Ingen mjukstart på veckan utan jag inledde den snarare med ett stenhårt dressyrpass i ottan.
 
Skämt å sido- stenhårt var det inte men ett dressyrpass blev det och detta under NN:s överinseende.
 
Trevligt som vanligt och det skulle vara sååå kul om Archie kunde få talförmåga i alla fall för någon minut så att man kunde fråga honom vad HAN tycker, ha ha.
 
För jag inbillar mig att han också uppskattar träningarna och känner sig ganska duktig eller så är det bara ett önsketänkande från min sida? Förhoppningsvis INTE för vi har planerat in ytterligare ett pass under veckan.    

Nu står gossen och kontemplerar i hagen, i alla fall en stund till så vida Karin, Alfrescos ägare inte glömmer bort att ta in dom för då blir det en lååång natt misstänker jag :).

Tänk så mycket lättare allting blir ”bara” det blir ljusare på morgnar och kvällar och gärna dessutom lite varmare.

Jag är verkligen inte den enda till att påpeka detta och det är ju inte så konstigt heller.

Plötsligt känns det som om man har fått flera ”extra” timmar per dygn till sitt förfogande och det tilltagande ljuset gör att i alla fall jag också VILL göra mer.

Att snubbla omkring utomhus i kompakt mörker med en lös, svart hund som man knappt kan skönja lockar inte, inte heller att rida ut i samma mörker och riskera att hästen antingen gör sig illa på något som den inte ser eller blir påkörd av en bil om man tvunget måste ut på vägarna.

Nu kan jag tack och lov sedan flera veckor tillbaka rida lite senare på eftermiddagen och idag blev det också premiärtur på morgonen!

Ridturen inleddes med lite hoppning i ridhuset där hinderna tack och lov stod kvar sedan gårdagen.

Jag hade aldrig orkat plocka fram denna mängd men det var en trevlig serie som jag hoppade 5 eller 6 gånger.

Serien började med 3 studshinder efter varandra och därefter följde 2 räcken med 1 galoppsprång mellan båda för att avslutas med en oxer till vilken det var 2 galoppsprång.

Således 6 hinder/ språng i följd så det gällde att komma rätt på vilket vi gjorde alla gångerna så därefter nöjde jag mig och skrittade ut en halvtimme i stället.

Som så ofta (känns det som i alla fall) hände det något som var lite ”typiskt mig” under ridpasset men om detta tänkte jag hålla er ovetande ett tag till och berätta mer i ett separat inlägg, kanske till helgen.

Då var dagens shopping på Gekås till ända och som vanligt gjorde vi härliga fynd alla tre.

Totalt handlade jag för ca 4600 kronor men då var inte riktigt allt till mig själv :).

Archie fick ett underbart fårskinnsunderlägg till sadeln för 300:- och ett ofodrat regntäcke med halvhals för 350:-, Soya fick leversnittar, grisöron och ett reflexhalsband för 29:-.

Jag köpte dessutom det ena av de 2 hoppschabraken jag numera ska hålla mig till (kostade 119:-), Radital, 6 par ridstrumpor, en ridblus för 59:-, sadeltvål i sprayflaska, sporremmar i konstläder (19:-) och reservspännen till täcket (karbinhakemodellen som sitter som snabbspännen framtill på täcket och som oftast är det som pajar först, kostade 19:-).

Sedan blev det 2 koftor, 2 lampor till fönsterkarmarna i vardagsrummet, nya badlakan och matchande handdukar, dörrmatta, blockljus, DVD-skivor och fodral till maken, rakblad till densamme, ”tusen” flaskor schampo och duschtvål, tvättmedel, tandkräm och en miljon småpryttlar till.

Denna gången hade jag bättre med tid och tog faktiskt massor av kort som jag ska plåga er med de kommande dagarna, har inte så mycket annat att diskutera för stunden så ni får stå ut (eller låta bli att läsa eller komma med förslag på vad jag ska skriva om).

När ni läser detta pågår förhoppningsvis shopping i Ullared för fullt.

Jag sitter just nu i bilen på väg upp tillsammans med lika taggade Petra och Lina, vana Gekås-besökare vid det här laget.

Archie bjöd på ett härligt dressyrpass i morse och så som jag fick honom att gå idag ”måste” han gå på tävling för att kunna hävda sig, det är vad jag tror i alla fall.

Nu ska jag ”bara” försöka att befästa detta alltid och i alla lägen (lättare sagt än gjort….) att Archie är självgående med sug i steget och att jag kan sitta stilla på en häst som jobbar mer med ryggen och med mer elastiska ben än förut.

I kväll kommer det förhoppningsvis en rapport om hur dagens plånbokstömning avlöpt och sedan blir det väl bilder också längre fram.

Vi hörs!

I föregående inlägg undrade jag om det inte fanns vårtecken och med 15 plusgrader och solsken ute när jag körde till stallet får man väl säga att saken är ganska klar, eller?

Jag och djuren fick en skön timme ute, Archie fick öva på travökningar och samlad galopp bland annat medan Soya fick springa i valfri gångart och utan krav på schwung :).

När vi var nästan hemma fick vi en mega-motorcykel i baken och den mullrade så högt att Archie flög i luften.

Jag lyckades faktiskt överrösta bullret genom att skrika ”vänta” och otroligt och tacknämligt nog dämpade killen sin helvetesmaskin tills jag hade hunnit manövrera bort Archie från vägen och till en säkrare gräsbana.

Skönt när folk visar hänsyn!

Efter detta lilla debacle fick jag lite gratis tramp så inget ont som inte har något gott med sig he he.

Att våren närmar sig med stormsteg har många fördelar- att man kan ha hästarna ute mer är ett sådant exempel.

Archie har haft vilodag och jag släppte ut honom och Rocky en vända till när jag kom till stallet efter jobbet.

Själv kände jag mig dödstrött och släpade mig fram innan jag kunde köra hem och vila lite.

I morse tog jag en liten sovmorgon till klockan sex och eftersom det redan var ljust ute då kändes det helt ok att stiga upp och hasta iväg till Skrylle innan alla andra motionärer hittade dit.

När vi hade sprungit vår mil åkte Soya och jag vidare till stallet för mockning och foderfix och sedan tillbringades resten av förmiddagen och början på eftermiddagen i hemmets lugna vrå.

Vid 2-tiden begav vi oss åter till stallet, nu för att åka till skogen med Archie.

Jag förstår inte varför jag har ett sådant mentalt motstånd mot vissa saker?!?!?

Tanka bilen är ett utmärkt exempel trots att det tar typ 10 minuter, att putsa fönsterna är ett annat även om detta tar lite längre tid.

Och samma sak gäller mot att koppla släpet och köra iväg för att rida!

Trots att det alltså endast tog 15 minuter att köra till Skrylle idag så är det precis som om jag tror att jag behöver världens ”extra tid” för att genomföra ett sådant här projekt.

Men efter dagens underbara ritt har jag lovat mig själv att skärpa mig!

Jag vet inte vad Archie skulle göra MER för att vara så lätthanterad och enkel att ha med sig (koppla släpet åt mig kanske?) och körningen tog som sagt knappt något tid.

På den tiden jag ägde Décima, som liksom Archie var OTROLIGT snäll myntade jag på ett diskussionsforum som jag frekventerat i över 10 år uttrycket ”HANDVÄSKA” menandes att det var precis som en sådan Décima var; man kunde i princip ta henne under armen och gå- precis var som helst, så som man ju kan med en handväska.

Uttrycket lever faktiskt kvar på forumet och numera vet alla ”stammisar” vad som kännetecknar en handväska :).

Och Archie, som den man han är, är verkligen också en handväska, eller ska vi säga PORTFÖLJ i hans fall :).

Jag kunde inte önska en snällare häst och dagens lilla äventyr bevisade detta än en gång.

Jag tror att jag har stor nytta av att jag tävlade honom mycket redan som unghäst och att alla de nya platser han besökte då har fått honom att vara fullständigt oberörd inför just nya miljöer.

Att Soya följer med och är så lugn tätt vid hans sida kanske också påverkar, inte vet jag :)?

Hur som helst hade vi en underbar ridtur i 7-gradig värme, båda djuren utan täcke och i strålande solsken.

Vi klättrade en del, galopperade och travade långa sträckor och skrittade däremellan.

Om vägarna förbli mjuka framöver tror jag att det kommer att vara ett superbra ställe för mig att träna Archie på.

Att kunna ”bränna iväg” i full galopp- öva på ökningar där han verkligen får ta i- det tror jag dessa vägar är perfekta till (det är alltså inte i motionsspåren jag rider utan i vägar som korsar dessa och som ÄR till för ridning).

Dessutom är jag mycket för omväxling och ska sanningen fram börjar ridvägarna kring stallet att kännas lite väl uttjatade.

Kilometerlånga vägar att rida på- underbart!

Underlaget var helt ok även om det hade kunnat vara ännu mer svikt i det. Förhoppningsvis blir det så när det blir ännu varmare ute och allt töar upp helt.

Redan när jag såg den här backen i höstas tänkte jag ”här skulle jag vilja rida med Archie :)”.

Jag är glad att jag har klättertränat en hel del för det gällde att hålla tungan rätt i mun bland stenar, rötter och vindlande smala stigar som….

….gick upp och ner….

Till transporten hittade jag en jättebra stor parkering bara kanske 50 meter från ”stora vägen”- samma väg som jag kör till Skrylle för övrigt.