Morgonen inleddes med dressyr i ridhuset, utsläpp av alla hästar i ”mitt” stall och allmänt stallfix innan jag och Soya körde direkt till Järavallen för att träffa Robbans och Åsas djur.

Vi har inte träffats på ett tag nu, vädret har varit minst sagt olämpligt vid något tillfälle och nu misstänker jag att det kommer att dröja till nästa träff igen fast av andra skäl.

Två av Åsas och Robbans hundar visade idag nämligen osedvanligt stort intresse för Soya eller snarare sagt för en specifik kroppsdel hos henne och detta får mig att misstänka mycket starkt att hon kommer att börja löpa när som helst.

Dels är det dags rent tidsmässigt så att säga och dels har ingen av just dessa hundar någonsin varit intresserade av Soya ”på det sättet” så när nu två stycken är det så borde det betyda något.

Vi gick i nästan 1½ timme, mestadels i ganska djup snö och hundarna fick emellanåt ta i rejält för att ta sig fram, liksom vi för den delen.

Jag föreslog för Robban att vi skulle prova med 4-spann nästa år- sätta en kanin längst fram och sedan hundarna bakom- så hade det nog blivit åka av 🙂

Kanske vi skulle investera i något liknande denna:

Efter denna snö-kampsstrapats sov både Soya och jag gott i soffan och på eftermiddagen åkte vi till hennes häst för lite borstning (ej rykt ha ha).

Jag tror att jag ska försöka ha Archie stående utan täcke kortare stunder i stallet- det kan inte vara bra att vara insvept i typ mer eller mindre dygnet runt tänker jag?

Ibland blir det säkert också ganska varmt under tygen- temperaturerna skiftar ju så otroligt och idag var det tex plusgrader hela dagen.

Jobbdag för mig men fortsatt ledighet för många verkar det som- vägarna var helt öde när jag körde till jobbet idag.

Ingen mer snö men däremot plusgrader och med dessa följde ett blask på Malmös gator utan dess like.

Vi får väl se om detta är slutet på snöperioden innan våren eller om vi har mer att vänta.

Om det är något jag kommer att sakna med snön så kommer det att vara min snölongering- Archie fick ett nytt pass idag, denna gången i 30 minuter och inte bara i trav utan även i galopp.

Snön är inte så djup överallt men han får ändå ta i på ett helt annat sätt än om jag skulle longera i ridhuset- därav den ökade longeringsfrekvensen de senaste veckorna.

Annars är jag inte sååå förtjust i just longering som arbete och använder mig av det ganska sällan.

Efter stallgöromålen åkte jag och köpte mat till Soya- det är en flicka som inte är dyr i drift kan ni tro.

Ett säck torrfoder för 479 kronor varar i flera månader och drygas ut med lite skinka, grisknorrar och en del av annat som Pippi lyckas tigga till sig- av maken ska tilläggas, mig vet hon att det inte ens är lönt att fråga :).

Jag hann inte mer än sända iväg föregående blogginlägg där jag påstod att det fortfarande snöade förrän all nederbörd upphörde som genom ett trollslag.

Jag har varit iväg en tur till stallet nyss och man kan knappt tro att det varit snöstorm under dagen- nästan all snö är bortskrapad från vägarna och eftersom det redan låg massor av snö på åkrar, i hagar osv så syns det ingen skillnad där.

Hästarna har varit ute som vanligt- skönt med stallägare som liksom jag tycker att djuren ska ut i alla väder (med få undantag).

Jag minns hur det var i början av mitt hästägande på ridskolan. Då var alla andra så jäkla sjåpiga med sina hästar (trots att de flesta gick ute typ 2 timmar om dagen) att det knappt fanns det väder som passade för utsläpp.

Blåste det inte för mycket så regnade det eller snöade det för mycket eller så sken solen för starkt eller vad som helst. Jag trodde jag skulle bli knäpp för JAG kunde inte ha min dåvarande häst (Heron) ute ensam utan fick alltid försöka hitta någon likasinnad hästägare som inte trodde att hästen skulle smälta bort/ falla i bitar/ whatever av lite dåligt väder.

Numera är även folket på ridskolan tuffare 🙂 men jag minns att så länge jag stod där så sa ”man” ofta att ”om inte Birgitta släpper ut sin häst då gör ingen annan det heller för då är det i princip livsfarligt” :).

Under eftermiddagen har jag utfört ett stordåd i klass med ”bestigning av Kilimanjaro” eller något- jag har, med viss styrkehjälp från maken lyckats byta koppjärnet på min luftstoppade Wintec hoppsadel.

Att jag betraktar detta som ett stordåd är för att jag är så otroligt oteknisk och trögfattad när det kommer till allt som ens andas ”hantverk” och även om Wintec påstår att man kan byta koppjärnet själv så har jag läst om andra som tyckt att detta har varit jättekrångligt och jag har också sett att det finns ridsportbutiker som erbjuder denna service mot betalning.

Själv hade jag gärna betalat för att få detta elände fixat men sadeln är köpt flera mil från Staffanstorp att att ge sig ut och köra på vägarna i dessa tider med snö och elände känns ju inte sååå lockande.

När jag köpte sadeln (begagnad men i nyskick) påstods den vara medium/ wide och jag tyckte att den passade men allt eftersom jag har ridit i den så tycker jag att den kasar mer och mer trots en tjock padd under.

Eftersom jag fick med ett koppjärn i storlek medium så vill jag prova om ett byte hjälper och nu när jag plockade ut befintligt järn visade det sig att detta var ett wide, dvs ännu vidare än jag trott och Archie är inte så bredryggad att han skulle behöva en så vid sadel.

Vi får se om koppjärnsbytet hjälper och jag är som sagt otroligt stolt över att jag både vågade mig på och lyckades med bytet.

I går kväll tänkte jag att det kunde vara skönt att ha ridningen avklarad redan på morgonen liksom evetuellt även löpträningen- så att resten av dagen kunde tillbringas i förslappat tillstånd om andan föll på.

Det kanske var mitt undermedvetna som smidde dessa kloka planer för med facit i hand var det tur att det blev som jag planerat.

Redan när jag åkte till stallet vid 05.20 så snöade det lite lätt och nu, strax efter 11 snöar det fortfarande fast tyvärr inte alls lika ”lätt”.

Snarare har det hunnit komma en hel del av det vita och i kombination med friska vindar är jag i ärlighetens namn förvånat tacksam att jag hann hem från stallet utan att fastna i snön.

Archie och jag fortsatte gårdagens övningar med bra resultat och när timmen var över fick han gå in och äta lite innan det var dags att blåsa ner till hagarna.

Väl hemma fick jag för mig att gå ut och springa innan vädret blev för jäkligt och jag hade först tänkt lämna Soya hemma eftersom planen var att delvis springa på bilvägarna häromkring.

Dock kom doggy farande precis när jag skulle ge mig av och dels hade jag inte hjärta att lämna henne och bryta vår gemensamma löpartradition (hon är ju alltid med) och dels insåg jag att det kanske var lika bra att rasta henne rejält eftersom vädret kanske blir ännu värre vad dagen lider.

Så vi sprang i 75 minuter- mest i ett villakvarter inne i Staffanstorp men även delvis på vägar där det vanligtvis kör bilar men som idag var väääldigt ödsliga av naturliga skäl.

Nu är dagens alla måsten således avklarade och vill jag så behöver jag knappt lyfta ett finger mer idag.

Om jag åker till stallet sent i eftermiddag kommer jag troligen att gå dit- jag tar inga risker och blir fast i snön- det vore förfärligt förargligt och är verkligen inget jag har lust med.

Härom dagen tog jag några bilder på en av våra stallkatter- den jag anser vara sin ras världens fulaste och därför av mig omdöpt till ”FUL-KATTEN”.

Ungarna i stallet kallar den för ”Ulla-Stina” ”Ebba-Klara” eller något liknande men jag har alltid tyckt att man ska kalla saker vid dess rätta namn :).

Ful-Katten är enligt stallägarna en seglivad rackare och dessutom en skicklig jägare- precis som en stallkatt ska vara.

Till skillnad från de andra människo-misstänksamma stallkatterna är Ful-Katten dessutom väldigt tillgiven och går att både klappa och bära omkring på- synd bara att den är så rackarns ful :).

Eftersom det är ”röd dag” imorgon hade vi 2 timmars arbetstidsförkortning och det känns som att jag har hunnit med massor på att bara jobba dessa få timmar mindre.

Archie och jag tillbringade en timme i ridhuset och försökte komma överens om när vi skulle göra galoppombyten. Tydligen tycker vi båda att det är den andre som ska lyda men eftersom mitt motto är ”den som betalar bestämmer” så gick jag slutligen segrande ur DEN diskussionen:).

Annars kändes bytes-monstret riktigt pigg i traven och jag hoppas att det ser lika bra ut som det känns.

Visst har vi speglar men så närsynt som jag är så hjälper de inte så bra som jag skulle önska.

Får höra vad Ebba tycker när jag väl kommer iväg till träningen men när detta blir har jag ingen aning om.

Eftersom det var två veckor sedan sist tyckte jag att det kunde vara dags att ge Archie en vilodag från allt vad arbete heter.

Det uppskattade han förhoppningsvis och jag hoppas att han passar på att tanka upp fullt med energi inför kommande pass i veckan.

Övriga familjen åkte till Skrylle för lite motion och det var näääästan lika skönt som att slappa i soffan (men bara nästan):)!

Idag möttes jag av fantastiska vyer när jag körde från jobbet och till stallet.

Allting var klätt med frost och det var så vackert.

Hade jag inte haft så bråttom hade jag stannat bilen och fotograferat men nu fick jag nöja mig med ett par snabba bilder från stallbacken.

Archie fick ett longeringspass i snön och såg minst lika flott ut som sist. Vid ett tillfälle såg han något (osynligt för mig) som tydligen eldade upp honom så att han sprang och ”hingst-fnyste” samtidigt som han travade i den läckraste passage man kan tänka sig. Jag bara njöt men vågade inte dra fram kameran (som även har en video-funktion) eftersom jag inte ville riskera att tappa linan. Det hade nog inte varit så lyckat eftersom jag longerade precis vid 70-vägen (läs: isgatan) som stallet ligger utmed.

Så några bildbevis finnes således icke- ni får tro mig på mitt ord. Archie- 10-poängs travaren :)!

Efter att ha motionerat Archie var det dags för lektion för Lina och Alfresco och det hade då hunnit bli så kallt att jag knappt kände varken fingrar eller tår.

Lektionen gick mycket bra (sa den partiska tränaren) och jag hastade hemåt för att joina maken och Soya som skulle till Skrylle.

Som jag redan har berättat är det nästan ogörligt att gå med doggy där vi bor på grund av halkiga vägar så maken besökte Skrylle även i morse och så tog vi alltså en familjepromenad där nu på kvällen.

Gissa om jag var tacksam över mina halkskydd när jag sprang min mil i Skrylle idag!

Även om man hade sandat hela slingan så hade det känts otroligt ”risky” att springa utan broddarna medan jag nu kunde springa helt obehindrat.

När jag gick en sväng med Soya på eftermiddagen var jag ännu tacksammare över dubbarna- varenda väg där vi bor är omvandlad till total isgata så vida jag inte ska gå på 80-vägen :(.

Utan halkskydden hade jag antingen fått nöja mig med typ 3 minuters promenad eller trippa fram- livrädd att ramla och slå mig.

Archie är ju broddad dygnet runt sedan några veckor tillbaka och även han märker säkert skillnaden mellan broddar och obroddat.

Förvisso är han alltid väldigt försiktig och går sakta om det är halt men det märks stor skillnad på hur han tar ut steget med broddarna.

Idag skrittade vi ut en timme och medan vårt sällskap, oskodde Harley var tvungen att vända hemåt väldigt snabbt pga att han nästan ”stod på öronen” så traskade Archie på väldigt pigg och orädd.

Nu har jag precis avslutat en favvo-middag, wokade grönsaker med cashewnötter, från byns kina-restaurang och på djurfronten återstår bara att åka och kvällsfodra tillsammans med lilla Pippi som tack och lov verkar klara sig bra utan broddar:).

Vägen utanför vårt hus är numera en bokstavlig isgata. Jag är väldigt tacksam över mina broddar kan jag säga!

Jag har svårt att tro att vädret kan växla lika snabbt i andra delar av Sverige som här i Skåne men jag kanske har fel?

Tills igår låg ju snön djup nästan överallt men en liten plusgrad, regn och otroligt kraftig blåst under natten har effektivt reducerat massorna så att fälten ”lyser” gröna på sina ställen medan exempelvis vår stallplan kan användas till skridskoåkning.

Jag förbannade att mina halkskydd låg kvar hemma när jag trippade ner till hagarna i morse men var i alla fall glad att Archie var broddad.

När vi åkte till Skryllegården begick jag inte samma misstag utan trädde på människobroddarna och jag måste än en gång sjunga deras lov! Snacka om skillnad mellan att gå med och utan.

För Archies del blev det ett dressyrpass även idag och vi fortsatte arbetet med bytena sedan gårdagen.

Idag gjorde jag ganska många byten och de flesta blev jättefina så jag var mycket nöjd.

Archie tyckte dock efter ett tag att ”nä…nu vill jag byta hela tiden oavsett vad du gör” så då fick jag i stället koncentrera mig på att inte låta honom byta vilket jag gjorde genom att kräva ökad galopp utmed långsidorna, något som Archie först inte alls var intresserad av utan gjorde lite byten här och där i stället.

Sådan här olydnad fäster jag inte så stor vikt vid- dels fick jag honom att sluta tramsa efter ett tag och dels vill jag ju att han ska byta (om än inte hela tiden) så den viljan vill jag inte straffa bort även om målet givetvis är att bytena ska ske exakt när jag vill :).

Passet kändes över lag fint och jag var nöjd som en lärka efter 45 minuter och hoppade av för att gå mig varm som avslutning i stället.

På tal om ingenting alls så kan jag förresten nämna att jag nästan började känna mig som ensam i hela Skåne idag.

Maken och jag mötte förvisso ett fåtal motionärer i Skrylle och jag träffade även stallägarna, Lina och en annan tjej i stallet men mycket mer var det banne mig inte.

Nyårsdagen verkar vara den mest urlakade dagen av alla- jag undrar hur många som egentligen red idag och hur många som bara valde att masa sig till stallet för mockning och foderfix eller rent av bad någon annan ombesörja detta?

Ja, jag bryr mig inte, jag är bara glad när jag får ha ridhuset för mig själv men lite öde kändes det allt.

Morgonen inleddes med stallfix och utsläpp av Archie och Harley i var sin hage innan jag hastade iväg till en morgonpromenad i Skrylle med resten av familjen.

På eftermiddagen, mol allena eftersom alla var färdiga i stallet inför respektive nyårsfirande, avverkade jag ett dressyrpass i ridhuset och övade idag ganska mycket på galoppombytena.

En del hästar byter ju bara man lägger om vikten det minsta lilla vilket säkert kan ha sina både för och nackdelar medan jag måste ge väldigt distinkta hjälper för att Archie ska byta direkt.

Slarvar jag det minsta kommer det inget byte alls eller så kommer det 1 galoppsprång efter själva byteshjälpen.

Jag tycker att jag börjar få till min kroppskontroll rätt så bra nu- bytena från höger till vänster har alltid gått att få bra mycket lättare så målet är nu att få bytena från vänster till höger lika bra och säkra.

Efter 45 minuter kände jag mig nöjd och hoppades i mitt stilla sinne att dagens pass ska bli representativt för nästa års diton :).

Nu har jag precis kommit hem efter att Soya och jag har varit och kvällsfodrat i båda stallen där det för övrigt råder full disco-stämning.

I ett försök att låta hästarna påverkas så lite som möjligt av allt smällande runtomkring har vi satt på radioapparaterna i både stora och lilla stallet och det sista jag hörde innan jag stängde om Archie var Whitney Houston som ville ”dance with somebody”.

Lill-kinesen verkar tack och lov inte det minsta skotträdd utan sprang helt ombekymrat omkring på stallplanen trots en del smällande.

Hon har ju tillbringat sitt första levnadsår hos en familj som hade flera jakthundar och kanske har detta påverkat henne att inte bry sig om skott-liknande ljud eller så är hon bara sådan av sig själv. Oavsett vilket är det väldigt skönt.

Väldigt skönt ska det även bli att bara slappa resten av kvällen- något avancerat nyårsfirande blir det inte här enligt önskemål :).