Ja, även om man inte är en hund bör man kunna sitta fint, inte bara för sin egen bekvämlighets skull utan för hästens!

Det ser inte bara mer estetiskt tilltalande ut med en ryttare som sitter korrekt, ens möjligheter att inverka korrekt och att inte störa hästen och dess rörelser ökar betydligt.

Man kan i många fall säkert vänja den egna hästen vid hur konstig, obalanserad, skumpig, you name it-sits som helst men att spontant sitta upp och rida andras hästar bra blir mycket svårare om man inte kan sitta ”ordentligt”.

Gårdagens sitsträning i lina fick mig att fundera över om inte just denna övning är något som vi ryttare borde ägna oss åt då och då som en kontroll av hur vi sitter? Man kanske tror att man sitter hyfsat men utan stigbyglar och tyglar att hålla sig fast i så kanske ett och annat avslöjas?

Jag ser ibland ryttare, både IRL och på filmer som snarare tycks sitta på underlivet än baken! Dels ser det ju som sagt direkt fult ut och dels inverkar man inte korrekt på hästen, för att inte tala om risken för SKAV inbillar jag mig?

En del ryttare tycks också snarare sitta OVANPÅ än I hästen/ sadeln, dvs de kommer inte ner tillräckligt i sadeln utan svajar runt på ett mycket okontrollerat och obalanserat sätt, som om de satt på en BOLL ungefär :=).

Att knipa med benen och framför allt låren är ett annat sätt att inte kunna sitta avslappnat liksom att som i en del skräckexempel hålla balansen i tyglarna.

Jag hör sällan och aldrig talas om varken lektionsryttare eller de som tränar enskilt för tränare på egna hästar som ägnar någon eller till och med regelbundna ridpass åt ren sitsträning och man kan ju undra varför?

Är det för att de flesta ryttare sitter så avslappnat och korrekt att det inte behövs någon sitsträning?

Nej, det tror inte jag i alla fall utan snarare tror jag att det dels kan bero på att det kan anses som ”tråkigt” att koncentrera sig på sitsen framför att rida ”krumelurer” och dels kanske det kan uppfattas som ”känsligt” att som tränare föreslå sin elev sitsträning. Enligt MIN erfarenhet är det nämligen minst vanligt att de som har vad vi betraktar som ett ”bra” ryttarkropp med långa ben och en slank figur har problem med sitsen medan tex övervikt absolut ökar risken för svårigheten att sitta snyggt. Så klart finns det säkert en del även mycket kraftiga personer med bättre sits än de långbenta smalisarna men om vi ska generalisera så är det INTE så enligt min erfarenhet. Och att som tränare förslå en tjockis att sitsträna kanske kan uppfattas som känsligt, eller?

Själv har jag fokuserat ganska mycket på min sits den senaste tiden. Jag har tyvärr aldrig haft en naturligt ”bra” sits och innan jag började koncentrerar mig på den märkte jag tydligt hur min oförmåga att sitta avslappnat och djupt i sadeln påverkade hästen negativt. Ju mer jag spände mig desto mer spände hästen sig och ju mer jag klämde på honom desto mer bjudning tappade han. Bara sedan jag aktivt började tänka på detta har Archie blivit mycket mer självgående och därmed också lättare och mindre jobbig att rida. Jag har en bra bit kvar till ”perfektion” :=) men onekliegen så har det skett en förändring till det bättre vilket gör att jag inser hur ännu mycket bättre det kan bli– om jag bara jobbar vidare med detta!

Härom dagen beskrev jag 2 inte helt typiska vardagar i mitt liv och som motpol tänkte jag idag beskriva motsaten, dvs hur mina helger vanligtvis ser ut (har intresseklubben tagit fram anteckningsböckerna?).

Lördag morgon var det som vanligt uppstigning 5.20. Oavsett om jag ska rida på morgonen eller inte är jag alltid i stallet så fort det öppnar (lördagar 06.00 och söndagarna 06.30).

Pga begränsad hagtillgång vill jag få ut hästarna så tidigt som möjligt och dessutom hade jag inte haft ro att sova vetandes att hästarna står och väntar på mig. Jag släpar mig hellre upp för att eventuellt gå och lägga mig efter att stallbestyren är avklarade. DÅ är det inga problem med sömnen kan jag lova.

Nåväl, efter att ha anlänt till stallet 06.00 i sällskap av Soya och gett Archie mat gick vi och öppnade ridhuset och jag tog därefter fram utrustningen, både den egna och Archies.

Archie brukar få en halvtimme på sig att äta, sedan gick vi alla tre i samlad tropp upp i ridhuset för ett dressyrpass.

Innan Soya blev tyst och ”icke-jagade” fick hon ligga i bilen medan jag red men numera får hon följa med till ridhuset och ligga i manegen medan vi tränar.

Igår genomförde Archie ett mycket bra pass och jag kunde konstatera att vårt positiva ”flow” verkar hålla i sig. Kunde jag få honom att gå lika spänstigt ett helt dressyrprogram igenom är jag övertygad om att vi hade varit placerade varje gång; så bra går han nu faktiskt vilket är jättetrevligt. Nu gäller det alltså ”bara” att ALLTID få till denna form av ridning vilket alla ryttare vet är lättare sagt än gjort.

Soya fick ett återfall i ”gud vad roligt det är att jaga hästen” och sprang och bjäbbade runt Archies ben en lång stund. Jag, liksom Archie, valde att ignorera henne fullständigt och medan hundrackaren sprang som en tok runt oss så red vi skänkelvikning, förvänd galapp, gjorde små volter i galopp och provade på lite byten med varierande resultat tills Soya tröttnade och gav upp.

Efter ca 40 minuter var jag mer än nöjd med ridpasset och både jag, Archie, Soya och hennes ”kille”- en boxer vid namn Oliver (tillhörande stallchefen) skrittade ut på en kort runda runt våra hagar. Turen tar ca 15 minuter och oftast skrittar alla 3 på ett led efter varandra utom då Soya får syn på någon kanin och sticker iväg om hon ids (vilket hon inte alltid gör faktiskt- är väl lite blasé pga den myckna tillgången på dessa djur som hon dessutom aldrig är i närheten av att fånga).

Väl i stallet igen tog jag bara av Archie hans utrustning, hämtade Birk och så gick vi ner till hagarna igen, hästarna, hundarna och jag.

Efter utsläppet var det dags för mockning samt puts av 2 par stövlar, sadel och träns. Just persedelvård brukar jag lågprioritera på vardagarna men eftersom jag gör en noggrann puts på helgen så brukar grejerna ändå hålla sig fina tills nästa polering.

När allt var rengjort åkte Soya och jag hem och då hade klockan hunnit bli 09.00.

Hemma unnade jag mig en riktigt god ”frukost”- marängswiss :=)!

Därefter var det dags för veckans trädgårdsskötsel som i mitt fall bestod i att rensa ogräs från vår enda rabatt där mitt mål är att denna någon gång i framtiden ska vara helt täckt av de lavendelplantor jag planterat i omgångar.

Maken fick klippa gräset och häcken och medan han avslutade detta projekt dammsög jag inomhus samt städade undan, vattnade blommor osv.

Både maken och jag gillar när det är välstädat och försöker alltid att hålla en viss ordning hemma. Dammtussar och disk på diskbänken hittar man ALDRIG hos oss och jag skulle inte ha ro att sitta och slappa om hemmet inte var städat.

Efter städningen hade klockan hunnit bli 11.00 och Soya och jag la oss i soffan för att läsa lite.

Klockan 12.30 var det åter dags för oss att bege oss till stallet, denna gång för att ha lektion med Sally och ta in hästarna från hagen.

Ridlektionen med Sally blev den bästa hittills och vi var alla (Sallys mamma brukar agera publik) mycket nöjda efteråt.

Jag hann därefter inte mer än att ta in hästarna från hagen klockan 14.00 innan regnet började ösa ner men då var det redan dags för oss att åka hem igen.

På hemvägen hämtade jag en kyckling- och en fläskfiléplanka på en av Staffanstorps få restaranger (Två Kockar) där vi är stamgäster och väl hemma blev det middag och därefter en härlig tupplur i soffan.

Resten av dagen och kvällen ägnades åt läsning (Carin Gerhardsens nya bok ”Mamma, pappa, barn som jag faktiskt hann läsa ut hela) och lite ”internettande” och slötittande på tv innan jag stängde ögonen vid 23.00.

Idag, söndag var det uppstigning 5.40 och 06.30 var Soya och jag i stallet för att fodra och släppa ut hästarna. Detta samt mockningen var avslutat så att vi var hemma redan vid 08.00 och jag unnade mig åter en härlig frukost, denna gången gårdagens överblivna hallonpaj med vaniljsås!

Efter detta skrovmål blev det någon timmes sovande följt av allmänt slöande innan jag åkte för att klippa mig 13.30.

Jag har i flera år haft en ”icke-frisyr”, lugg och allt övrigt hår jämnlångt ner till axlarna ungefär, men kände häromdagen att det var dags att förnya sig med något som i alla fall liknar en frisyr.
Idag fick jag håret uppklippt ganska mycket men behöll ungefär den längd jag hade och jag blev mycket nöjd med den lilla förvandlingen.

Därefter var det dags att titta vad ”familjens dag” på ridskolan hade att erbjuda och i mitt fall blev det ett 10-pack hembakade ”Kärleksmums”, kakor som vägde ungefär en halvt ton styck indränkta i fett, socker och choklad = ca 5000 kalorier per kaka tippar jag och med smak därefter= MUMS!!!

Klockan 15.00 var det dags för min och Lenas söndagsritt och denna gången red vi bort till några backar och klättrade allt medan våra ouppfostrade djur försökte snappa åt sig det mycket höga gräset som omgav oss.

Väl hemma bjöd maken på en av de få rätter han kan tillaga- tacos- och nu är det fortsatt slappande resten av dagen som gäller.

Vi hade planer på att åka och titta på en hästgård som är till salu här i krokarna men besinnade oss då vi insåg det fullständigt onödiga i att åka och titta ”bara för att det ligger så nära”.

När jag tittade på bilderna på nätet påminde situationen mig om den då jag var ihop med en av mina första pojvänner i ungdomen. Killen i fråga bodde i ett eget hus och jag minns att jag tänkte:

”Om jag hade fått ta med mig EN enda sak från hans hus- vad skulle jag ta” (denna tanke kom sig av att ALLT i hans hus var gräsligt fult) och jag kom efter långt tänkande fram till att jag nog hade tagit en trasmatta, om jag verkligen hade varit TVUNGEN :=).

Samma sak med nämnda hästgård, det fanns inte en sak varken inom eller utomhus som tilltalade mig.

Så det blir inget tittande idag utan som sagt bara mys i soffan. Och lika bra är det!

Härom dagen skrev jag ju ett inlägg om hur snälla människor ibland kan bli utnyttjade just för att de är snälla och inte vågar säga ifrån/ säga nej och jag hann inte mer än publicera inlägget så stötte jag på en kvinna i stallet som jag tycker är ett utmärkt exempel på ovanstående.

Detta var samma dag som jag klippte en ponny i stallet och då jag beklagade min onda rygg efteråt berättade kvinnan att hon, för att slippa klippa andras hästar hade valt att sälja sin klippmaskin! ”Jag kunde inte säga nej” menade kvinnan och då var det lättare att inte ha någon klippmaskin än att behöva förklara sig.

Själv hyrde jag ju ut mina första transporter regelbundet men då jag köpte det näst senaste släpet som var tämligen nytt och i väldigt gott skick kände jag att jag inte längre ville riskera alla möjliga skador åsamkade av andras hästar (mina egna har aldrig så mycket som gjort en repa).

För att slippa fortsatt uthyrning höjde jag priset rejält och slapp på så vis nästan alla kunder :=). Och de jag inte slapp genom priset slapp jag genom att detta var en 1500 kg släp som inte så många ”vanliga” bilar får dra. När jag hade ett 1250 kg släp kunde mer eller mindre ”alla” bilar dra det så då var det extra populärt att låna eftersom inte alla mackar har så lätta släp och många bilar inte får dra mycket mer.

Anns inlägg/ kommentar nedan fick mig att tänka till lite mer om det här med att livet (enligt Ann) blir trevligare om man är generös och inte ogint vägrar att låna ut vad de nu må vara.

Och i sak håller jag absolut med men:

På tal om det här med att det är lätt att bli utnyttjad om man är ”för snäll” så har jag flera gånger surt noterat detta fenomen.

Exempelvis vad gäller släp/ transport så hyrde jag förr ut min transport till de som behövde det. Från början var det i princip bara jag som ägde en transport och det var uthyrt relativt frekvent eftersom det blev billigare för mina stallkamrater att hyra det av mig och på plats än att köra bort till någon mack och betala långt mer.

Efter några år blev det fler i stallet som köpte transporter och då noterade jag att man nästan slutade att fråga mig för att i stället fråga någon av de andra ”snällare” transportägarna där man typ erbjöd en flaska vin som kompensation (själv hade jag vid denna tidpunkt tröttnat på uthyrningen och börjat ta så mycket betalt att folk helst skulle dra sig för att fråga :=)) .

Och det som retade mig mest i dessa fall var att den tillfrågade släpägaren i flera fall i förtroende berättade för mig att den egentligen inte ville låna ut sin transport men att ”det kändes taskigt att säga nej” (en tjej var tex superpedantisk med sin transport och ville därför helst bara använda den till sin egen häst).

Och här ser man alltså exempel på att andra utnyttjar det faktum att det är allmänt känt att xx är för snäll för att säga nej medan Birgitta har mer skinn på näsan typ.
För eftersom det var lika ”allmänt känt” att jag tog tex 150:– för att hyra ut mitt släp (medan mackarna tog 250:–) så tycker jag att det är bra fräckt att komma dragandes med en 50-kronors vinflaska och tycka ”tack för lånet” när man lånar av den snälla transportägaren som själv inte har mål i mun och vågar säga att ersättningen egentligen är på tok för låg.

Sedan kan man väl tycka att den snälla personen får skylla sig själv alternativt lära sig att säga ifrån men varför ska andra rida på denna snällhet på ett så fult vis?

För många år sedan hade jag en stallkamrat som hade en väldigt snäll pojkvän.
När förhållandet upphörde förevisade stallkamraten snabbt och smärtfritt en ny kärlek i stallet och det allmänna omdömet löd:

”Nu har Pia skaffat sig en ny HUND”.

Med detta menades att ”man” ansåg att Pias pojkvänner var så snälla att de gick att hunsa som hundar och omdömet var föraktfullt, som om det där med att vara just SNÄLL var något fult och tecken på svaghet.

Jag har aldrig förstått detta resonemang utan har tvärtom alltid ansett att det är BRA om människor är snälla och att det ska ”löna sig” att vara snäll.

Tyvärr har jag dock också märkt att inte alla tycker som jag och att snälla människor ofta tenderar att bli utnyttjade om de inte är väldigt bestämda och har förmågan att säga nej.

Denna veckan har vi haft livliga diskussioner på andra forum kring det faktum att en av mina SNÄLLA vänner blivit rejält lurad av en bekant.

Historien i korthet lyder som följer:

Min vän som vi kan kalla Åsa lärde för flera år sedan känna en annan kvinna som vi kan kalla Ulla via ett internetforum.
Åsa och Ulla hade bland annat hästintresset gemensamt och träffades också i samband med detta vid några tillfällen.
För ca 2 år sedan mailade Ulla till Åsa och beskrev hur hon hade hamnat i en svår
ekonomisk knipa som riskerade att få till följd att hennes häst skulle slaktas om hon inte kunde få fram pengar till stallhyran (något förenklad och förkortad version).
Den godhjärtade Åsa, som dessutom var långt mer solvent än Ulla, erbjöd sig att låna Ulla de pengar som behövdes, mot löfte om återbetalning så klart.
Efter att pengatransaktionen slutförts började dock Ulla bli mer och mer svår att få tag på och när det började bli dags att återbetala pengarna var hon mer eller mindre försvunnen.
Trots idoga försök från Åsas sida att försöka få tag på Ulla, både via mail och telefon lös denna med sin frånvaro. Tyvärr bor Åsa och Ulla MYCKET långt ifrån varandra så att försöka ”kvista över” till Ulla, eller där hon uppger sig bo är inget alternativ för Åsa.

Till dags datum har Ulla inte återbetalat EN krona av de flera tusen hon fick låna av Åsa och hon har inte heller hörts av med en stavelse.

Under Åsas mycket idoga sökande efter Ulla har hon via olika internetkontakter förstått att Ulla mer eller mindre satt i system att lura människor, både folk som hon knappt känner och de som tills de blev lurade betraktade henne som en VÄN!

Historien är ju inte slut än eftersom Åsa inte fått tillbaka sina pengar och jag dristar mig till att påstå att INGEN idag vet hur den KOMMER att sluta.

Att Ulla plötsligt ska få ett samvete och börja betala tillbaka till Åsa finner jag högst osannolikt då hennes långvariga ”sol-och-vår”-beteende indikerar att hon inte lever efter samma normer och har samma etiska och moraliska tänkande som en ”normal” människa men däremot kanske Kronofogdemyndigheten till slut lyckas haffa henne och på något sätt mäta ut tillgångar eller inkomster.

Tråkigt nog för Åsa har hennes tro på mänskligheten fått sig en törn av det som har hänt, konstigt vore väl annars.

Men liksom jag hävdar att livet många gånger är orättvist så påstår jag med lika stor övertygelse att sanningen alltid kommer fram (dvs att lögner ALLTID avslöjas, även om det ibland kan ta många år) och att alla får sitt ”straff” (vad det än må bestå av) till slut.

Så var lugn Åsa…. din tid kommer….och du Ulla…du kommer nog att få vad du fötjänar också…trust me!

Minns ni att vi för ett tag sedan diskuterade kostnader för sterilisering av hundar på bloggen?

Härom dagen hade man ett inslag på nyheterna om att kostnaden för detta kunde variera oerhört mycket beroende på vilken klinik/ djursjukhus man anlitade; föga förvånande för min del men inte desto mindre trist kan man ju tycka.

I nyheternas exempel kunde priset variera så mycket som från ca 5000:– till över 9000 :– för en ”kastrering” som man kallade det (fast det avsåg tikar).

I inslaget passade man också på att intervjua några djurägare och frågade då om dessa var medvetna om prissskillnaderna och om de brukade kolla upp dessa i förväg.

Bägge intervjuofferna sa lismande att ”nääää….de reflekterade inte över kostnaden utan betalade vad det kostade” typ.

Pyttsan tänkte jag, eller rättare sagt tänkte jag”klart som f..n att gemene man oftast skiter i vad djurvård kostar eftersom väl ingen som är vid sina sunda vätskor har sitt djur oförsäkrat”.

Hade vi inte haft möjligheten att försäkra våra djur hade man som djurägare säkerligen blivit mycket, mycket mer prismedveten och dels jämfört olika veterinärer/ kliniker med varandra och kanske ibland också avstått från vissa ingrepp/ åtgärder.

Härom dagen satte jag nästan hjärtat i halsgropen då min älskade värmefläkt plötsligt inte ville starta.
Jag bankade lite på den och….undernas under…den gick igång igen och dagen var räddad!

Incidenten fick mig att inse, att denna, en av mina favorit-tingestar i hemmet, idag har ca 10 år på nacken och alltså fortfarande fungerar trots ett mycket flitigt användande under mer än 6 månader om året- varje år!

Och denna fläkt är vad jag skulle vilja kalla en typisk billighetsprodukt- kostade säkert inte mer än 90-100:– när den köptes men tjänar mig alltså PERFEKT!

Annars tycker jag att mycket, men dock inte ALLT man köper, både till hästen och övrigt är av kvalitén ”man får det man betalar för”, dvs dyr produkt= bra kvalité som håller länge, billigt junk= något som oftast pajar fortare än kvickt eller gör en besviken på annat vis. Något förenklat!

Ett stort undantag är de saker jag köper i mitt Mekka GEKÅS (Ullared). Produkterna där (dock inte kläderna) har i de flesta fall överraskat mig extremt positivt vad gäller kvalité och hållbarhet.

Annars kan jag väl berätta om ett av de första täckena jag beställde från Börjes i Tingsryd för ca 20 år sedan. Täcket var blått med röda gjordar och redan efter första tvätten hade gjordarna tappat ungefär 80 % av sin färg. Gräsligt.

Samma sak hände med en jacka från EKO:s hästsportavdelning. Mörkblå vid inköp och ljusblå efter EN tvätt?!?!?

När jag skulle köpa glans-spray till svansen för några år sedan gick jag också in på EKO och konstaterade att det fanns ”tusen” sorter att välja bland. Tyvärr lät jag snålheten bedra visheten och köpte det billigaste märket (EKOL tror jag det var- en blå flaska) och ärligt talat kunde jag lika gärna sprayat vatten i hästens svans. Det var verkligen NOLL och jag menar NOLL effekt.

Just glanssprayen reklamerade jag faktiskt inte men annars är jag en rabiat återlämnare av usla produkter. Bara för att en vara är billig ska man inte acceptera vad som helst och uppenbarligen håller alla försäljningsställen med mig för jag har aldrig stött på den minsta svårighet när jag velat återlämna något.

Just det där med att man ska vara en ”tuff” konsument är något jag försöker marknadsföra så fort jag kommer åt för så länge vi som köpare bara rycker på axlarna och konstaterar att ”shit happens” så kan skit fortsätta att säljas. Själv har jag som sagt återlämnat massor av häsprodukter som inte hållit måttet men även en säng från IKEA och en soffgrupp från en möbelaffär bara för att nämna några exempel.

Och glädjande nog har flera av mina vänner och bekanta och efter mina påstridiga heja-rop börjat att reklamera uppenbart dåliga produkter och i efterhand tackat mig för sin nyfunna påstridighet.

Trots att jag verkligen förespråkar lydnad hos både hundar och hästar har jag aldrig deltagit i någon valp/hundkurs för egen del. Jag har helt enkelt inte kännt det minsta intresse för dessa tillställningar utan tyckt att det har räckt med mina egenkomponerade metoder för att få djuren att lyssna.

Och nu när jag i gårdagens inlägg hävdade att jag var en självklar ledare som hästarna lydde blint så kände jag att jag måste fortsätta med att få även min (i stallet) från början lite ohyfsade hund att bli ett skolexempel på att mina metoder fungerar.

Som ni kanske minns var de första försöken med att ha Soya i ridhuset medan jag red eller longerade minst sagt totalt misslyckade. Hon jagade Archie och hans svans och skällde som besatt under tiden och det var bara hans godhet som förhindrade en ihjälsparkad whippet.

Sedan dess har jag provat att ha lektioner med mitt ponnybarn Sally och med Soya liggandes på utebanan och det har faktiskt fungerat mycket bra. Kanske har Soya känt att jag skulle kunna rusa fram och skälla på henne om hon fick ett ryck eller så har hon bara insett att det är skönare att ligga och vila medan hästen jobbar?

Härom dagen red jag ju ut på en lång tur där Soya var kopplad och även detta gick helt utan problem.

Och idag gjordes elddopet!

Jag både red dressyr och HOPPADE HINDER med Soya liggandes lös i ridhuset. Super-Archie brydde sig som vanligt inte om hunden, inte ens då hon låg några meter framför hans landning efter hindret och Soya låg så stilla och TYST under hela ridpasset (som förvisso bara pågick i 25 minuter men ändå….).

Så nu känns det som att min hunduppfostran i stallet är mer eller mindre fullbordad; vet inte vad mer jag kan kräva av varken hunden eller hästen i dessa sammanhang? Mina finisar…..

Idag ska Archie få en ny boxgranne och eftersom detta är ett sto sa jag lite skämtsamt till ägaren (Corre som kommenterar här på bloggen ibland) att jag hoppas att det inte är en ”kärring”.

Jag har själv ägt 2 ston med underbart temperament och som aldrig någonsin visade ”pissemärr-fasoner” (jag visste öht aldrig när/ om de var brunstiga för det märktes aldrig) men däremot har Archie haft lite otur med sina boxgrannekvinnor.

Den första var sådan att hon pep, la öronen bakåt och även kunde sparka i väggen bara Archie TITTADE på henne och den sista är en trägnagare (krubbitare) av enorma mått. När det var som värst kunde den gå fram och bita i trä som jag precis hade sprutat ner med anti-bitspray minuten innan.

Eftersom Archie som ung visade små träkarvningstendenser och när han hade boxvilan pga fången STORA sådana (dock utan att krubbita- han bet ”bara” itu halva boxen….) så kändes det ju inte så kul med en sådan granne men Archie har tack och lov inte tagit efter det minsta.

Det ska hur som helst bli spännande att se Corres nya häst och känner jag min godmodige häst rätt så kommer han inte att bry sig än om den skulle visa sig vara lite eller mycket ”störig”. Det är nog större risk att hans mer lättstörda ägare kommer att ha synpunkter i så fall :=).

På tal om ouppfostrade/ störande hästar har vi haft en del sådana under mina mer än 20 år på ridskolan. I ärlighetens namn har jag ibland förvånats över hur man kan vilja fortsätta att äga en häst som mer eller mindre alltid möter en med bakåtstrukna öron och som tar första bästa tillfälle i akt att ge en ett tjuvnyp eller till och med en spark.

För min egen del tycker jag att hästägande är en för dyr och tidskrävande hobby för att man ska mötas av annat än ett stort LEENDE när man dyker upp i stallgången och själv hade jag inte stått ut med att mötas av motsatsen på en daglig basis. Hästen ska se GLAD ut när den ser mig, så är det bara!

Fast har de av er som är erfarna hästmänniskor gjort samma reflektion som undertecknad, dvs att dessa odrägliga hästar oftast är som mest gräsliga i sitt uppförande mot ägaren medan de kan vara som små lismande ljus när någon annan hanterar dom?

Undrar vad det kan bero på (frågar jag mig ironiskt).

Så klart beror det i min värld på att ägarna inte satt sig i respekt hos sin häst och inte heller betraktas som den självklara ledaren vilket för mig är en självklarhet!

Jag minns en incident för några år sedan med en sådan mycket ouppfostrad häst.

Ägaren stod utanför hästens box och rätt som det var så for hästen ut med huvudet ur boxen med sådan fart att den knockade ägaren i huvudet med sådan kraft att jag än idag inte förstår att hon inte föll medvetslös till marken.

Vad tror ni ägaren gör efter denna jättesmäll?

Hon säger med riktigt daltande röst ”nej men Rudolf…..” och så var det inte mer med det?!?!?!

Hade detta drabbat någon vettigare hästägare hade jag bortförklarat den tama kommentaren med att ägaren både fått en chock och hade för ont i huvudet för att orka reagera men nu var det tyvärr inte så i det här fallet.

Denna hästägare uthärdade mer eller mindre allt från sin häst och hade det inte varit så tragiskt att se henne tex leda hästen så hade det nästan varit roligt.

Ägaren (som, ska ni betänka, hade ägt hästen i över 10 år) såg verkligen ut som att det var hästen som gick med henne och inte tvärtom och den gjorde precis som den själv ville!

Själv anammar jag samma uppfostringsmetoder som hästar gör när de uppfostrar varandra och det tycker jag fungerar utmärkt.

Likt en ledarhäst i en välfungerande flock behöver jag ytterst sällan ”korrigera” mina hästar handgripligen, det räcker ofta med en blick eller en harkling för att de ska förstå vem det är som bestämmer.

Jag får ibland frågan ”gick det att göra si eller så med Archie och Birk” och jag brukar då svara lite raljerande: ”Jamen, självklart…jag skulle slå ihjäl dom annars”.

Nu skulle jag så klart inte just slå ihjäl varken den ene eller den andre men skulle det behövas så skulle jag inte tveka en sekund att klippa till dom. Och eftersom båda hästarna är smarta nog att veta/ ana detta så behöver jag som sagt aldrig verkställa mina hot.

En gång bet Archie mig i axeln och det var enligt min uppfattning helt oprovocerat då jag stod utanför hans box.

Turligt nog för mig och mycket oturligt för Archie hade jag en halmgrep i handen när han fick denna för honom mycket dumma idé för jag dängde grepen rakt i pannan på honom i rena ilskan.

Och se…gossen FLÖG in i en hörna i boxen efter smällen men bara för att i princip sekunderna efter komma farande mot mig IGEN?!?!?!

”Men herregud…han ska väl inte bita mig igen” hann jag tänka, ovan som jag också var/ är vid sådant beteende.

Men icke! Visst for Archie ut med huvudet igen men bara för att lägga det mot min axel och verkligen signalera ”förlåt, förlåt, förlåt” tydligare än om han plötsligt hade fått talförmåga.

Detta var en mycket lärorik och förtröstansfull erfarenhet för mig; Archie betraktade mig inte som den vidrigaste personen i världen för att han hade fått en smäll och han har sedan dess inte gjort fler försök att bita mig.