblivit klubben trogen sedan dess och fram tills för 2 månader sedan då jag flyttade Archie till Grevie Hästcenter som ligger bara någon kilometer från vårt hus.

Anledningen till flytten berodde inte på något vis på någon kontrovers på ridskolan där jag alltså huserat i över 20 år utan på att det helt enkelt blev mycket mer praktiskt (och långt, långt billigare) att ha hästen närmare bostaden.

Jag kommer dock att fortsätta att tävla för MCR och har även fortfarande kontakt med många hästägare därifrån.

På tal om andra hästägare kan jag bara kort kommentera några som jag ibland nämner vid namn i bloggen och som är ”undantagen som bekräftar regeln” att jag inte ”hänger ut” folk med namn. Det är ju inte alla som är intresserade att figurera på Internet hur som helst och det måste man respektera.

I min blogg händer det således att jag nämner Lena som tillsammans med sin dotter äger D-ponnyn Birk som i några år var Archies hagkompis på MCR. Lena och jag har många gemensamma roliga uteritter på vårt samvete och vi kommer att fortsätta att rida ut tillsammans även nu efter min flytt fast det inte blir lika ofta.

Sally med ponnyn Mulle (som egentligen heter Timon) är en 13-årig tjej som har ridit för mig ett tag och vi har också alltid roligt tillsammans. Mulle är en mycket duktig hopp-ponny (C) som tävlar upp till LA.

Corre som kommenterar här på bloggen ibland har sin häst Searching Shadows i samma stall som Birk och Timon står i (dvs på MCR).

Lina har varit Archies hästskötare under hela tiden på MCR och skötte även Décima innan jag sålde henne. Lina går på gymnasiet och är privat en duktig filmare och fotograf som bidragit till många kort och alla filmerna som publicerats på bloggen.

Många av de som kommenterar inläggen på bloggen känner jag mer eller mindre väl IRL (Aramis, Ann, Keb, Eva tex) och andra har jag ingen aning om vem de är. Lika kul med alla läsare hur som helst och jag hoppas att du Vanja stannar kvar och fortsätter att både läsa och kommentera!

Exempel på en riktigt dålig hästtidning!

Härom dagen fick jag hem ytterligare ett nummer av Svenska Ridsportförbundets medlemstidning ”Häst & Ryttare”.

Även om det på omslaget står att den kostar 30 kronor vet jag inte var den finns att köpa för detta pris eftersom alla medlemmar får den hemskickad gratis.

Och att den är gratis är väl för tursamt för en sämre hästtidning får man faktiskt leta efter.

Bloggaren Havrepappa hade den 8 oktober i år ett inlägg kring detta alster

http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm?mode=&date=2009-10-01&filter_horse=

och jag kan bara instämma i hans synpunkter.

Jag brukar faktiskt alltid kunna hitta något läsvärt i allt som publiceras i tidningsform men i Häst & Ryttare är det näst intill omöjligt.

Andra tidningars kvalité kan variera mycket (Ridsport) eller lite (Hippson) från nummer till nummer men Häst & Ryttare har varit lika usel från första numret vilket ju är himla synd eftersom den når ut till så många läsare.

Själv skulle jag nog utse Hippson till den bästa hästtidningen om jag var tvungen att välja och då beroende på att jag anser att det i denna tidning finns ”något för alla” oavsett om man rider på ridskola, har egen häst, tävlar, är ”skogsmulle” eller vad man nu än pysslar med i hästväg.

Jag vill förresten än en gång passa på och rekommendera er att dela prenumeration med någon eller några häst/stallkompisar. Det finns väl ingen anledning till att flera personer i samma stall har var sin (dyr) prenumeration när man lika gärna kan dela kostnaden? Har man läst tidningen så har man ju…eller? Synd att bara slänga efter en genomläsning och så gör jag själv med mina tidningar.

Hippson-prenumerationen delar jag med Birk-Lena och Ridsport prenumererar jag förvisso själv på men ger sedan till Lena som ger den till Sally som ger den till Corre osv….Väldigt fiffigt tycker jag!

Engagerade läsare!

Vid enstaka tillfällen får jag kommentarer kring något inlägg som jag skrev för typ tusen år sedan eller i vart fall för flera månader sedan eller så…

För ungefär en vecka sedan fick jag en sur kommentar kring ett inlägg som jag skrev redan 22 december förra året (!!!) ”Favorit i repris? Argt inlägg från en läsare om hästleksaker” och när jag gick tillbaka och läste inlägget och alla kommentarerna (ca 20 stycken inklusive mina svar) fick jag mig några goda skratt.

Roligt att något så trivialt som hästleksaker kan roa OCH oroa folk så :=)!

Det är nog en av de livligaste debatterna vi haft här på bloggen och nej…jag har inte ändrat åsikt i frågan.

Är YTTERST tacksam över att ingen i ”mitt” lilla stall har något ”oväsenförande” i boxen som stör gnällspiken undertecknad.

Archie ”hjälper till” och myntar ett nytt uttryck

Inget att leka med!

Härom dagen när jag skulle gå in i stallet sa två av tjejerna fnissande att jag skulle få se något ”nytt” när jag kom in.Jag hann tänka att de kanske hade pyntat på något vis eller rent av bytt boxplats på någon av de 7 hästarna innan jag gick in och förstod varför de på min fråga ”kommer jag att bli glad” inte hade svarat alltför översvallande :=)!

Det visade sig nämligen att Archie, som även sedan tidigare visat att han kan roa sig på de mest oroande vis (ni minns väl när han tryckte sönder en fönsterruta i sin box när han hade fång) hade dragit ner/ loss gallret som skyddar just rutan till fönstret i hans box.

Sägas ska att detta galler är BLY-tungt och uppenbarligen hade gossen både stått på det och BAJSAT på det enligt tjejerna! Jag undrar bara om han hann få det i huvudet först?

Att sätta tillbaka detta galler visade sig inte vara något som man bara gör i en handvändning (bland annat krävdes en rejäl borr för att borra nya hål i väggen) och jag försökte muntra upp stallägaren genom att skoja och säga att vi kunde ändra uttrycket ”har man inte jobb så får man” till ”har man inte jobb så ordnar ARCHIE jobb åt en”. Tyckte inte stallägaren såg alltför road ut dock och ärligt talat så förstår jag honom :=):

Blåser det mer idag än för 10 år sedan och då även INOMHUS?

En (vintertid) fullständigt oanvändbar mode-accessoar…. eller?

Ja, detta frågade jag mig själv ironiskt för någon vecka sedan då jag såg ett hoppekipage som var på väg upp till ett ridhus från stallbacken.
Anledningen till min spydiga fråga var att hästen var iförd vad jag och många med mig benämner FLUG-LUVA och säga vad man vill men inte f..n finns det några flugor i ridhuset i november!

Så min tolkning är att det antingen är ett ohyggligt dragigt ridhus som personen tänkte nyttja (och att hästen då dessutom är oerhört vind-känslig) eller så var det helt enkelt ett fjantigt mode jag bevittnade?

För hur ska man annars tolka att det gick att rida alldeles utmärkt i alla väderlekar innan flugluvan blev var och varannan ryttares egendom?

Hur klarade hästarna vindar, ljud och flugor innan dess?

Visst fattar jag också att det är bättre/ skönare/ behagligare för hästen att slippa irriteras av flugor men inte tusan är alla de hästar som numera vandrar omkring med flug-luvor på sig så himla känsliga för även vind, oljud och annat som luvorna används som täckmantel för att man ska få pynta hästen med?

Läsarfrågan är avgjord och vi gratulerar…..

Redan av rubriken hade den som är RIKTIGT clever kunnat lista ut vem som är vinnaren för rubriken slutar med en massa PRICKAR :=).

Och redan igår gav jag er en ledtråd då jag skrev att jag skulle tala om vem som hade PRICKAT in rätt svar:-).

Och Prick blev mycket riktigt den överlägsna vinnaren eftersom gissningen på 582 kilo stämde mer eller mindre på kilot!!!!

Jag fick Archies vikt till 584 kilo men då ska man egentligen räkna bort i varje fall grimman, kedjegrimskaftet och bandaget runt det ena benet så det är bara att säga GRATTIS till din uppskattnings (gissnings????)-förmåga Prick!

Själv skulle jag nog egentligen gissat på lite över 600 kilo men eftersom veterinären fick gissa först så valde jag att lägga mig under den vikt han gissade :=).

Ett utflyktsmål i vår?

Hittade följande info på facebook av alla ställen: ”Kyra har clinic i Helsingborgs ridhus söndagen 2010-03-21 mellan klockan 10.00 och 16.30. 475:-. Onumrerade sittplatser. Anmälan till kyraclinic@telia.com och man får sen instruktioner för betalning.”
Jag har varit på 2 clinics med Kyra även om det var väldigt många år sedan och de var verkligen bra på alla sätt. Tycker kanske att priset på vårens clinic är väl ”saftigt” fast å andra sidan får man många timmars underhållning för pengarna.
Ni kan ju gå in på Kyras egen hemsida www.kyrak.com och titta efter mer info!

Ett hag-experiment samt nytt nål-i höstack-uttryck

Som jag har berättat om i tidigare blogginlägg så har det regnat mer eller mindre dagligen i mina trakter de senaste veckorna.

Verkligen tråkigt ur en massa aspekter och ni kan ju tänka er hur våra grushagar ser ut!

För att hästarna ska ha i alla fall en liten torr plätt att stå på har stallägarna nu kört in asfaltkross vid alla grushagarnas ingångar.

Jag hoppas verkligen att detta experiment faller väl ut och framför allt hoppas jag att det slutar att regna!

Och på tal om hagar så har jag nu kommit på ett uttryck som i varje fall vi hästägare kan använda när vi letar ”som efter en nål i en höstack”.

Vi kan i fortsättningen säga ”det var som att leta efter en tappsko i mörker”.

Det var nämligen precis det jag ägnade mig åt i morse i beckmörker när jag vid ankomsten till stallet kunde konstatera att Archie måste ha dragit av sig sin ena framsko i hagen i går eftermiddag.

Någon högre makt måste ha förbarmat sig över mig för otroligt nog fann jag skon efter bara någon minuts letande trots att jag från början knappt iddes påbörja detta ”mission impossible” och då hittade jag den efter att ha traskat runt i en något lerig och även lite vattenpölsfylld gräshage med endast min lilla Ullareds-pannlampa som sprider ett tämligen mediokert sken.

Så i alla fall denna gången besannades uttrycket ”den som söker han finner” även om det kändes som att just leta efter en nål i en höstack :=)!