I förra veckan väckte ett mail till en del medarbetare i Göteborgs stad debatt på bland annat Facebook.

Själv höjde jag mer än ett ögonbryn då jag och särbon var på restaurang härom dagen och en gäst kommer in BARFOTA, dvs utan varken strumpor eller skor.

Båda dessa händelser fick mig att fundera på det här med klädkoder och huruvida de behövs och jag måste nog svara att JA, de behövs verkligen ibland.

Man skulle ju kunna tycka och hoppas att sunt förnuft skulle räcka men nej, av egen erfarenhet vet jag att det tyvärr inte gör det alla gånger.

Jag minns tex hur en tidigare kollega (socionom som arbetade med myndighetsutövning och hade daglig klientkontakt)  ibland hade på sig t-shirts vars urringningar hon hade utvidgat genom att helt sonika klippa dom större.

Inte bara såg detta väldigt fult ut eftersom hon alltså bara hade klippt i tyget utan att därefter fålla det men framför allt blottade den rejäla urringningen ständigt hennes bh-band.

En annan kollega hade för vana att liksom restaurangbesökaren jag såg nyligen spatsera omkring i våra kontorslokaler barfota, även han socionom.

Kalla mig gammaldags eller rigid men jag kan faktiskt inte tycka att ovan är lämpligt och jag hade själv definitivt inte velat möta varken ”bh-visare” eller ”barfotagångare” om jag besökte socialtjänsten.

Och man skulle ju kunna tycka att 3,5 års högskoleutbildning skulle borga för lite mer vett men tydligen inte….

Minns också hur en praktikant vi hade för länge sedan (dock ej socionom) kom till vår arbetsplats sista dagen på sin praktik (tur var väl det….) iförd så korta shorts att hon lika gärna hade kunnat gå i bara trosorna.

Så ja, jag tycker som sagt att klädkoder kan vara mer än befogade- hur de sedan formuleras kan man väl diskutera.

Men vad tycker ni?

Är jag inskränkt och löjlig eller är det bra att det regleras hur man får och inte får gå klädd på arbetet? Räcker det med sunt förnuft?

På en dressyrtävling nyligen noterade jag att man hade en hjärtstartare lätt tillgänglig.

Jag vet inte hur vanligt förekommande det är men tänker att det väl är en ypperlig investering för alla möjliga idrottsklubbar och föreningar, inte bara för de som håller på med lite mer riskfyllda aktiviteter.

Man kan ju både hyra och köpa en hjärtstartare och de kan användas på ett säkert sätt av lekmän även om en del personer säkert hade känt sig tveksamma över att ”kasta” sig över apparaten. Men kan man rädda någons liv så….

Hur ser det ut på er ridklubb/ anläggning?

Vet ni om det finns en hjärtstartare? Om ja, vet ni om den har använts?

Om nej, skulle ni önska att det fanns en och tror ni att ni skulle våga använda den?

Och hur är det på er arbetsplats?

Så vitt jag vet hade vi ingen hjärtstartare på varken föregående eller nuvarande arbetsplats.

Däremot fick vi på förra arbetsplatsen genomgå en kortare förstahjälpenkurs på några timmar och detta har jag även fått när jag gick en ungdomsledarutbildning på ridskolan för typ 35 år sedan (herregud vad tiden går….).

Jag tror att det är jättebra med sådana här kort-kurser men tror också att man behöver repetera dom- om man aldrig använder sina kunskaper är det lätt att de glöms bort och tack och lov är det väl inte sååå vanligt att gemene man behöver ge hjärt och lungräddning och dylikt, eller?

Har ni förresten behövt att göra det någon gång och HUR visste ni i så fall vad ni skulle göra? Hade ni gått en kurs?

Som sagt är jag för både hjärtstartare och olika förstahjälpenkurser- jag tror absolut att de kan både rädda liv och ”bara” hjälpa någon som blir skadad/ sjuk.

Kanske ett tips till ”aktivitetsansvariga” på ridklubben, dvs ordna en kurs för de som är intresserade eller till chefen på er arbetsplats som en gemensam aktivitet på en heldagskonferens, en helg-kickoff eller dylikt?

Vad tror ni om dessa förslag? Något ni själva hade varit intresserade av?

Den här solhatten köpte jag under min och fd makens första gemensamma resa (till Egypten) för snart 15 år sedan.

Hatten har sedan dess företagit flera utlandssemestrar och även solat sig under åtskilliga timmar i vår trädgård.

Just nu är den med mig på Bråhögsbadet, Staffanstorps utom och inomhusbad och jag hoppas att vi får många fler varma stunder tillsammans 🙂 !

Sitter och läser denna artikel på nätet och funderar lite kring punkt 5.

Har insett att det tydligen för vissa är en väldig ”big deal” att säga till sin partner att man älskar denne och att detta är något man gör väldigt sällan.

Såg på ett av de där ”älskar att hata”-programmen jag nämnde i ett inlägg för ett tag sedan: ”Ska vi göra slut” där en man säger till sin fru ”jag älskar dig” på vilket hon svarar jättekrystat ”tack detsamma” vilket i mina öron lät väldigt konstigt (jag hade snarare svarat ”jag älskar dig också”).

Men man är som sagt olika och jag undrar hur lätt/ svårt ni har att yppa dessa ord?

Säger ni det sällan, ofta, för jämnan till er partner och hur ofta säger partnern det till er?

Jag har aldrig haft problem med att uttrycka (eller visa) känslor och är glad att de partners jag haft har varit likadana.

Skulle ha väldigt svårt för en ”stiff” partner även om jag också har varit med om att man sagt just ”jag älskar dig” nästan till överdrift (typ minst 10 gånger om dagen) och där det till slut inte alls har känts som något som verkligen menats utan mer som något man sagt ”bara för att”…..

Då och då raljerar jag lite över ungdomar som så fort de får någon form av, som DE uppfattar det i alla fall, kritik kallar oss lite äldre för BITTRA.

Det verkar vara ett populärt ord för att klaga på andra och jag har hittat ett minst lika vanligt till- i alla åldersgrupper:

KRÄNKT!!!!

För det är väl inte bara jag som har reagerat på hur ”alla” numera känner sig kränkta av fan i mig allting!

Vad ÄR det med folk?

Är det berättigat eller är en del människor idag inte kloka och ”gnällrövar” rent ut sagt?

Vad tycker ni?