Bara att jag ställer frågan i rubriken gör väl att ni som känner mig förstår vad jag anser är svaret, dvs

NEJ!!!!!!!

Ridsport är verkligen ingen rättvis sport men å andra sidan finns det så mycket annat i livet som inte heller är rättvist så varför skulle just hästar och ridning vara ett undantag?

I den bästa av mina världar skulle den som tränade mest och idogast också var den som fick de största framgångarna men hur många gånger är det så?

Tja, ibland är det så men långt ifrån alltid!

Att vara ambitiös som ryttare skadar verkligen inte men tyvärr finns det så mycket annat som också spelar in och där skulle jag nog vilja säga att pengarna är vääääldigt viktiga!

Hörde om ett flickebarn vars föräldrar nyligen köpte en….vattenmatta….för 15.000 kronor åt henne! Har man dessa pengar att lägga på ett hinder kan ni ju själva räkna ut vad man har för resurser att lägga på hästmaterial, träningar och tävlingar.

Kan ju som ett sidospår berätta att Heron var väldigt skeptisk till att hoppa just vattenmattor. Vad gjorde snål-Birgitta som verkligen varken hade eller skulle få för sig att ge 15.000:– för en vattenmatta?Jo, hon bad sin hästskötare Petra, vars föräldrar bodde i villa, att ta med sig stora ljusblå soppåsar som de använde till sitt sopkärl. Soppåsarna breddes snyggt ut under ett vanligt hinder och vips så hade vi gjort vår egen vattenmatta gratis!

De som har mer än en häst att rida dagligen har ju dubbelt (eller mer…beroende på hur många hästar de har) så mycket träningstid på hästryggen som enhästars-ägaren.

Blir en häst sjuk och man har flera så påverkas man inte alls i lika hög grad som den som bara har en häst.

Har man gott om pengar kan man åka på de träningar och tävlingar man vill och som verkligen passar och behöver inte prioritera bort någonting för att man helt enkelt inte har råd.

Tyvärr är det ju också så att det inte går att tävla lika framgångsrikt med vilken häst/ponny som helst och de djur som objektivt sett har talang kan ibland kosta långt mer än vad en normalinkomsttagare kan köpa sig utan att ta banklån eller dylikt.

Så nog styr pengar en hel del inom ridsporten, att hävda något annat är naivt anser jag.

Sedan kan man visst det lyckas väldigt bra med både en från början ”medioker” häst och utan en släpvagn full av guldpengar men det är snarare undantag än regel vill jag påstå.

Och tyvärr tycker jag att utvecklingen går allt mer åt att man ”måste” ha en superhäst och/eller mycket pengar för att lyckas på tävlingsbanorna.

Om jag jämför hopptävlande i de lägsta klasserna idag med hur det var för 20 år sedan så tycker jag att det har blivit mycket svårare till och med på den allra lägsta nivån (90-hoppning eller LD som det hette förut). Hinderna är ”tittigare”, det är svårare vägar, fler parallelloxrar osv. Och sedan blir det bara svårare och svårare ju högre upp i klasserna man kommer.

Hur det var med dressyrekipagen i lätt klass för 20 år sedan minns jag inte eftersom jag då mest tävlade hoppning men på LA-nivå och högre idag är det, tycker jag, väldigt många fina hästar.

Åker man idag och tittar på en ponnyhopptävling så möts man av stora lastbilar, barn med flera hästar ”i bagaget”, superflott utrustning osv. Så var det inte när jag såg barn hoppa för 20 år sedan. Då kunde man komma med någon lurvig russkorsning tex och kämpa sig över hinderna- en sådan häst skulle nog om inte skrattas ut så i vart fall betraktas som unik idag och framför allt fullständigt chanslös!

Det jag tycker är kul med ponnybarnen är att många idag rider väldigt snyggt och ”korrekt”, förr såg jag mer ”plattan i mattan”-ridning, dvs full gas i näst intill halvsken över hinderna och ett barn som knappt kunde hålla sig kvar i sadeln. Men samtidigt tycker jag att det är trist med dessa lastbilar i miljonklassen och pressen på att prestera som jag är övertygad om att många barn lever med (vilket också bekräftats av ponnybarn jag talat med). Om mamma och pappa köper en ponny för 250.000 går det minsann inte att peta en bom inne på banan!

Tänkte faktiskt ägna dagens blogginlägg åt att uppdatera eventuella intresserade om en del mycket positiva saker som jag tidigare har nämnt/skrivit om i bloggen och som man kanske funderar på hur det gick med sedan:

Min nya transport:

Jag köpte ju en helt ny transport i början av året, en Boj med både sadel och klädkammare, något jag inte varken haft eller direkt traktat efter tidigare.

Men jag måste säga att det var en bra investering. Det känns jättelyxigt att slippa ha hästsakerna i bilen och det är så gott om utrymme i sadelkammaren att jag inte ens behöver använda själva klädkammaren.

Själva transporten känns väldigt stabil och gedigen och Boj har gjort en rad förbättringar sedan mitt förra släp tillverkades 2003. Då fick man tex häkta fast innerdörrarna med någon slags rejäla gummiresårer i sidorna på släpet för att dörrarna inte skulle gå igen av sig själva när man lastar, nu har man ”magneter” som i stället håller dörrarna på plats vilket gör dörrarna mycket mer ”lätthanterliga”.

Jag hoppas och tror att Boj-släpet ska hålla ett bra andrahandsvärde vid en eventuell försäljning/ inbyte, så har det varit tidigare i alla fall.

Släpen verkar även bibehålla sitt ”utseende” väldigt väl till skillnad från tex en bekants mörkgrå/svarta Böckmann som har blekts så otroligt i färgen att det nästan är ljusgrått/vitt på vissa ställen trots att det inte ens är 10 år gammalt. Ser inte klokt ut tycker esteten Birgitta och dessutom kan man ju undra VARFÖR släpet blekts på detta vis (som om någon tvättat det i klorin ungefär).

Så: hittills är jag mycket nöjd med släpköpet på alla vis och hoppas på många trevliga mil tillsammans!

Min hund:

I början av året köpte jag inte bara en ny transport utan även en hund efter att inte ha haft hund på ca 20 år.

Att jag valt att vara utan hund i så många år har berott på flera olika faktorer, min jobbsituation bland annat. Jag vägrar att lämna en hund ensam hemma i de ca 12 timmar i sträck jag vanligtvis är borta hemifrån och tidigare har även min man haft flera långa arbetsdagar per vecka. Hunddagis är jag av någon anledning allergisk mot och även om många hundägare tycker att detta är ett smidigt sätt att ordna hundpassningen på så skulle jag aldrig vilja ha min hund på ett sådant ställe. Nu har maken ett friare arbete som möjliggör att han kan se till så att Soya aldrig behöver vara ensam för många timmar i sträck.

Ett annat skäl till att jag inte vågat skaffa hund har faktiskt varit att jag har varit rädd för att hunden inte skulle….jag vet att det låter knäppt men….motsvara mina förväntningar!

Jag tycker själv att jag tidigare har haft de 3 finaste/snällaste/ på alla vis bästa i hela världen hundar och har hela tiden tänkt att det måste vara omöjligt att få en fjärde lika perfekt hund.

Men för att göra en lång historia kort så köpte jag och hundrädde maken alltså Soya och hur otroligt det än kan låta så har hon överglänst de andra hundarna med råge.

Alla farhågor jag haft som att hunden inte skulle gå att få rumsren, inte kunna lämnas ensam osv osv har satts på skam och både jag och maken är så otroligt lyckliga över vår fina hund att det nästan känns overkligt. Det enda negativa med att ha världens bästa hund är att jag nu är konstant livrädd att det ska hända henne något (enligt devisen ”det är för bra för att vara sant”).

Min vana trogen har även detta djur fått sig tilldelat x antal smeknamn som bara Birgitta 12 år kan finna någon logik i.

Hunden är döpt till Per-Mobile Zingy Beauty (mycket pssande namn då hon verkligen är en Zingy Beauty- slå upp det i ett lexikon om ni inte fattar), fick namnet Soya innan vi köpte henne (också passande- titta på hennes färg och jämför med namnet) och kallas nu bland annat för Kicki (????) och Mishi (dubbel-????).

Till mitt försvar och för att inte förvirra det stackars djuret totalt så använder vi bara SOYA när vi kallar på henne/ påkallar hennes uppmärksamhet, övriga namn används mest när Birgitta 12 år leker med sin hund och pratar OM henne med hennes PAPPA.

På tal om det så undrar jag vad som hände med att jag HATADE när folk kallar sig för mamma och pappa i förhållande till sina DJUR?!?!?

Att säga till Archie ”nu kommer MAMMA” finns inte i mina mest galna drömmar men att säga detsamma till en HUND går tydligen hur bra som helst. Ibland förstår jag inte mig själv….

Min fånghäst:

Som den trogne bloggläsaren vet var det inte bara rolig shoppning i början av året; det var också en tid för återhämtning för Archie som någon månad innan (i november) drabbades av fång.

Med facit i hand inser jag att just Arhcie återhämtade sig nästan mirakulöst snabbt och ”odramatiskt” men det är jag faktiskt tack och lov ganska van vid.

Även tidigare hästar har vid sjukdomar/skador svarat otroligt snabbt och bra på behandling och det tror jag mycket berott på deras tidigare såväl fysiska status (starka) som den psykiska (välmående).

Décimas buköppning tex skulle kunnat användas som ett skolboksexempel på en lyckad dito, både vad gällde uppvaknande, konvalescens och igångsättning. Att hon sedermera, några år därefter, ändå dog av någon form av tarmovridning är en annan historia.

Det man kan se av Archies fång idag är tydliga fångränder på båda framhovarna men det är också det enda som vittnar om sjukdomen förutom att han inte äter något kraftfoder alls.
Kraftfodret verkar inte göra varken till eller från för Archies del, han äter morötter när de andra får havre och utseendemässigt håller han hullet på hö, lucern och 1-2 dl olja/dag.

Jag är faktiskt INTE nojjig över att Archie ska få fång igen, det går liksom inte att leva med en sådan rädsla dagligen och ändå må bra. Dessutom så tror jag att jag idag vet hur jag ska hålla hästen frisk och där handlar det om att han inte kommer att utfodras med kraftfoder någonsin mer, inte får bli fet och inte får rubba sin matsmältning genom exempelvis häftiga foderbyten, för vått och för kraftigt ensilage osv.

Jag har också, delvis pga ovanstående, beslutat att inte flytta Archie över sommaren så som jag gjort de 2 föregående åren. Jag anser inte att det är värt att ”gambla” med foder och stallbyte för 1-2 månaders gräsätande utan Archie får gå kvar på ridskolan och äta hö i stället för gräs i hagen i sommar, så som tidigare hästar gjort utan att ha verkat lida av det.

Att handbeta hästen kommer jag dock inte att sluta med; ska jag vara rädd för att han får fång av några tuggor gräs känner jag att det blir för överdrivet faktiskt.

För ett tag sedan höll en dressyrtävling på att inte ens bli av för min del.

Dressyrdomaren dök helt enkelt inte upp!

När jag tänker efter har detta faktiskt bara hänt mig en gång tidigare på ca 20 års tävlande och då minns jag faktiskt inte om det var så att domaren inte dök upp över huvud taget men att man kallade in någon annan eller om domaren kom till slut, väldigt försenad.

Hur som helst är det ju verkligen tur att detta är ett näst intill okänt fenomen, eller hur :=)?

Tänk att köra långväga till en tävling och så kommer ingen domare…..

Har ni råkat ut för något liknande?

Som jag redan varit inne på ”tusen” gånger så kan man verkligen inte veta vem och i vilket syfte olika saker på Internet, som tex min blogg, läses.

Fick detta lite lustiga mail nyss:

Hej,

Mitt namn är xx och jag jobbar med en tv-serie som handlar om Ullared/Gekås och dess personal och besökare (programmet görs i samarbete med Gekås). Vi letar efter olika besökare som vi kan följa på deras shoppingresa till Gekås. Jag hittade din blogg och att du och din ridklubb brukar åka till Ullared. Planerar ni att åka till Gekås i sommar? Vår inspelningsperiod sträcker sig mellan 22 juni – 26 juli. För mer information om tv-programmet se: http://www.gekas.se/Nyheter/UllaredsomTVserie/tabid/213/Default.aspx

Jag har besvarat mailet med att ridskolan faktiskt var i Ullared så sent som förra helgen så någon ytterligare resa är inte inplanerad innan hösten. Annars hade vi kanske blivit tv-kändisar :=)?

På frågan om ”vi” (normal-hästägaren, om det nu finns en sådan) rider för mycket eller för lite på våra hästar skulle jag, om jag var tvungen att generalisera, svara att vi rider för lite.

Eller…”för lite” är kanske inte en helt korrekt benämning utan snarare att vi hade kunnat rida ÄNNU MER, om vi ville/hade tid med.

Om man tittar till stall som drivs ”professionellt” så motioneras hästarna där ofta mer än 1 gång per dag men där har man också personal anställd för detta ändamål.

Vi ”vanliga” ryttare hade också kunnat rida fler dagar i veckan/fler gånger om dagen/ längre ridpass per gång men ofta är det väl TIDEN som sätter käppar i hjulet?

Och de hästägare som har tiden; förtidspensionärer, sjukskrivna och ålderspensionärer har många gånger inte orken att rida så mycket/ofta/länge.

Titta på våra ridskolehästar! Det finns väl nästan ingen ridskola där hästarna bara rids en gång per dag utan snarare 2 till 3 gånger dagligen. Och i alla fall ridskolehästarna på ”min” ridskola brukar hålla sig både friska och leva länge hos oss.

Jag tror att man kan rida mycket mer om man vill bara man gör det med eftertanke och variation.

Vad man däremot får akta sig noga för är de personer som jag kallar maratonryttare!

Maraton= enformig motion tills man stupar :=) = inget bra för hästen!

Om man som hästägare väljer att ägna sig åt maratonridning på sin egna häst är det för hästen tråkigt nog men kan dessutom orsaka diverse skador men då är det ett ”val” som man gör som ägare. Men jag har tyvärr också stött på medryttare som varit maratonryttare och där ägaren från början förts bakom ljuset angående hur mycket hästen egentligen rids.

Minns en hästägare som drabbades av en maratonmedryttare i stallet för x antal år sedan. Andra i stallet började notera de evighetslånga dressyrpassen som maratonryttaren ägnade sig åt och gjorde hästägaren uppmärksam på detta. Då hästägaren frågade maratonryttaren hur länge denna hade ridit blev svaret ungefär ”inte mer än en timme” så vi började ”klocka” (ta tid på) ridpassen. Och denna timme visade sig snarare vara minst 1 ½ och utan ”förmildarande” skrittpauser på lång tygel.

Oavsett om man som maraton-medryttare anser att hästen ”behöver” denna form av evighetsridning måste det ju ändå få ankomma på ägaren till hästen att avgöra lämpligheten i och eventuella önskemål om riding på detta vis, eller?

Själv var jag, om jag ska rannsaka mig själv, en maratonryttare i perioder då jag var nybliven hästägare. Inte så mycket för att det var ROLIGT att rida (fast det var det också!) utan snarare för att jag pga egen oskicklighet och hästens ”icke-optimala” förutsättningar inte fick igenom det jag ville i ridningen. Jag trodde i min enfald att saker och ting skulle ”falla på plats” om jag bara satt och red (läs: nötte) på en stor volt i typ en timme i sträck….naivt!

Nu, i eftertankens kranka blekhet tror jag inte att maratonridningen hjälpte varken mig eller hästen och jag får bara vara tacksam att jag inte slet ut det stackars djuret!

Minns ni tv-reklamen för någon sorts frukostflingor som skulle ”väcka tigern i dig”?

För egen del vet jag vad som väcker tigern, eller snarare TIGRINNAN inom mig och så har det alltid varit; mina djur!

Man kan tycker preciiis (nåja….) vad man vill om mig som person men gud nåde den som kritiserar mig som hund/hästägare eller ännu värre….har något negativt att säga om mitt djur. Skulle ett verkligt eller verbalt hårstrå krökas på tex Archie eller Soya blir det synd och syndaren :=)!

Och detta är ett mycket vanligt fenomen bland djurägare har jag märkt. Man är som sagt som en tigrinna som försvarar sin avkomma med verkliga eller verbala klor och det ska ibland inte mycket till förrän man tänder ”på alla fyra”.

Själv har jag varit medveten om detta fenomen för egen del i många år.

Något av det värsta som hänt i den vägen (och som jag berättat om i ett tidgare inlägg) var då en tidigare inackorderad sade att h*n inte skulle kvällsfodra Archie tillsammans med övriga hästar på schemat eftersom jag var en idiot….typ (vi hade haft en kontrovers om en…enligt mig…bagatell).

När jag frågade om personen verkligen avsåg att låta ett oskyldigt djur ”lida” (läs: bli utan foder) för att jag var dum så bekräftades detta: ”ja, det är ju synd om Archie som har en sådan ägare som dig” blev svaret ungefär.

Sådant är näst intill oförlåtligt i min värld!

För ett tag sedan fick jag uppleva att till och med snälla maken har en tiger inom sig! En mer förälskad/besatt hundägare går knappast att finna och när nu en person dristade sig till att fälla negativa omdömen om hundar i allmänhet och Soya lite så där ”när vi ändå pratar om hundar” så vaknade hans rovdjursinstinkt!

Den ilska maken arbetade upp mot kommentargivaren var inte nådig och det kommer nog att dröja länge innan han smält det som sades. Han är inte en lika luttrad djurägare som undertecknad men han lär sig säkert vad det lider….

Som en del av er kanske har läst/hört har Agria gjort vissa begränsningar i sin hästförsäkring:

”På grund av ökade veterinärvårdskostnader och dyrare behandlingar har vi gjort en översyn av våra produkter och de diagnoser som kostar mest. För att inte tvingas höja premierna har vi istället valt att begränsa särskilda delar i försäkringarna. Rent konkret innebär det att vi i år inför maxbelopp för vissa skador som berör rörelseapparaten.

Agria Bas veterinärvård:Begränsning när det gäller till exempel hältor – På grund av kraftigt ökade kostnader för skador avseende hältor och rörelsestörningar inför vi en högsta ersättning på 12 000 kronor per år i vår veterinärvårdsförsäkring. Begränsningen gäller för skador och sjukdomar på skelett, muskler, senor, ligament, ben och leder. Frakturer omfattas inte av ovanstående begränsning.”

Det har varit långa diskussioner om detta, bla på Bukefalos (se http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=951642 om du vill läsa mer).

Jag är helt övertygad om att andra försäkringsbolag kommer att följa efter förr eller senare så byte av bolag är ingenting som jag skulle våga mig på efter att ha fått ersättning för 2 knäledsinflammationer, en hovblödning och en fång-attack genom åren. Man kunde ju ge sig tusan på att det nya bolaget hade försökt att slippa ersätta allt som eventuellt drabbar Archie i framtiden med hänvisning till tidigare sjukdomsfall, det har jag hört att andra hästägare råkat ut för och är verkligen inte något som jag skulle vilja tjafsa om.

För egen del har däremot alla diskussioner, argument för och emot olika försäkringsformer osv fått till följd att jag faktiskt både tänkt igenom och gått igenom mitt försäkringsskydd för Archie och nu valt att sänka livförsäkringsdelen (den man förr kallade A1) med nästan halva beloppet.

Archie var tidigare försäkrad i 70.000 men är nu försäkrad för 40.000 i A1 och 50.000 i A2 (A2-delen kostar nästan ingenting men faller ej heller ut särskilt ofta enligt min erfarenhet).

Denna sänkning har inneburit en kostnadsminskning med nästan 4300:– per år, dvs rätt så mycket pengar i sammanhanget tycker jag. Jag har resonerat som så att jag nu har sparat så pass mycket pengar på ett konto att jag vid behov klarar att köpa en ny häst utan de 70.000 som Archie tidigare var försäkrad i men att 40.000 hade varit en bra hjälp vid köpet.

Att få ytterligare 30.000:– från Agria (70.000 minus 40.000) är i dagsläget inte värt de 4300:– extra som detta kostar per år.

Jag har full förståelse för att den som köper en dyr häst och inte har något sparkapital väljer att mer eller mindre fullvärdeförsäkra sin häst för att kunna köpa en likvärdig alternativt lösa ett befintligt lån taget för hästköpet men man ska vara medveten om att det är oerhört dyrt.

För min egen del började det helt enkelt kännas för dyrt med 1171:–/ månad och därför fattade jag beslutet om ändring.

Många gånger tror jag också att man slentrianmässigt håller kvar vid vissa försäkringar utan att verkligen reflektera över vad man får för pengarna. Så har det varit för mig i alla fall.

Hunden har jag inte ens livförsäkrad btw. De 7000 som hon kostade och som jag delade med maken tycker jag är så små pengar i sammanhanget att jag inte vill sponsra Agria i förhoppningsvis många år för att sedan kanske få ut denna lilla summa.

Idag har jag fått ett intressant mail med anledning av gårdagens inlägg som handlade om när/om man skulle ”ingripa” om man såg exempelvis ”ojuste ridning”.

Här kommer mailet och nedan min kommentar:

”Hej Birgitta!
Jag blev lite illa berörd och även ganska fundersam efter att ha läst ditt inlägg om bloggaren som såg en stallkamrat rida sin häst på ett ”fel” sätt men utan att ingripa (om jag förstod inlägget korrekt).
Vad jag vänder mig emot är att denna människa tydligen är för feg för att säga till en hästägare i stallet men inte drar sig för att berätta om händelsen i sin blogg.
Det finns säkert de som kan känna sig (felaktigt) utpekade när folk skriver sådant här i sina bloggar- det är väl bättre att ta det direkt med den som är skyldig?”

Ja, du….

Om vad man ska/ får skriva om i en blogg finns det säkert också tusen åsikter om, precis som med så mycket annat.

Men jag förstår absolut din ”point”.

Jag vet själv att MINST 4 personer, förutom mig själv i stallet har bloggar och jag vet också att tämligen många i stallet läser MIN blogg så det gäller att ”hålla tungan rätt i mun” ibland så att man inte trampar på ömma tår, ger utrymme för missförstånd osv.

Själv försöker jag att nämna personer i stallet och/eller deras hästar så lite som möjligt och så anonymt som möjligt annat än om dessa beskrivs i mycket positiva ordalag :=).

Det är väl i princip bara den lilles ägare Lena och min hästskötare Lina som figurerar med sina rätta namn och jag vet att de läser bloggen regelbundet utan att tycka att jag ”hänger ut” dom.

Nu har jag aldrig konflikter med varken Lena eller Lina men skulle jag ha det skulle jag inte avhandla detta på bloggen.

Jag berättar ibland historier (oftast kallade ”tillbakablickar”) som jag tycker är ganska underhållande eller på annat sätt läsvärda i bloggen men då ska ni veta att jag inte alltid är 100 % sanningsenlig :=).

Jo, historierna som sådana är alltid fullständigt sanna i sak, men om jag skriver att en viss händelse utspelade sig för flera år sedan så kan den lika gärna ha hänt i förra veckan liksom jag ibland byter kön på någon av de inblandade eller kallar dom för ett annat namn eller ändrar någon annan detalj för att ingen ska kunna känna sig uthängd.

Själv har jag genom åren förstått hur stort internet är, hur lätt det skriva ordet kan missförstås både medvetet och omedvetet, hur vissa läsare nästan söker något att reta upp sig på osv så jag försöker att tänka på vad jag skriver om och på vilket sätt detta beskrivs. Jag lyckas verkligen inte alltid men gör så gott jag kan i alla fall :=).