Att det blåste rejält för någon dag sedan kunde jag konstatera under dagens uteritt i skogen; många träd låg välta på marken!

Vicke tittade till lite men gjorde inte mer än så och vi fick en skön tur på en timme tillsammans med Molly.

Har precis sett färdigt en välgjord engelsk serie i 3 delar på SVT play; ”En brittisk skandal”. Kan som en rolig parentes nämna att jag tycker att den manliga huvudrollsinnehavaren är väldigt lik Peder Fredricson 🙂 !

Vilodag för Vicke men knappast vilodag för min mage som fick härbärgera massor av god mat från Anita på Börringekloster.

Detta var fjärde gången jag var där på ganska kort tid men deras mat är verkligen vällagad, god och varierad. Kanske inget för den som främst är en ”kött, potatis och sås”-person men jag gillar de olika vegetariska alternativen som verkar vara gjorda med stor omtanke.

Idag är det 6 år sedan Henrik och jag ”blev ihop” och 5 år sedan vi förlovade oss så vi tyckte det kunde passa bra att fira lite ❤️!

Jag var lite fundersam kring det ”Corona-säkra” med detta besök eftersom det tidigare har varit ganska välbesökt men det var ingen trängsel alls och luftigt mellan borden så det var hur bra som helst.

Efter morgonens dressyrpass blev det en rejäl frukost ute 🙂 (som alltid förvisso….).

Som synes är de ständiga följeslagarna redo att ta över eventuella rester, också som alltid.

Jag gillar att se djuren leva sida vid sida utan bråk, samma gäller dovhjortarna som just i morse använde kohagen som gränsar till hästarnas hagar som viloplats.

Som tur är verkar dovisar inte vara några gräsätare av stora mått; då hade det nog sett barskrapat ut i mina hagar eftersom de kan vara uppemot 50 åt gången där.

Morgonen började med rejäl blåst men det behövde jag inte bry mig om i mitt lilla dockskåps-ridhus 🙂 .

Tyckte jag fick tag i Vickes bakben riktigt bra idag och det mina vänner är nyckeln till den bra känslan jag frekvent upplevt den senaste tiden.

Efter en lunch på vår nästan tomma kvarterskrog (det kan inte vara lätt att driva restaurang i dessa tider….) åkte vi och storhandlade eller…Henrik satt kvar i bilen och jag gick in och handlade järnet!

Eftersom smittspridningen känns livsfarlig just nu handlade jag typ dubbelt så mycket som vanligt (iförd munskydd) så att vi slipper ge oss ut bland folk mer än nödvändigt.

Man kan så klart även beställa mat över nätet men jag är inte riktigt där (än?) utan hoppas det räcker att handla när det inte är mycket folk och bete mig som en folkskygg knäppgök om någon skulle närma sig i affären 😂!

Konstig bild men tack och lov inte det minsta konstigt ridpass; tvärtom! Vi red inte ens vilse denna gången utan kom hem efter ganska exakt 1 timme som planerat.

Jag tänkte på hur glatt överraskad jag blev efter att vi flyttat till Ryhus och jag insåg hur enormt mycket skog att rida i som här faktiskt finns.

Då såg jag liksom bara den långa grusvägen vi kör på och de stora kringliggande fälten; skogen missade jag helt och jag kan bara skylla på att jag väl var helt i sjunde himlen över ridbanan och ridhuset. Och långt ifrån bortskämd med bra uteridningsmöjligheter så redan det jag såg tänkte jag skulle duga bättre än det jag var van vid!

För övrigt tycker jag att skogen är den bästa platsen att rida ut i. Hav och strand i all ära men inget skyddar från regn, snö och blåst som skog och det märktes idag när det blåste en del.

Sedan är ju skogen oftast väldigt vacker dessutom men tyvärr tillhåll för mygg och anda irriterande flygfän på sommaren.

Idag efter avslutat pass i ridhuset där jag kunde leka riktigt bra mellan olika nyanser av trav tänkte jag att det är synd att dressyr (oftast) är ett så extremt långsiktigt arbete och att jag hade önskat att få uppleva tex känslan jag hade idag redan för 30 år sedan så jag fattade vad jag skulle sträva mot.

Detta tycker jag är nackdelen med dressyr, fördelen är att lärandet aldrig tar slut, man får hela tiden nya verktyg, uppenbarelser och input eftersom ingen häst är den andra lik.

Och det är väl oftast roligt att lära sig nya saker, tycker ni inte det?

Igår fick jag lära mig skillnaden mellan en knölsvan och en sångsvan!

Sångsvanen är den till höger i bild; den har en annan teckning på näbben och är smäckrare i kroppen.

Jag har en god vän som är en riktig ”swan-lady” som matar svanar och ”håller på” och det är otroligt roligt att följa hennes interaktioner med dessa vackra fåglar.

Denna tid på året tycker jag kännetecknas, bortsett från en hel del annat, av ren osäkerhet som mycket är kopplad till vädret.

Ska det regna, snöa, storma? Kommer väglaget att vara moddigt, stenhårt, isigt, blött?

Går det att rida ut och kommer man att kunna köra till sin planerade träning?

Är hagarna leriga och hala, stenhårda och knöggliga eller bildas det jättstyltor under hovarna av blötsnö?

I yngre dagar var jag mer dumdristig och lät inte vädret påverka mig det minsta vilket tex innebar att jag kunde köra till träningar och tävlingar medan snön vräkte ner eller så red jag ut i full storm så att jag nästan slets ur sadeln av blåsten.

Numera är jag en aning klokare men kan bli jättestörd när uppgjorda planer ändras.

Idag kom jag i alla fall iväg till träningen för Nina som jag verkligen vill hålla igång även om jag letar annan häst.

Jag har insett att det kan dröja hur lång tid som helst innan jag eventuellt hittar någon och vill hålla igång min egen ridning om inte annat och Vicke ”måste” ju ridas oavsett.

Jag har alltid gillat att träna så det är absolut inget nödvändigt ont men som sagt är årstiden inte den roligaste…..

….eller i alla fall i skogen!

I morse planerade jag att rida en delvis ny rutt som jag trodde skulle leda mig till ett visst ställe men tji fick jag.

Jag ska inte skylla på att det fortfarande var mörkt ute utan snarare på att jag har ganska dåligt lokalsinne för plötsligt befann jag mig nästan vid Henriks kontor som ligger utmed en asfalterad väg där jag definitivt inte ville rida med en lös hund.

Så det var bara att vända tillbaka och rida samma väg hem så vi inte kom på fler villovägar 🙂 .

Konstaterade vid dagens mockning att jag verkligen haft tur med den lille som liksom Jesus kunde utfodra hur många människor som helst med en fisk eller hur det nu var (jag är inte det minsta religiös så jag var inte jätteuppmärksam på religionslektionerna på lågstadiet) kan få en halmbal att räcka i upp emot en vecka!

Och lika mycket tur har jag haft med halmleverantören som jag lärde känna av en slump när jag skulle handla på Granngården.

Det vimlar inte att producenter av småbalshalm och jag får genom ett samarbete med denna bonde både jättefina småbalar och kan hämta dom bara någon kilometer från Ryhus.

Jag köpte faktiskt 2 storbalar halm innan jag lärde känna denna person och även om dessa balar är avsevärt billigare sett till kilopriset (jag gav 300:-/ bal och de räckte i en evighet) så tyckte jag att det var lite för mycket bök med hanteringen, både hemma och att få hit dom. Så hädanefter blir det bara småbalar om det går för de är onekligen lättare att lagra.

Bloggläsaren Maria frågade igår om jag märker några ålderstecken på den lille?

Jag svarade att jag mest ser hans ålder (25) på de gråa håren i hans ansikte och tittar man noga på en bild jag tog igår kan man se det (och hans förmåga att göra sig verkligen ful på bild till skillnad från sin större kamrat som hade kunnat jobba som fotomodell ha ha ha).

Modellen fick arbeta med samlande jobb i ridhuset; mycket piruetter och piaff och passage.

Det var tydligen inte jobbigare än att han hade krafter att galoppera omkring i hagen och sparka bakut x gånger under eftermiddagen- en mycket ovanlig syn!

Idag har Vicke haft vilodag så dagens ”motion” bestod enbart av hagvistelse ackompanjerad av snöblandat regn.

Jag konstaterade som många gånger förut att hur mycket jag än avskyr lång oklippt hårrem på hästar så finns det inget bättre ”täcke”.

Den lille går ju alltid otäckad men fryser ändå inte, vare sig det är minusgrader eller har regnat en bra stund.

Jag har förresten helt slutat att ge honom ensilage i hagen; han äter det ändå knappt utan vill mycket hellre gå och beta. Även Vicke betar gärna och äter mycket små mängder ensilage ute så det känns onödigt att släpa ut några större mängder.