Igår kväll runt 21.00-tiden ligger jag i soffan och pratar med en vän som också är både hund och hästägare och vi diskuterar ironiskt nog veterinärer.

Från ingenstans märker jag hur Soya, som ligger vid mina fötter börjar ”fara omkring” vilket jag i 2 sekunder hinner tänka beror på att hon har fått något tok-lek-ryck vilket KAN förekomma men inte bara ”sådär” egentligen.

Efter dessa 2 sekunder inser jag att hunden vrål-krampar, jag skriker till min vän att jag måste lägga på och böjer mig över Soya som nu har börjat bli helt vitskummig om munnen samtidigt som hon har kissat på sig.

Jag blir så klart LIVRÄDD, försöker klappa henne lugnande men hon bara fortsätter att krampa i kanske sammanlagt 2 minuter varefter hon blir lugn.

Eftersom jag inte har någon som helst erfarenhet av epileptiska anfall vilket jag ändå tror är det som har drabbat henne vill jag köra henne till djursjukhus direkt- vågar inte ens ta mig tid att googla på nätet trots att jag har datorn igång bredvid mig utan försöker lyfta Soya som först och för första gången i sitt liv gör ett litet utfall mot mig med blottade tänder (detta har jag i efterhand läst är mycket typiskt då hunden är i ett förvirringstillstånd efter att ha varit medvetslös).

Eftersom hon blir lugn direkt kan jag ändå lyfta upp henne, bära ut henne till hallen för att kasta på mig skor utan strumpor och en jacka och sedan gå ut med henne till bilen.

Vid det här laget verkar Soya nästan som vanligt men jag är ändå livrädd att hon ska få ett nytt anfall, dö i bilen eller vad tusan som helst.

Efter 20 minuter är vi framme på djursjukhuset i Malmö och får direkt träffa en djursjukvårdare som ger mig mycket bra information samtidigt som jag börjar känna mig kräkfärdig av all anspänning.

Djursjukvårdaren bekräftar att det varit ett epileptiskt anfall och berättar också att några hundar får detta en gång och aldrig mer medan andra kan få det i princip hur ofta som helst.

Jag erbjuds att lämna kvar Soya om jag känner en stark oro men får också rådet att vänta och se om hon får fler anfall innan man i så fall börjar utreda henne.

Eftersom Soyas anfall varit så kort och hon kvicknade till så snabbt valde jag att åka hem med henne och nu återstår ”bara” (århundradets understatement) att vänta och se om det kommer ett nytt anfall.

Maken är bortrest och kommer hem i kväll- honom vet jag knappt hur jag ska berätta detta för då Soya är….tja om inte hans ALLT så inte långt ifrån.

Han hade nog brutit ihop fullständigt om han hade bevittnat det jag såg igår och jag får verkligen vara extremt pedagogisk när jag förklarar vad som hänt och vad som kan hända igen.

Vi kan ju inte vaka över hunden 24/7 och det finns inte så mycket att göra om hon skulle få ett nytt anfall mer än att som sagt undersöka henne och i så fall sätta in medicin som minskar eller helt får bort anfallen.

Fruktansvärt är det hur som helst och nu gäller det att lära sig att leva med detta….