Morgonen inleddes med hagutsläpp, mockning och foderfix innan Soya och jag åkte till Skrylle för sedvanliga plåga höll jag på att säga.

När de 10 kilometrarna var sprungna var jag trött och genomsvettig, slingan var sandad och jag hade broddar men man springer ju ändå inte på samma sätt när töande is täcker det mesta.

Idag var det hela 4 plusgrader så Soya fick springa utan täcke och själv borde jag nog också ha lättat på klädseln med tanke på hur svettig jag blev.

På eftermiddagen var det dags att motionera tillsammans med det andra djuret (maken och Soya tog en egen promenad där maken slog en rejäl vurpa i halkan) och det blev ett tömkörningspass ute.

Medan Arcie hade stor hjälp av sina broddar och traskade på obehindrat överallt fanns det vissa sträckor på vår tur där jag småskuttade bakom honom som en riktig Charlie Chaaplin, allt i mina försök att inte ramla på isen (hade glömt att sätta på mig mina broddar).

Merparten av turen gick på asfaltvägarna från stallet och nästan hem till mig själv och det blev mest skritt men även lite mini-trav, dvs så långsam trav att jag kunde gå och slapp springa bakom.

Nu har jag precis tittat på en dokumentär om Lutfi Kolgjini, travtränaren som jag kunnat följa en del då han startade sin karriär samtidigt som jag var tillsammans med en travkille och tillbringade mycket tid på Jägersro. Kolgjinis ena son tävlade också i hoppning för ”min” klubb i några år- mycket duktig var han minns jag.

Jag gillar karismatiska personer som vågar säga vad de tycker, även om de ibland/ ofta gör sig obekväma och när samma verkligt drivna människor får sina framgångar är de bara att gratulera tycker jag.

Birgitta 12 år var tvungen att stanna bilen mitt på vägen för att ta kort på sin älskling….suck…

I morse hade Archie och jag en väldigt trevlig stund i ridhuset- om det var en självuppfyllande profetia då jag ”kände på mig” att dressyrpasset skulle gå bra eller om det var gårdagens lösgörande arbete som gav resultat låter jag vara osagt.

Vi tränar på som vanligt så jag ordar inte mer om det- det är det sedvanliga arbetet som utförs och jag försöker att få mjuka övergångar, rundare vänstergalopp (framför allt den förvända) , skolor som inte är så raka osv.

Efter hagutsläpp av alla hästar och en hel del annat stallfix som jag kan och vill ta mig tid med när jag är ledig så åkte jag och maken till Skrylle med Soya och lyckades klara oss undan regnet som kom när vi redan var hemma.

På eftermiddagen åkte jag tillbaka till stallet för att ta av Archie regntäcket som var ganska blött, borsta och mocka lite.

Nu ska jag fortsätta med en lättläst och ganska underhållande bok som jag lånat på biblioteket; Bingo Rimérs ”En flickfotografs bekännelser”.

När jag äntrade stallet i morse kunde jag nöjt konstatera att gårdagskvällens hårtvagning och avslitning hade gett önskad effekt- manen kändes ren och låg nästan helt på rätt sida om halsen.

På eftermiddagen blev det ett dressyrpass i ridhuset som kändes helt ok- det blev mest lösgörande arbete och då framför allt i galopp.

Som synes är nu alla otäcka hårtestar borta från denna sidan av halsen.

Notera den rejäla halsen- den som den veterinär som behandlade Archie för fång så ofint men fullständigt sanningsenligt benämnde som ”späckhals” :).

Archie har alltid haft en rejäl hals, redan som mycket ung, och den lär han aldrig bli av med.

Allt hår ligger numera på denna sidan- än så länge ska tilläggas.

Idag fick Archie en vilodag men dock inte hans ägare.

Jag använde stalltiden till ett projekt jag länge retat mig på; Archies enormt tjocka och vildvuxna man som verkligen har börjat leva sitt eget liv.

Archies hårväxt skulle få en ardenner att avundas honom och exempelvis svansen skulle säkert hävda sig i vilken skönhetstävling för sådana som helst om de bara existerade. Mycket tjock, svagt självlockig och kolsvart med röd-bruna slingor- MAGNIFIK!

Manen skulle man kunna beskriva på samma vis bortsett från att det som är snyggt i rumpan inte är lika tilltalande på halsen- inte om jag får säga min mening i alla fall.

En för tjock man vill gärna vika sig åt lite alla möjliga håll och kanter och det tycker jag är fult så idag var det alltså dags att försöka åtgärda eländet.

Som vanligt resulterade dock en jättehög hår på marken främst i att jag nu har 2 blåsor på fingrarna, det som sitter kvar på halsen ser ute ut att ha krympt i motsvarande mängd.

En ytterligare försvårande omständighet var idag att manen kändes urläbbig att ta på; ”fettig” och skitig rent ut sagt och min ursäkt och förklaring till detta är att Archie inte har ”svettats ut” eller för den delen duschats på över 2 månader.

Jag har inte velat tvätta manen den senaste tiden trots att jag redan innan dagens friserande så klart har noterat dess tillstånd; att stå och blaska med vatten, om än varmt sådant i många minusgrader har inte känts lockande.

Idag (plusgrader) insåg jag dock att det inte fanns annan råd, manen gick helt enkelt inte att få ren annat än genom att schamponera den och sedan spola av med varmvatten.

Vi får väl se hur slutresultat blev imorgon när manen har torkat och håret lagt sig där det tycker att det ska ligga (inte nödvändigtvis där jag tycker- dvs allt hår på samma sida om mankammen).

Pust!

Inget nytt under solen idag- det mesta har gått sin gilla gång.

Red ett normalt dressyrpass i ridhuset med de sedvanliga övningarna, skolor, vanlig och förvänd galopp, övergångar osv.

Nu sitter jag i bilen på väg till Skrylle där resten av familjen ska rastas!

Har flera inlägg på gång så det blir nog en del att läsa de kommande dagarna.

Tack till er som skickar olika bidrag och frågor- alltid lika uppskattat!

Idag fick jag revidera planen att snölongera Archie- när jag inspekterade snön kunde jag konstatera att den var så hård att jag knappt kunde trampa igenom den- resultatet av regn som fallit och sedan frusit i snön antar jag.

Hur som helst vågade jag inte longera på så ogenomträngligt underlag så vi tillbringade en god stund i ridhuset i stället.

Började med att trava över 4 höga cavalettin och arbetade därefter ganska mycket i galopp.

Jag varierade mellan mycket små volter i samlad galopp och stora dito i ökad galopp och tyckte att jag fick till det riktigt bra.

Traven var inte alls lika flott som när vi varit i den djupa snön men det tyckte jag i ärlighetens namn inte var så konstigt (bara lite nedslående :)).

Själv har jag motionerat mig i Skrylle- väldigt halt var det trots att spåret var sandat så det gällde att se sig för.

Läste idag att halkolyckor är otroligt vanliga just nu och den statistiken vill jag inte bygga på.

Tack och lov var det långt bättre förutsättningar än när jag skrittade ut på isgator förra söndagen- idag var den största delen av min rutt väl framkomlig och isfri.

Soya sprang med i en lång lina och verkade nöjd över att få nosa omkring.

Efter 45 minuter, bara på asfalt, var vi hemma igen och då var det dags att motionera nästa karl i familjen: maken:)!

Vi åkte till Skrylle och power-walkade medan Soya fick en koppelfri runda denna gången.

Vår isgata utanför huset.

Det gällde att borra ner broddarna rejält!

Till och med lilla Soya kanade omkring ganska friskt emellanåt.

Idag var det jag som hade stalltjänst i vårt stall och jag passade på att även rida direkt på morgonen innan hagutsläpp.

Det blev av naturliga skäl ett dressyrpass i ridhuset- det var både för mörkt och framför allt för isigt för att jag skulle våga mig ut.

På tal om mörker eller snarare dess motsats upptäckte jag förresten för första gången igår att vi faktiskt, precis som rubriken säger, går mot ljusare tider.

Klockan halv fem kunde man fortfarande se hjälpligt utomhus- med andra ord kan man nu även rida ut i vart fall fram till detta klockslag- i alla fall om man som jag- vägrar att rida i mörker.

Dagen har förutom stalltjänst och ridning även bland annat innehållit en lång promenad med Soya kines samt lite matlagning (kors i taket- det är inte ofta det händer….). Pannbiffar i braspanna blev det- långt mindre grisigt och mer lättlagat än i stekpanna- där har ni dagens matlagningstips!

Och så till dagens hundgåta:

Hur får man en i vanliga fall helt kanin-tokig whippet att vandra till synes helt oberörd vid ens sida trots att fälten drällde av kaniner/ harar (svårt att se på håll) som verkade ha väckts ur sin dvala av solen?

Svar: man går på en så isig väg att hunden inte kan springa iväg- ens om den skulle vilja :).

Morgonen inleddes med dressyr i ridhuset, utsläpp av alla hästar i ”mitt” stall och allmänt stallfix innan jag och Soya körde direkt till Järavallen för att träffa Robbans och Åsas djur.

Vi har inte träffats på ett tag nu, vädret har varit minst sagt olämpligt vid något tillfälle och nu misstänker jag att det kommer att dröja till nästa träff igen fast av andra skäl.

Två av Åsas och Robbans hundar visade idag nämligen osedvanligt stort intresse för Soya eller snarare sagt för en specifik kroppsdel hos henne och detta får mig att misstänka mycket starkt att hon kommer att börja löpa när som helst.

Dels är det dags rent tidsmässigt så att säga och dels har ingen av just dessa hundar någonsin varit intresserade av Soya ”på det sättet” så när nu två stycken är det så borde det betyda något.

Vi gick i nästan 1½ timme, mestadels i ganska djup snö och hundarna fick emellanåt ta i rejält för att ta sig fram, liksom vi för den delen.

Jag föreslog för Robban att vi skulle prova med 4-spann nästa år- sätta en kanin längst fram och sedan hundarna bakom- så hade det nog blivit åka av 🙂

Kanske vi skulle investera i något liknande denna:

Efter denna snö-kampsstrapats sov både Soya och jag gott i soffan och på eftermiddagen åkte vi till hennes häst för lite borstning (ej rykt ha ha).

Jag tror att jag ska försöka ha Archie stående utan täcke kortare stunder i stallet- det kan inte vara bra att vara insvept i typ mer eller mindre dygnet runt tänker jag?

Ibland blir det säkert också ganska varmt under tygen- temperaturerna skiftar ju så otroligt och idag var det tex plusgrader hela dagen.