Jag tycker att det är intressant hur mycket man kan utläsa av min bloggstatistik, eller i alla fall vilka tolkningar JAG gör av den.

Flest läsningar brukar det vara på måndagarna= läsarna har kanske inte haft tillgång till internet/ haft annat att göra under helgen och vill uppdatera sig.

Av alla vardagar är det nästan uteslutande på fredagarna det är minst läsningar = folk kanske slutar tidigare på jobbet, förbereder sig inför helgen osv.

På lördagarna och söndagarna är det MINST läsningar vilket jag inte bara tolkar som att folk har viktigare saker för sig på helgen än att läsa just min blogg utan framför allt att jag tror att MÅNGA (de flesta?) läser bloggen på ARBETSTID :=)!!!

På våren och sommaren är det också färre läsningar = fint väder, folk är mer utomhus och på ”röda dagar” är det också färre läsningar än när folk jobbar :=).

Jag har under väldigt lång tid haft ett ganska konstant antal läsare, i genomsnitt 100 stycken per dag.

Läste nyligen att ”Sveriges yngsta 3-barnsmamma” (en 18 årig tjej som först fick en dotter och sedan ytterligare 2 tvillingdöttrar något år senare) har en blogg som läses av 50.000 personer i veckan! Ja, där ligger man (jag) onekligen i lä.

Fast oavsett om man har någar hundra eller tusentals läsare i veckan så verkar det relativt tunnsått med kommentarer, i alla fall på de bloggar jag själv följer.

”Havrepappans” blogg på Hippson har ju redan haft hundratusentals läsningar men inte ens hans inlägg kommenteras av särskilt många personer (ibland inte ens 10 per inlägg).

Själv tycker jag att det är jätteroligt med kommentarer på mina inlägg, annars vet man ju inte vad folk tycker. Håller läsarna med eller anses man som helt knäpp med bisarra idéer :=)?

Fördelen med min kommentarhantering är att ingen kan publicera något utan att jag har godkänt inlägget i förväg. Jag har förstått att man kan råka väldigt illa ut om man skulle släppa kommentarhanteringen lös; det finns sorgligt nog en hel del människor som kan tänka sig att skriva precis vad som helst om de får fria tyglar och under anonymitetens täckmantel dessutom.

Har ni också tänkt på eller rent av upplevt att det är lätt att bli internetberoende?

Maken installerade häromdagen en trådlös router vilket gör att vi numera kan sitta på titta på någon av våra datorer var som helst i huset. Nu behöver man (läs: JAG) således inte lyfta från älsklingssoffan och gå hela 5 meter bort till kontoret för att hålla sig uppdaterad i internet-världen och jag kan se en viss fara med det: faran att ”alltid” vilja sitta uppkopplad om man inte har något bättre för sig….

Jag kollar själv på nätet ganska många gånger under en vanlig dag (även på semestern- för mig är mailläsande rogivande!) och ser att fler och fler gör detsamma och kanske ännu ”intensivare” än undertecknad.

Mest är jag fascinerad av Facebook där VUXNA människor uppdaterar sin ”status” hur många gånger som helst per dag i stil med:

07.00 Birgitta har släppt en fis
07.47 Birgitta har släppt ytterligare en fis
09.10 Birgitta funderar på att släppa en fis
12.20 Birgitta planerar strax att släppa en fis osv osv. Extremt intressant information med andra ord!

Ännu ”bättre” är de, åter igen VUXNA människor som ”roar” sig själva och andra med följande uppdateringar:

07.30 Birgitta ska strax bege sig till det tråkiga jobbet
08.15 Birgitta sitter på det tråkiga jobbet
10.00 Birgitta har tråkigt på jobbet
14.00 Birgitta har 2 timmar kvar på det tråkiga jobbet osv osv.

Måste vara mumma för vilken arbetsgivare som helst…..

Bloggar där man lämnar ut ALLT poppar upp i en strid ström men därmed också skribenter som efter ett tag ser sig tvingade att skrota sina alster för att de anklagas för att ha gått för långt i sina skriverier av och om andra läsare. Man har kanske inte alltid reflekterat över det lämpliga/ olämpliga i att skriva om sina stallkamrater, kollegor, chefen, pojkvännen eller vem det än må vara.

Något som jag lärt mig med åren är att det nästan alltid är bättre att både tala och skriva när man inte är i affekt. Är man tex förbannad är det mycket bättre att agera när man har lugnat ner sig annars finns risken att man både säger och skriver sådant som man i efterhand inser inte var så smart.

Internet blir i mina ögon mer och mer något där många vill delge ALLA sin minsta tanke och handling- vad man äter till middag, hur dags man går och lägger sig, vilket tv-program man tittade på i helgen osv osv…..

Själv har jag funnit många vänner via nätet (hästen och hunden likaså), jag har lärt mig massor, både om hästar och annat och jag tycker verkligen att internet är en av årtusendets bästa uppfinningar.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vart ”vi” är på väg?

Jag minns att jag för något år sedan reagerade över att en skribent på ett forum skrev något i stil med ”hjälp…min hund rymde precis”. JAG förundrades över hur man kunde prioritera att sätta sig och skriva detta på datorn i stället för att GE SIG UT OCH LETA efter hundeländet!

Igår läste jag att en ryttare satt och skrev på Facebook SAMTIDIGT som hon var på väg till djursjukhuset med en svårt skadad häst!

Visst; det kanske är lugnande för nerverna att plocka fram datorn i en sådan stress-situation men som sagt…jag undrar ändå vartåt det barkar.

Kommer vi tävlingsryttare att sitta redan på tävlingsplatsen och blogga mellan klasserna tex?

”När 10 ekipage återstår ligger jag fortfarande 4:a i klassen”

Bra eller dåligt…vad tycker ni?

Hur väl en tränare eller dens elever lyckas på tävling säger så klart inte allt om tränarens ”träningsförmåga” men en liten fingervisning utgör det nog allt, i alla fall enligt min erfarenhet.

Därför var det extra kul att studera resultaten från dagens MSV B:3 i Ringsjön där min ena tränare, Ebba von Essen var överlägsen 1: a och 2:a i klassen och min andra tränares, Birgitta Nilssons, ena elev var 3:a.

Birgitta berättade btw att hon förra helgen hade om det var 12 eller 14 placerade ekpage på olika nivårer. Inte dåligt!

Min goda vän Ann vann förresten en MSV B: 4 på en av sina hästar idag så jag kan verkligen inte skylla på inspirationskällor i alla fall.

GRATTIS till er alla!

Häromdagen i ridhuset så såg jag en ryttare rida i vad som tycktes mig väldigt konstiga shortchaps.

När hon hoppade av hästen tyckte jag nästan att det såg ut som att hon hade fleecelindor virade runt benen och då jag väsande frågade en person som stod bredvid vad i hela fridens namn det var för något så bekräftades min misstanke.

Ryttaren hade åkt ifrån sina shortchaps och hade därför virat fleecelindor runt sina ben!

Jag konstaterade lakoniskt att ”alla sätt är bra utom dom dåliga” och det höll ryttaren absolut med om. Hon tyckte att det gick jättebra att rida med dessa nödlösningschaps.

När jag tänkte på denna shortchaps-”incident” så slog det mig att jag inte har sett ”vanliga” dvs långa chaps på ”tusen år”. I min ungdom, dvs för ca 20 år sedan var detta plagg mycket vanligt. Jag kan egentligen inte förstå varför för chapsen var ganska otympliga att bära och gick ju inte att tvätta som vanliga kläder. Men DÅ tyckte man att de var såååå coola :=)!

Och i dag då jag hittade en pensel i mitt ryktskåp så slog mig ett annat faktum: jag har inte sett en hovsmörja så långt ögat kan nå på säkert lika många år som sedan jag såg chapsen sist.

Använder ”folk” hovsmörjor idag?

Hos oss gör ingen det längre men åter till ”när jag var ung…..” så var det hur vanligt som helst att man höll på att kleta med detta.

Jag minns att den första privathästen jag skötte regelbundet penslades in med hovsmörja av undertecknad. Då hästen såldes hörde jag att den nya ägarens hovslagare klagade på att hovarna var rent ”uppmjukade” av allt mitt smörjande!

Härom veckan då jag tränade i ett annat ridhust än ”mitt” egna på ridskolan frågade tränaren plötsligt om Archie var lättskrämd.

Det kunde jag ju med bästa vilja inte påstå att han är, tvärtom, och då TYCKTE jag att tränaren sa ”då kanske jag kan hämta en gris”.

Eftersom sunda förnuftet sa mig att jag måste ha hört fel sa jag ”ursäkta????” men nädå….det var inga fel på mina öron, nog tusan var det GRIS tränaren hade sagt.

Det visade sig att tränaren har en minigris i stallet och denna behövde lite träning i att sitta still i sele.

Eftersom Archie bara blir extra flott om han mot förmodan blir uppspelt samtyckte jag till att grisen skulle hämtas och så skedde också.

För att Archie inte skulle bli alltför förskräckt över det plötsliga uppdykandet frågade jag om grisen bets och när svaret blev nekande lät jag honom nosa på grisen.

Som förväntat blev det ingen reaktion över huvud taget från Archies sida och grisen ”nöffade” bara lite när den såg Archie.

Så någon extra ”fjong” under träningen fick jag INTE men däremot blev i alla fall grisen lite miljötränad med sin sele :=).

Nu börjar tiden för betessläpp att närma sig för både inackorderingarna på ridskolan och ridskolehästarna och jag slås som vanligt av hur otroligt lättvindigt en del tar på detta.

Jag vet inte hur många artiklar jag har läst om att betesläpp och tillvänjning på gräs ska ske succesivt men hos oss är det snarare regel än undantag att man går från i princip 10-11 månader i grushage till dygnet-runt-bete med fri tillgång på gräs utan att hästen knappt hinner se ett grässtrå däremellan.

Jag har full förståelese för att det är urtråkigt att handbeta en häst i en eller flera timmar varje dag i någon veckas tid och undrar dessutom vem som har tid (och lust???) att lägga på denna sömnlockande syssla?

Dessutom börjar jag verkligen undra om alla dessa råd, rön och rekommendationer stämmer för under de mer än 20 år som jag har haft häst på ridskolan så har jag inte varit med om ett enda fall där en häst har blivit dålig/sjuk på något vis av denna abrupta övergång från grus till gräs eller snarare från hö/ensilage till gräs.

Logiskt sett borde häftiga övergångar enligt ovan vara skadliga och jag skulle i alla fall inte våga chansa men som sagt; många gör det och det händer inte ett dugg. Tur, slump eller vad?

På tal om bete förresten….

Tänk att man aldrig läser om hästar som fryser ihjäl på dessa grässlätter! Konstigt, eller hur?

För om jag tittar till den enorma mängd sommartäcken som jag sett på hästarna i vårt stall genom åren, och då stallet hållit en inomhustemperatur på i vart fall kanske 12-15 grader och dessutom varit vindstilla :=) och utan att en regndroppe kunnat tränga sig in genom väggarna så kan man ju undra hur hästar på bete kan överleva utan täcke? De står ju utomhus och riskerar både kraftiga vindar och ösregn!

Jag hade 5 plusgrader utanför mitt hus i morse 06.00, igår var det 4 grader. Då bor jag ändå i den sydligaste delen av vårt land och där hästar redan går på bete.

Nej, det skulle vara intressant (eller inte….) att höra vilka förklaringar (krystade- det är jag övertygad om) man har till varför man anser att hästen ska stå med sommartäcke inomhus.

Förvisso är jag övertygad om att det tunna tygstycke som ett sommartäcke ofta är gjort av varken gör till eller från ur ”hålla-värme-synpunkt” men varför kan man inte låta hästen slippa vara invirad i tyg, gjordar och snören i alla fall en del av året?

Om någon av er mot förmodan såg mig gå ner med mina hästar till hagen i morse och nu tänker ”he he…hon lever inte som hon lär!” eftersom Birk förvisso var naken men Archie hade täcke så kan jag förklara att detta berodde på att jag ska åka och träna i eftermiddag. Det kommer att bli extremt kort om tid av olika anledningar (ett vägarbete bla) och jag kommer inte att ha tid att stå och borsta på en kanske genomdammig häst. Eftersom detta händer så otroligt sällan tycker jag att jag kan vara ursäktad men annars är som sagt regelbundet användande av sommartäcken ett mysterium för mig!
Och att ha det inomhus- nej, det finns inte på världskartan för min del!

…och eftersom jag är en vanemänniska som tycker om rutiner och planering så skulle ni kunna läsa ungefär det här i bloggen i princip VARJE dag:

”Steg som vanligt upp 04.50 och tog en power-walk med Soya i 40 minuter. Bytte om till ridkläder, åkte till stallet och var framme 06.20.

Mockade, red ett trevligt dressyrpass, slängde ut gossarna i hagen och stressade som vanligt iväg till jobbet där jag infannn mig med andan i halsen 8.20.

Pratade i telefon, skickade och svarade på massor av mail, skrev journalanateckningar och gjorde 4 hembesök innan jag åter körde till stallet för en ny mocknings-runda, borstning och täckesbyte på Archie.

Kom hem vid 17.30, läste igenom posten och Sydsvenskan, åt mat och somnade som vanligt i soffan. Vaknade lite halv-groggy vid 19.30, tittade på tv och gick sedan och la mig vid 22.00.”

Och hur kul hade DET varit att läsa på en skala?!?!? Inte det minsta om ni frågar mig.

Jag tror inte att någon är det minsta intresserad av huruvida jag drack te eller varm choklad till min frukost, om jag åt fläsk- eller kycklingfilé till lunch eller om jag köpte en ny pläd på IKEA/ny skjorta på Kapp-Ahl eller en ny grimma på Hööks.

Väldigt många bloggar är ju dagböcker som av naturliga skäl handlar om skribentens vardag, hur ointressant/vardaglig den än ter sig för omgivningen. Inget fel i det, man får ju skriva om vad man vill i sin blogg men eftersom jag själv tycker att information enligt ovan är väldigt intesägande och dessutom inte lämnar mycket utrymme för diskussioner/inlägg från läsare så har jag valt att inte skriva på detta vis annat än i undantagsfall och då väldigt fragmentariskt.

När jag skapade min blogg var det mest för att min man hade gjort en blogg om flyg (vad annars :=)) och tyckte att jag kunde göra en om hästar.

Eftersom jag hade lite material som jag tyckte kunde vara kul att publicera hängde jag på men i början kunde det gå veckor mellan mina inlägg.

Plötsligt slog dock inspirationen till och jag fick för mig att jag ville sätta på pränt allt roligt/knäppt jag varit med om under mina hästår (kallat tillbakablickar) och som utfyllnad började jag även att skriva inlägg om mitt tävlande, mina träningar och de inlägg som heter ”Veckan som gått”.

Nu börjar mina hågkomster ta slut av naturliga skäl; det finns ju en gräns för hur mycket man både hinner uppleva och framför allt komma ihåg under snart 25 års hästägande och jag har väl ganska exakt nått den gränsen nu.

Så i fortsättningen kommer nog inläggen att tryta om jag inte tycker att jag har något intressant/roligt/ ”diskuterbart” att förmedla. Jag vill inte känna någon press att vara tvungen att ”leverera” dagliga alster, sådant gratis-arbete är inte min grej utan ska jag göra det så ska det vara för att jag vill det och tycker att det är kul.

Vi får se vad som händer! Kommer ni på saker som ni tycker ska avhandlas, har ni frågor osv är det givetvis jätteroligt om jag får ta del av dessa!

Ett av mina lyckligaste ögonblick i arbetslivet var då kollegan X lät meddela att hon hade sagt upp sig. Plötsligt insåg ateisten Birgitta att ”Gud hör bön” även om det tog honom något år att fixa det hela!

Jag har efter mer än 20 år i mitt yrke av naturliga skäl haft en mängd kollegor som jag arbetat mer eller mindre nära med. Trots att mina arbetskamrater ibland varit mina raka motsatser vad gällt ålder, hobbys, livsåskådning, you name it så har samarbetet ändå fungerat fullständigt friktionsfritt och en del kollegor har jag till och med umgåtts med privat.

Men så kom då kollegan X till min arbetsplats och efter en lugn inkörningsperiod som X troligen behövde för att bli lite ”varm i kläderna” så började några tunga år.

X visade sig vara oerhört lynnig och vi arbetskamrater kunde mycket tydligt märka hur hennes kvällar/helger hade förflutit med sambon eftersom detta direkt reflekterades på arbetsplatsen.

X kunde vara oerhört vänlig, charmig, generös och pratsam för att dagen därpå vara som en omvänd hand och ibland direkt ovänlig och obehaglig. Man visste aldrig på vilket humör man skulle möta X och de dagar då det tydligen inte var så bra på hemmafronten var det inte roligt att arbeta med X.

Under en period blev X min närmsta kollega vilket var förfärligt eftersom X själv surt konstaterade att man ju träffade sina kollegor mer än man träffade sina respektive, i alla fall på vardagarna. Och det hade ju X fullständigt rätt i. 8 timmar om dagen med denna ibland ohyggligt misslynta människa som inget och ingen kunde tillfredsställa slet oerhört på mina krafter.

För att göra en lång historia kort så blev situationen på arbetsplatsen till slut så ansträngd och fler och fler arbetskamrater började öppet kritisera X och hennes beteende varför X fann för gott att söka sig till andra jaktmarker.

Jag kan bara hoppas för hennes egen skull att det som utspelade sig på vår arbetsplats lärde henne något men tyvärr tror jag inte att sådana personer har förmågan att se att det kan vara något ”fel” på dom själva utan anser att allting dåligt är orsakat av andra.

Tyvärr har jag också stött på sådana här lynniga personer även inom hästeriet.

Ägaren till det stall där jag tränade med Heron den allra första tiden var en sådan där lynnig person som man aldrig visste på vilket humör man skulle möta.

Ena gången när man kom dit var han ”tjenis och bundis” med en, snackade som bara den och ställde tusen frågor om allt möjligt medan man vid nästa träningstillfälle fick känslan av att stallägaren skulle kasta ut både en själv och Heron om denne råkade bajsa på stallgången (Heron alltså- inte stallägare, ha ha).

Och det värsta var faktiskt inte stallägarens ibland usla humör utan känslan av att inte veta när och om detta humör skulle visa sig! Mycket obehagligt!

En tränare jag kände hade liknande tendenser. Ena gången pratsam och glad och nästa gång korthuggen, spydig och med blickar som signalerade ungefär ”gud vad du tråkar ut mig TOTALT”.

Om ni minns så har jag i tidigare inlägg skrivit om ”ordningspoliser” i stallet och tyvärr är det inte helt ovanligt att den lynniga personligheten just återfinns hos dessa poliser. Ibland går det bra med ett visst beteende tex medan man nästa gång blir utskälld för att man gör på exakt samma sätt som tidigare tydligen varit helt OK.

Hur ska man då förhålla sig om man kommer i kontakt med en lynnig person?

Min trista erfarenhet är att det är väldigt svårt och ibland rent av omöjligt att lära en gammal hund att sitta, dvs ändra en vuxen persons beteende och inställning till livet i allmänhet och människorna i synnerhet.

I min arbetskamrat X fall försökte jag tex att konfrontera henne med hennes lynnighet vilket i sig var oerhört obehagligt. Jag kan ibland vara väldigt konflikträdd och det var verkligen inte lätt eller roligt att prata med kollegan om att jag upplevde det som att hon i princip mobbade mig.

Kollegans enda svar på min långa utläggning om hur dåligt jag mådde var att hon själv inte alls upplevde att hon var lynnig och hon hade tusen försvar till allt jag sa.

Så vad jag skulle vilja råda de som råkar ut för lynniga personer är att helt enkelt göra allt för att undvika dom.

Står man i ett stall med en lynnig stallägare – försök att byta stall!

Tränar du för en lynnig tränare- hitta någon annan!

Har du lynniga stallkamrater- undvik dom!

Både stallägare och tränare har faktiskt service-yrken vare sig de förstår detta eller ej och som betalande kund ska man inte behöva finna sig i vad som helst. Ridning och hästhållning ska vara kul och inte väcka ständiga obehagskänslor eller grubblande över på vilket humör man ska möta lynniga personer. Dessutom är det min erfarenhet är att det tar oerhört mycket energi att hantera lynniga personer- tid och kraft som man kan lägga på annat.

Om man är ung/oerfaren/osäker på sig själv (och i värsta fall allt på en gång) så är det lätt att tro att den lynniga personens beteende beror på en själv; på något man sagt eller gjort men så är det nästan aldrig. Den lynniga personen kan alltid finna något att störa sig på så det spelar nästan ingen roll vad man gör eller inte; det kommer alltid att betraktas som ”fel” om den lynniga personen är på det humöret.

Så ta det lugnt: det är INTE dig det är fel på; många/alla andra upplever exakt samma sak och det finns som sagt inte mycket mer att göra än att hålla sig undan!

I Sydsvenskan idag har man startat en ny artikelserie om ”sporten där elit möter ungdomar på lika villkor”.

Och även om jag i förra inlägget hävdar att ridsporten är orättvis eftersom alla inte har lika mycket pengar att lägga in i denna (om man vill tävla) kostsamma sport så håller jag absolut med om att ”elit och ungdomar tävlar på lika villkor” om man med detta menar att man både som ungdom och vilken ryttare som helst för den delen kan tävla mot eliten i SAMMA KLASSER.

Det har jag själv gjort massor av gånger med alla mina hästar och i både hoppning och dressyr. Jag har tävlat mot Eighty-Eight Keys när han gjorde sin första dressyrstart, mot Ulla Håkansson och Bobby, mot Susanne Gielen på Richfield (som Décima slog med 1 poäng), mot Peter Ericsson på olika hästar osv osv i all oändlighet. Det blir ju så ganska naturligt om man bor nära Flyinge och eftersom många elitryttare faktiskt BOR i Skåne.

Och vad gäller lika villkor så är väl ridsporten en av få (den enda?) där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Så i så måtta är den också ”rättvis”.

Hur som helst så kan man i Sydsvenskans artikel idag läsa att det i Skåne finns 118 ridklubbar! De´ni!!!!

Inte undra på att jag kan tävla så ofta jag vill mer eller mindre.

Enligt Sydsvenskan finns det i Skåne 550 tävlingsdagar per år och 94.000 startillfällen. Jag vet inte hur de fått fram dessa siffror men är inte förvånad över tillgången/utbudet på tävlingar, det har jag själv noterat och poängterat många gånger.

Så vill ni tävla (och gärna mot ”kändisar” :=)) så vet ni vart ni ska flytta: till SKÅNE!