Varför envisas en del bilförare med att köra så fort och så nära förbi en när man rider i trafiken? Är de inte rädda att lacken på deras bil ska bli förstörd om de råkar köra ihjäl häst och ryttare?
 
 

Varje gång jag är hos tandläkaren slås jag av frågan:

Varför har de inte ljudlösa borrar?

Visst gör själva behandlingen (läs:borrandet) ont men jag är övertygad om att en stor del av obehaget ÄVEN kan härledas till LJUDET!

Hade man sluppit detta hjärtskärande oljud hade man nog upplevt en viss lättnad i alla fall eller vad tror ni?

Och detta leder mig osökt in på frågan varför det inte finns ljudlösa klippmaskiner?

Det måste vara en KOSTNADS-fråga eller hur?

Själv är jag lycklig ägare till en häst som helt ignorerar min skördetröska till maskin men mina egna öron lider och även i detta fallet tror jag att många hästar hade kunnat klippas mycket lättare om man bara fick bort ljudet!

Idag undrar jag, liksom i tidigare blogginlägg varför djurskyddet i Sverige fungerar och värderas så dåligt?
 
Det känns som att vi ”på pappret” värnar väldigt om våra djur men att man kan undra hur det står till med den saken om man tittar bakom kulissen och ut i verkligheten.
 
Om vi börjar med att titta på dom som faktiskt blir dömda för djurplågeri så är det verkligen inte många som fälls och de som de facto lyckas bli fällda får ju knappt något straff. Varför? Är djurs liv så lite värda?
 
Det är inte att undra på om folk till slut inte vill/ vågar/ ids göra någon anmälan- ”det händer ju ändå ingenting” tror jag att många resonerar.
 
Om man inte ens kan bli dömd när man gravt åsidosatt att sköta sina djur under så lång tid att de avlider vad skulle då hända om man anmälde någon som man ser sparkar sin hund eller som knappt låter hunden komma ut?
 
Och det är nog fint och bra i teorin att vi har djurskyddsinspektörer men när dessa är så underbemannade så måste i alla fall jag fråga mig varför man ”hittar på” fler och fler lagar och regler som de ändå inte har möjlighet (läs: tid) att kontrollera att de efterlevs.
 
Den senaste lagen om ”hästars möjlighet att röra sig i sina naturliga gångarter i hagen” är ett ypperligt exempel på detta.
 
Samtidigt som lagen börjar gälla läser man ”överallt” om hur otroligt mycket djurskyddsinspektörerna har att göra och att de bara har tid att åka ut på rena anmälningar.
 
Jag känner personligen till massvis med stall med hagar där inte ens en minishettis hade kunnat galoppera omkring men ”so what”? Vem bryr sig om detta när det knappt finns tid att åka och titta till djur som inte ens varit ute på en evighet?

Är det inte konstigt att alla ridskolor kräver att alla (även vuxna) rider med hjälm medan voltigeträning sker utan något som skyddar huvudet?

Man har ju till och med för de som tävlar dressyr skärpt kraven vad gäller hjälmanvändning så att man numera måste använda hjälm även i medeslvår klass men som sagt så tränar och tävlar man i voltige utan hjälm?

Jag undrar hur många ekipage som ramlat av under en dressyrtävling i medelsvår klass i Sverige de senaste 10 åren?

Jag gissar att svaret är typ 10 personer på 10 år (personligen har jag aldrig sett det eller hört talas om någon som gjort det).

Men att ”hoppa omkring och samtidigt göra konster” på en häst i full galopp anses tydligen inte lika farligt- eller?

Varför är apparaten som tar emot returflaskor ur funktion just den dagen då du äntligen har gitit samla ihop alla gamla flaskor och burkar som har legat och skräpat i bilen, på jobbet och i förrådet?
 
Och varför är apparaten förvisso lagad nästa gång du åter uppbådar kraft att ta itu med detta trista projket men ockupperad av byns fotbollsungdomar som just den dagen vill panta alla burkar som de har lyckats samla och tigga ihop under månader? 

Varför utspelar sig alltid något av dessa scenarion när man har bråttom:

~man hamnar i en kassakö där någon köper en vara som saknar prislapp så att kassörskan måste anropa en kollega som sedan får gå och leta i en halv evighet innan köpet kan genomföras.

~man hamnar i en kassakö där någon framför en får fel på sitt kort så att det tar en halv evighet innan man har fått rätt på detta.

~man hamnar i en kassakö där kassörskan slår in något fel på kvittot som kunden sedan upptäcker, påtalar och varefter det tar en halv evighet innan köpet är avklarat.

~man hamnar i en bankomatkö där personen framför en vill ta ut pengar från 4 olika kort.

~man hamnar i en bankomatkö där bankomaten upphör att fungera när det är personen framför dig som ska ta ut pengar och du redan har sett 15 personer nöjda få ut vad de vill ha.

~man hamnar i en bankomatkö där någon (påverkad, gammal och darrfingrig eller bara rent ut sagt TRÖG) gång efter annan misslyckas med att knappa in rätt kod för att få ut sina pengar.

Är den enkla svaret: ”lagen om alltings djävlighet?”

Varför måste vissa till VARJE pris köra om ens hästtransport (även om man redan ligger över högsta tillåtna hastighetsgräns) för att därefter lägga sig på bromsen direkt så att JAG ”måste” köra om DOM?!?!

Varifrån kommer uttrycket att man ska ramla av minst 100 gånger innan man blir en bra ryttare?

Var hästar kanske mer opålitliga förr (för detta uttryck har florerat så länge jag kan minnas)?

I min värld är man en ryttare med extremt dålig balans alternativt rider man på just mycket ”dumma” hästar för att lyckas med bedriften att ramla av 100 gånger- eller vad säger ni?