Ja, det var rubriken i blogginlägget den 15 oktober och det var en så talande rubrik tycker jag att jag vill återanvända den!

Visst hade det ibland varit bra om livet var svart eller vitt? Och varför är det ibland så orättvist?

Dessa frågor har malt i mitt huvud sedan Archie fick fång!

Tänk om man med 100 %-ig säkerhet kunde veta varför han fick fång? Då hade man ju förhoppningsvis också kunnat garantera att han aldrig skulle få det igen om man bara tog bort orsaken!

Och varför har just MIN välskötta, (för?) omhuldade häst blivit sjuk när andra hästägare kan ha både superfeta och ”felätande” hästar som aldrig drabbas av fång? FUSK!!!!

Jag minns hur naivt jag tänkte då jag köpte min första häst för över 20 år sedan.

Jag kände då en hästägare som i princip bara red på helgerna och då var det upp i sadeln och full galopp från första steget. Ingen som helst kontinuitet eller eftertanke med ridningen och ändå var hästen frisk som en nötkärna.

”Jaaaa” tänkte naiva Birgitta….”Om xx kan ha en häst som är frisk trots att han behandlar den så fel….tänk då hur frisk MIN häst ska vara….jag som kommer att sköta om den efter konstens alla regler”.

Ni förstår….vilket ungdomligt oförstånd som fyllde min skalle!

Jag hade i princip inte haft min dåvarande häst (Menelli) i mer än några dagar då hon fick ett ytte-pytte-litet skavsår av mina nyinköpta strykkappor och av detta sår blev benet så tjockt så jag hade knappast sett dess like varken förr eller senare. Och detta var bara början….

För att göra en lång historia kort så hjälpte inte all världens omvårdnad….Menelli blev utdömd pga strålbenshälta efter inte ens 2 år i min ägo och hade då hunnit vara halt ”tusen” gånger medan xx:s häst så klart levde i många, många år till!

Det finns fördelar med allt…

I morse slogs jag av tanken om hur himla skönt det är att jag har Archie på ridskolan i storstan i stället för, som jag ibland fantiserar om, i ett stall långt ute på landet (denna fantasi beror mycket på vår avsaknad av gräshagar och möjlighet till låååång utevistelse).

Hur tänkte jag då?

Jo: hur ser det ut i många stall ”in the middle of nowhere”?

Tja, dels brukar det ju ta sin tid (och kosta sina bensinpengar) att ta sig dit och nu när jag är i stallet 4 gånger om dagen så skulle det ju onekligen tära på både plånboken och den tid per dygn jag har till mitt förfogande och dels skulle jag inte hinna dit på min lunchrast tex.

Och vad jag framför allt tänker på är hur rutinerna brukar vara i sådana stall: alla hästar släpps ut på morgonen och tas in sent på eftermiddagen och under den tiden är stallet tomt på både människor och djur.

Hur stimulerande hade det varit med boxvila i ett sådant stall och hade det ens gått att genomföra på ett bra och säkert sätt?

Jag tror inte att någon, ens i solidaritetens tecken hade varit villig att låta SIN friska häst stå och hålla MIN sjuka häst sällskap dagarna i ända och jag ser risker med att lämna en häst helt ensam i stallet i så många timmar.

På ridskolan finns det på gott och ont alltid någon form av ”rörelse”. Personal kan observera eventuella förändringar i en hästs hälsotillstånd och hästen har alltid någon form av sällskap.

Jag konstaterade igår att det inte är många stunder Archie har för sig själv och min oro över att han ska bli helt deprimerad eller lägga sig till med olater under boxvilan har faktiskt minskat en hel del (detta med just boxvila har av någon anledning alltid varit ett JÄTTE-orosmoment för mig).

På tal om Archie och hans numera trots allt ganska ”välfyllda” schema så tänkte jag ta mig friheten att låta honom komma till tals trots att sidan heter BIRGITTAS hästsida. Jag har förstått att Archie gärna vill berätta lite om sin situation nu när det är så många som engagerat sig i hans öde och följer hans liv och leverne :=).

Så….nu lämnar jag ordet till Archie:

”Hm…ja, hej hej…lite ovant det här….det är inte varje dag man skriver på Internet. Eller skriver och skriver…jag kan ju inte träffa tangenterna med mina hovar, framför allt inte nu när jag har lite ont i dom men jag har bett Birgitta skriva så dikterar jag.

Birgitta nämnde mina välfyllda dagar. Ja, ni kan inte ana hur svårt det är att få en lugn stund numera. Jag har knappt tid att ta mina tupplurer! Och det ska kallas VILA!

Jag tänkte berätta lite om hur mina dagar gestaltar sig nu för tiden så förstår ni vad jag menar:

06.30-07.30: Birgitta kommer till stallet och säger samma sak som hon alltid gör ”Hej lille häst”. Jag vet att hon menar MIG trots att jag inte längre är så liten.

Sedan kommer hon med en äcklig spruta fylld med varmvatten och någon äcklig vit sörja (dom kallar det ”Butta” har jag hört) och som jag helst av allt skulle vilja spotta ut men som jag tvingas svälja (Birgitta håller för min mun tills jag har svalt men igår lyckades jag spruta ner hennes jobbjacka lite, ha ha).

Därefter ska mina hovar undersökas och det förstår jag inte alls vad det ska vara bra för. Jag försöker i stället att snusa Birgitta i håret och nafsa i hennes kläder men hon tvingar mig att stå stilla tills hon har konstaterat om jag har lika mycket puls i frambenen som tidigare och om hovarna är lika varma som förut (hörde henne säga idag att hovarna var svalare).

Eftersom jag har en uppbindningskedja precis utanför boxen så vill jag gärna stå där och Birgitta låter mig ta de 2 stegen dit.

Medan jag står och kollar in läget så mockar Birgitta, fyller på mer spån, bandagerar mina ben med någon form av kylomslag och sedan får jag äntligen gå in och äta mitt morgonhö och några morötter.

08.00: Dags för morgonfodringen. Jag äter numera bara morötter och eftersom jag gillar det mer än något annat (havre har aldrig varit något som jag kastat mig i trots att jag fått ganska mycket av den varan) så klagar jag inte.

09.00: Stallchefen Irene som också är den som vanligtvis tar in mig från hagen kommer och tar av mina kylbandage.

På tal om hagen undrar jag vad den lille rackaren som jag brukar gå ute med (har hört att han heter Birk men Birgitta kallar honom ”den lille”. Hur ska hon ha det? Först är jag ”lille häst” och sedan är Birk ”den lille”. Ja, det är inte lätt att förstå sig på människorna alla gånger….) tänker.

Är han glad att slippa bli vallad runt i hagen (GUD var det är roligt…och när han blir arg och försöker sparka bakut med sina små ben…jag bara skrattar….) och tycker han att det är skönt att jag inte använder hans täcke som näsduk (klart man ska vara ren om munnen, vem gillar ett spottigt ansikte?)?

Eller SAKNAR han mig?

Ja, han ska nog få springa när vi träffas igen! Lika bra han vilar upp sig under tiden!

12.00: Lunchfodring och nya morötter. Tack för det!

14.00-14.15: Birgitta kommer tillbaka men för min del hade hon gärna få ”bli väck” (skånska för hålla sig borta- jag har snappat upp en del trots att jag är Boråsare från början) för nu kommer hon med den jäkla vattensprutan igen. En dag ska jag säga ifrån på skarpen. Butta smakar skit!

15.00: Hö-fodring. Jag tycker ju bättre om ensilage än hö men det finns också EN fördel med att få hö i stället. Eftersom jag inte glufsar i mig höet lika snabbt så varar det längre. Den som spar han har….

16.00: Ännu mer morötter eftersom det är eftermiddagsfodring.

16.30-17.30: Nytt besök av Birgitta, denna gång utan spruta. Jag smiter ut på stallgången igen och Birgitta mockar, borstar mig, sätter på kylbandage, kammar min svans, pussar på mig och ger mig den dagliga informationen om att jag är bäst i hela världen. Det vet jag ju redan men vissa saker kan man inte höra för ofta.

Det bästa jag vet är när Birgitta gullar med mig och säger: ”Archiiiiiiie….du är sötast i hela världen men det kan ju inte du hjälpa”. Så rätt hon har den flickan!

21.30-21.45: Sista besöket för dagen av Birgitta och nu kommer hon dragandes med den eländiga buttan igen. Mina kylbandage tas av och jag får kvällshöet om ingen annan har hunnit ge mig det tidigare under kvällen.

Ja, ni ser själva…. ingen rast ingen ro…

Men jag tycker det är trevligt med sällskap så jag klagar faktiskt inte. Inte ens när jag ligger och sover blir jag störd om Birgitta sätter sig i boxen. Det är så mysigt att vila huvudet i hennes knä eller försöka bita på hennes skor (fast det får jag inte).

Att småbitas är faktiskt en av mina favoritsysselsättningar och Birgitta har sagt att jag får göra det om jag bara tar väldigt försiktigt i hennes kläder. Annars ryter hon ”Archie!!!” eller ”Hey” och då vet jag att jag är ute på hal is. Dessa utrop brukar följas av ett ”Archie…hur orkar du med dig själv” vilket jag inte riktigt förstår för själv har jag inga problem med att orka med NÅGOT.

Ja, det var allt från mig…det här tog sin lilla tid att berätta och nu fick jag ännu mindre tid över till att sova.

Jag kanske hör av mig igen; annars får ni läsa Birgittas små berättelser om världens finaste häst he he (ni fattade vem jag menar va? Annars är ni inte så smarta hö hö….).”

Ni som har följt mig, Archie och bloggen länge vet att det framför allt är en sak jag saknar på ridskolan; en härlig gräshage och mer tid för utevistelse. Detta är ju en av anledningarna till att vi står i Yddinge på somrarna, då är deras fina hagar ”lediga” eftersom de som vanligtvis ockupperar dom går på bete.

På ridskolan har vi alltså inget gräs i hagarna och efter mycket regnande blir underlaget allt från ganska till mycket lerigt. Ibland blir det också stora vattenpölar i hagarna. Förra hösten och vintern hade Arch och Birk otur och stod många veckor i lera vilket inte kändes så kul. Dels vill ingen av dom rulla sig (vilket förvisso är skönt för hästägaren men lite trist för hästen) när det är så blött och dels så blev allt ensilage som jag la ut helt förstört. Tack och lov fick ingen av hästarna mugg i alla fall men man (jag) drömde sig ändå ofta bort efter en mer ”behaglig” hage.

Vad jag insåg efter tävlingen i lördags är hur lätt det är att tro att ”alla andra” har det bättre när man själv är missnöjd med något.

Jag tävlade alltså på en mycket stor anläggning med bland annat 4 ridhus där man bedriver naturbruksgymnasium. Det fanns även många hagar och det var här jag gjorde den intressanta observationen; trots att jag alltså befann mig långt ute på landet; i en verklig hästmiljö där man arbetar med och undervisar kring hästar så var deras hagar inte ett dugg bättre än våra i storstan, snarare tvärtom, trots mycket mer tillgång till mark (yta).

De hagar jag såg (tio-talet) var fullständigt täckta av en mycket djup lervälling! Jag skulle faktiskt tveka länge innan jag lät Archie gå i en så dyig hage, det skulle verkligen känna som sista utvägen.

”Lustigt” nog såg jag nyligen ett nytaget foto från ett annat stall ”ute på landet” (i mina trakter, dvs strax utanför Staffanstorp) som också visade exakt samma sak; superlerig hage utan ett grässtrå.

Så detta ska jag tänka tillbaka på då jag gnäller över, i jämförelse med dessa, våra relativt torra hagar. Gräset är inte alltid grönare på andra ställen, det finns oftast inte ens under denna årstid :=).

Ni vet väl vad man menar med ”ketchup-effekten”?

Först kommer inget, sedan inget och sedan ALLT på en gång…ungefär.

Lite så känns det som att det är på morotsfronten just nu.

Jag (och flera med mig) beställer morotssäckar (20 kg?) som levereras till stallen en gång var 14:e dag.

I onsdags kom en ny leverans.

Jag har också en bekant som gör sin praktik hos en frukt och grönsakshandlare. Varje gång vi träffas så försöker bekanten truga på mig allt från purjolökar en masse till äpplen, nektariner, päron, citroner…you name it!

Jag är för det första ingen storkonsument av bekantens utbud och känner för det andra att jag inte vill utnyttja bekanten. Men det går nästan inte att säga nej.

För att i alla fall få något som jag kan ha NYTTA av sa jag vid ett tillfälle att om bekanten tvunget ville ge mig något så kunde jag ta emot morötter till min häst.

I tron att detta skulle glömmas bort slappnade jag av men bekantens minne är det tydligen inget fel på för nu bombarderas jag av och till att jättekartonger fulla med fina morötter till Arch.

I fredags var det dags för ny leverans och när jag synade karongen såg jag ett otroligt märkligt sammanträffande. På kartongen stod det förtryckt något i stil med ”Möllegårdens frukt” och just MÖLLEGÅRDEN är namnet på mitt och makens hus!!!

Hur som helst; i fredags hade jag alltså 20 kilo morötter som jag hade beställt via ridskolan OCH bekantens jättekartong med morötter.

Vad tror ni jag fick i pris hos Bollerups rid och körklubb?

En säck morötter så klart :=)!

Så om någon är sugen på en morot vet ni vem ni kan vända er till; Archie, the king of carrots!

Varför jag undrar om hästar kan läsa är pga en sak som hände på tävlingen.

Jag har nu i bloggen flera gånger påtalat att Archie har den irriterande ovanan att vägra att gå in i transporten såvida inte någon (i värsta fall jag som då både håller i grimsakft och lina i vars en hand) visar honom hans vinröda longeringslina. Man behöver knappt nudda honom med linan runt baken men utan den är han fullständigt fastfrusen.

Jag har förvisso tänkt att om det är ens ENDA problem att man har en häst som fodrar en longeringslina vid lastning så kan man vara lycklig men det har ändå retat mig att min till synes kloka och lätthanterliga häst skulle få en sådan ”idé” för sig. Jag som är lastningsexpert och allt :=)!

Och tro inte att jag inte har försökt att lasta utan…jodå, ständigt… men eftersom jag inte är så road av att titta på en fastfrusen staty brukar jag ge upp tämligen snabbt och hämta linan. Då går det ju på 3 sekunder.

När vi var i Bollerup fick jag åter för mig att prova att lasta utan lina och tro det eller ej men Archie traskade rakt in bägge gångerna!

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han hade läst mina klagovisor på bloggen och därför ville visa mig att han minsann inte är omöjlig :=)!

I gårdagens blogginlägg skrev jag om ryttare som ibland skyller egna och/ eller hästens tillkortakommanden på dressyrdomaren.

Något som jag också tycker är väldigt vanligt bland de som har yngre hästar, säg upp till 7 års ålder är att man ständigt måste påpeka att hästen är sent/ sparsamt tagen av en eller tusen olika anledningar, som för att markera att ”egentligen så hade min häst kunnat gå ÄNNU bättre om bara inte bla bla bla hade varit/ hänt”.

Man skyller på att hästen har haft föl, den har varit halt flera gånger, ryttaren har varit sjuk, inte hunnit med, inridningen blev försenad, hästen kom in en växtperiod osv osv. Förklaringarna (ursäkterna) är oändliga.

När man säger att hästen är 6 år ”men egentligen som en 5 åring pga bla bla bla” så undrar jag efter vilken MÅTTSTÅCK man mäter när man fäller ett sådant yttrande?

Det finns väl inget som säger att hästen ska vara på ett visst sätt när den är 3, 4, 5 eller 6 år. Det beror ju på ”tusen” olika faktorer, inte bara på hur många gånger man har suttit i sadeln.Vad är det förresten som säger att hästen per automatik hade varit längre kommen med MER ridning?

Sedan beror det ju för all del också på med VAD man jämför:

För att ta min egen Archie som exempel så betraktas han säkert av amatörryttaren som väldigt långt kommen eftersom han redan har massor av placeringar upp till LA trots att han bara är 5 år och då han dessutom började tävla redan som 4 åring.

En proffsryttare skulle däremot säkerligen inte tycka att Archie var speciellt ”framme” för sin ålder: DE (proffsryttarna) tränar sina hästar på ett helt annat sätt än vi amatörer (om man ska generalisera).

Förresten tycker i alla fall jag att det är,om inte naturligt,så mer eller mindre ofrånkomligt att unga hästar ibland måste ställas av pga diverse sjukdomar, skador och annat.

Den unga hästen har dels inte ett så utvecklat immunsystem och drar lättare på sig olika infektioner, förkylningar osv och har dessutom sämre kontroll på sin kropp än en vuxen, fullt utvecklad häst = större risk att skada sig fast ingen sitter på.

Sedan är det väl vanligare att unga hästar går i större flockar än vuxna tävlingsindivider = också större skaderisk.

När man tävlar i vilken bedömningssport det än må vara (som dressyr tex) så är det lätt att falla för frestelsen, eller okunskapen för den delen, att skylla de egna tillkortakommandena på domaren.

Domare är bara människor och eftersom de inte är programmerade som en dator (tyvärr/ tack och lov- välj själv) så finns alltid risken att en domares ”subjektiva smak”, medvetet eller omedvetet påverkar bedömningen.

Men: detta brukar jämna ut sig i längden….man blir kanske mer generöst bedömd av vissa och snålare av andra.

Dessutom skulle jag vilja påstå att det oftast inte är domaren det är ”fel” på utan helt enkelt ekpaget som (be)döms.

Jana Wannius sa en gång på en hoppträning något som för mig blivit lite av ”bevingade ord” till ett ekipage där hästen vägrade framför ettt hinder och killen i ilska piskade hästen:”STRAFFA INTE HÄSTEN- RID BÄTTRE I STÄLLET!!!!”

Och samma sak skulle jag vilja säga till vissa dressyrekipage: skyll inte på domaren – rid bättre i stället!

Då och då uppkommer debatter om huruvida ”udda” raser (kall eller varmblodiga travare, frieser, araber osv) blir orättvist bedömda på tävling ”bara för att de inte sprätter med benen som halvbloden” ungefär.Utifrån det JAG har sett genom åren vill jag även här påstå att det inte är ekipagen som blir felaktigt nerdömda utan ryttarna som helt enkelt rider för dåligt på en för klassen för låg nivå.

Jag har sett ekipage som kanske har sett hur ”häftiga” ut som helst på framridningen men inne på banan har det mest varit ”pannkaka” av hela ritten. Och då spelar det ingen roll vilken ras man sitter på!

Att sedan säga att vissa raser är mer lämpade (eller OLÄMPLIGA) än andra för dressyr tycks vara som ett rött skynke för vissa så DEN debatten ger jag mig inte ens in i :=)!