Ja, gissa om jag var glad när jag möttes av ovanstående syn när jag skulle rida på ridbanan.

Som synes var den perfekt tillplattad och det var bara för mig och Archie att kliva in och riva upp allt med våra dressyrkonster :).

Idag blev det mest lösgörande arbete efter gårdagens vilodag och jag var nöjd när vi gick för att hämta Soya i bilen efter 45 minuters arbete.

Efter ytterligare 40 minuters skritt ute ansåg jag oss färdigmotionerade och sedan återstod ”bara” diverse stallpyssel som ibland tar nog så lång tid.

Och idag fick jag vara med om något som sällan händer men som nog glädjer varje hästägare när det väl sker.

En häst i stallet blev plötsligt vrålhalt igår och när jag hjälpte ägaren att undersöka den tyckte jag att båda hovarna var svala och att hästen inte reagerade hur jag än kratsade i och bankade på hoven på det framben som annars verkade väldigt ömt.

Min första tanke var nämligen hovböld eftersom hästen var så halt och otroligt och glädjande nog bekräftades detta vid dagens klinikbesök.

Just hovböld är väl det alla ”önskar sig” om hästen är halt men min erfarenhet är att det inte så ofta brukar vara så lindrigt så därför var det extra kul (missförstå mig rätt) när det nu var så idag trots att jag inte såg några klassiska tecken igår.

Om dagens träning för NN finns inte mycket nytt under solen att rapportera om, vi gjorde som vi brukade, dvs NN red i början och jag avslutade.
 
Våra övningar med att få Archie att byta galopp med mjuka ben fortsatte, vi önskar ”flowigare” byten utan stopp/ hack och det går framåt tycker jag.
 
Över lag såg Archie fin ut och kändes likadan och höjdpunkten kom när några hanverkare dök upp och började bonka och banka med något i ett intilliggande förråd.
 
Detta störningsmoment hade säkert gjort att vissa mer elektriska hästar hade hoppat ur brallorna och att resten av passet hade blivit mer eller mindre förstört men tack och lov påverkar sådant bara Archie positivt- när han blir lite uppspelt går han ändå fortfarande att kontrollera och han blir bara ”extra härlig” och inte det minsta ”otäck” att rida på.
 
Hanverkarna bad om ursäkt för att de ”störde” men jag försäkrade dom om att det absolut inte gjorde någonting och frågade samtidigt NN:
 
”Tror du vi kan boka in dom (hantverkarna) nästa träning OCKSÅ?”
 
En av mina bästa träningar hos Ebba hade jag när Mattias Jansson samtidigt gick och skottade ridhuset för fulla muggar- jag har sällan suttit på en så positivt laddad Archie som då och han spänstade på som aldrig förr.      
 
Jag brukar skoja med Lina som ibland följer med på tävlingar och säga ”Var inte rädd för att tappa en cola-burk på läktaren eller ramla ner för trapporna” just för att jag tycker att sådana oväntade händelser bara gör Archie finare men eftersom jag nu har outat detta ska ni se att han på nästa tävling kommer att dö av förskräckelse bara han ser en myra på marken.  

Åhhh…. varför är det så svårt att sova ut när man kan medan det ibland känns omöjligt att vakna när man måste?

I morse vaknade jag 04.30 och låg och vred mig till strax efter 06.00 då jag gav upp och körde med Soya till Skrylle.

Fördelen med att vara där tidigt är att man inte träffar någon….inga människor i alla fall.

Däremot stod ett dovhjort mitt på löpslingan när jag kom pustande och jag hann bli livrädd att Soya skulle sätta efter den.

Hjorten hade dock den goda smaken att hoppa in skogen och Soya löd mitt ”nej” utan minsta tvekan. Pust!

Efter avslutad löpning åkte jag till stallet, släppte ut Archie i hagen, mockade och fixade med hans mat innan jag körde hem för dusch och frukost.

Hemma blev det lite städning och häck-klippning medan maken tog hand om gräsmattan.

Tillbaka i stallet tog jag in Archie och förberedde honom för en uteritt.

Insåg att jag inte hade någonstans att göra av mobilen eftersom jag tänkte rida utan jacka och frågade ungdomarna i stallet om de hade något tips.

”Lägg den i behån” sade de luttrat och tja….det funkade faktiskt hur bra som helst så där lärde jag mig något nytt :).

Uteritten tog en timme och sedan fick Soya vänta i bilen medan jag släppte ut Archie i hagen igen.

Hemma grillade vi, ja inte Soya och jag utan maken och undertecknad och
nu tänkte jag slappa resten av kvällen.

…och ner som en pannkaka!

Nädå…riktigt så dåligt gick det inte på dagens tävling men det är så jag brukar ”trösta” mig att det kan vara när man tävlar- ena gången vinner man och nästa gång är man inte ens placerad och det är inget att elda upp sig över i en bedömningssport där lite mer än den egna prestationen spelar in- motståndet om inte annat.

Och redan när jag såg några av ekipagen anade jag att konkurrensen skulle vara för svår för oss idag och tyvärr fick jag rätt även om det numera ändå känns som att vi ”är med” och inte agerar klassutfyllnad.

Det var bara 3 placerade i dagens LA:4 och 3:an hade 64% medan jag, andra utanför placering hade 63 % så vi är som sagt verkligen med i matchen tycker jag.

Är man, som jag varit ibland, mer än 20 poäng från placering är det, i alla fall för mig, omöjligt att rida in så många poäng och då känns det inte så kul….

Jag tycker att jag nu börjar känna mig väl bekant med LA:4-programmet som jag tycker är bra eftersom det premierar lydnad framför att bara åka omkring och visa gångarter.

Och just därför har jag hört mer än en ryttare som INTE tycker om programmet ?!?!, man måste alltså visa lydnad på LA-nivå gudbevars?!?

Jaha säger jag förvånat, det är väl det som dressyr går ut på?!?

Hur som helst vill jag rida detta program minst några gånger till då jag känner att jag skulle kunna krama ur mer ur det även om jag nu har några placeringar (både en seger, en andra och en tredjeplacering).

Jag har hittills inte fått till den ultimata ritten ( får man någonsin det ha ha) men det vore roligt om det kunde hända snart.

Efter tävlingen var jag vråltrött och slängde ut Archie och några vänner i var sin hage och åkte hem och sov som en stock.

Jag tycker det är skönare att tävla på lördagen än söndagen- det återstår mer av helgen eller hur jag ska säga :).

Ny dag- ny träning för NN!
 
Vi tränade vidare på sådant som vi ägnat de senaste träningarna åt; galoppombyten, piruettförberedelser, lite tramp och så de kära gamla slutorna.
 
Förhoppningsvis SLUTAR (observera DEN ordvitsen!!!!) det med slutorna som det gjort med skänkelvikningarna- från början uslare än urusla och numera ofta betygsatta med siffran 7 eller i alla fall 6.
 
NN verkade genuint mycket glad över helgens prestationer och tyckte att vi var värda en PRESENT på vilket en lika genuint överraskad Birgitta replikerade:
 
”Ska du ge oss en ny SITS eller stadigare SKÄNKELLÄGE kanske? Eller är presenten helt enkelt en sluta för höger skänkel för i så fall är jag också ytterst tacksam!”
 
Att vi skulle få en SAK föresvävade mig inte en sekund då jag under mina mer än 20 års mycket aktiva dressyrtränande aldrig fått så mycket om ett glas vatten av någon tränare och ärligt talat givetvis inte heller förväntat mig det heller *SKRATT*.
 
Men NN menade tydligen allvar för när vi skildes åt fick jag ett paket innehållande ett par långa sporrar, en gåva som jag tacksamt tog emot och då alltså inte bara för gesten som sådan utan också för att detta ju är något som jag kan använda.
 
Huruvida Archie uppskattade presenten låter jag dock vara osagt trots att den egentligen ju är menad för honom *NYTT ELAKT SKRATT*.
 
Tillbaka i stallet blev det stretching på bokstavligt talat hög nivå- frambenen går som jag tidigare nämnt att lyfta högre och högre och Archies fallenhet för denna form av bendragande imponerar verkligen på mig.
 
Ut i gräshagen kom vi med mycket spänstiga steg- det var SÄÄÄÄÄÄKERT stretchingens förtjänst!