Som jag redan har berättat flera gånger har jag mycket svårt att förstå varför man klär på ”robusta” tjockpälsade hundar täcken till vardags och jag har tolkat detta som att:

1. Man överför sin egen frusenhet på hunden och fattar inte att den inte alls fryser på samma sätt med sin tjocka päls och eftersom den är i rörelse.

2. Man tycker att det är roligt att spöka ut hunden i olika outfits och skiter i att hunden kanske blir hur varm som helst i dessa.

Jag har en arbetskamrat som har en rejäl labrador och härom dagen började hon prata om att hon ville köpa ett täcke till hunden.

Jag började genast resa ragg (lämpligt va…eftersom vi pratade om hundar) men innan jag hann köra min sedvanliga utläggning om vad jag anser om påklädda byrackor så förklarade min kollega att det var ett regntäcke hon ville ha till hunden och att detta absolut inte var för att hon tror att han fryser utan för att hon helt enkelt inte vill ha in en, vid regn, dyngsur hund precis innan hon ska sticka till jobbet.

Och se DET kan faktiskt till och med jag förstå trots att min egen Soya är som en sämskinn som torkar på 5 minuter inomhus.

Att ha en våt hund inomhus som inte torkar på lång tid luktar BLÄÄÄÄ och dessutom kan hunden få fukteksem om man inte lyckas få den riktigt torr.

Det problemet hade jag själv med min långhåriga schäfer och vid något tillfälle fick vi raka bort pälsen på nästan hela ryggen (sååå fult) för att kunna lufta huden och stoppa ekesemet. Jag vet även andra hundägare som råkat ut för detta trots att de inte på något sätt misskött sina hundar så det förekommer tyvärr.

Så; i detta fallet får jag medge att jag tidigare dragit förhastade slutsatser angående täckesanvändande hundägare; det behöver inte vara anledningarna 1 och 2 enligt ovan för att man klär på sin hund utan faktiskt för att man är berättigat rädd om hunden.

Dagens motståndare- tiken Zelda. I ärlighetens namn bjöd Soya inte mycket till motstånd- Zelda ledde från start till mål.

En greyhound-valp som redan väger dubbelt så mycket som Soya och som jag snabbt döpte till ”Jätte-Soya”.

På väg till bilen vid Järavallen hittade vi detta äppelträd så även Archie fick glädje av promenaden.

Och när vi körde hem kunde Birgitta 12 år inte motstå frestelsen att köra en liten omväg på någon minut/ kilometer för att från bilen titta på sin häst….

Idag var Soya och jag på hundkappbanan i Landskrona och där var det inget nytt under solen för vår del kan man väl säga- Soya Sprang, Sågs och Segrade (NOT).

Medan jag väntade på hennes tur och kände hur det började värka i mina trumhinnor kom jag på att jag ju kunde föreviga detta gapande för eftervärlden- de som inte sett Soya annat än hemma hos oss eller i stallet skulle nog inte känna igen det gäll-skrikande monster som ni kan beskåda på filmen.

Och då ska ni ändå betänka att hon hade hunnit gasta sig liiiite trött när jag väl kom på att jag kunde filma henne så hon kan ”bättre” (läs: värre) än så här om hon vill :).

Denna 30-sekunders film illustrerar om inte annat att man absolut inte bör rekommendera någon som går i whippetköpar-tankar att åka till en LC eller hundkappträning, i alla fall om detta då kommer att bli ens första möte med rasen.

Blir man inte avskräckt av detta gapande så är man nog döv sedan tidigare eller så köper man någon annan vinthund i stället för det är i ärlighetens namn nästan bara whipparna som hörs.

Jag fnyser då jag minns makens fråga till mig när vi hade haft Soya i några månader och innan vi började med dessa träningar.

”Tror du hon kan skälla” frågade han då helt berättigat för dittills hade hunden varit tyst som en mus.

Nu VET vi att hon både kan och vill skälla, tack och lov aldrig till vardags- då hade jag gjort mig av med henne.

Är det några ljud jag aldrig kunnat uthärda så är det när småbarn ”kinkar” eller hundar gnyr/ gnäller.

Pinsamt nog stavade jag fel på min egen hunds namn på Youtube och vet faktiskt inte hur man ändrar det igen. Får skylla på att jag höll på med detta samtidigt som jag vandrade omkring på Järavallen.

Efter träningen åkte Soya och jag och tog en timmes promenad på Järavallen- det gäller att passa på när vi ändå hade vägarna förbi och det är så skönt att vara på ett ställe som man vet är inhägnat eftersom det dräller av kaniner.

Idag dök de alla (kaninerna) snabbt ner i sina hålor när de såg oss så Soya roade sig mest med att dyka ner i dessa och kolla läget.

Hux flux så försvann Soyas älsklingsplats- tronen där hon hittat så mycket gott att äta under det gångna året.

Nu ligger allting ute på stallägarens åkrar men jag får trösta doggy med att vi snart har byggt upp en ny utkikspost åt henne.

Idag var jag och Soya på vår andra gemensamma utställning, övertalade av andra whippetmänniskor som tycker att Soya är så fin.

Det tycker så klart jag också, vilket hundägare tycker att den egna hunden är FUL :), men vis av förra gångens resultat (då Soya blev bedömd som en klass 2 hund) var mina förväntningar tämligen låga.

Detta och min egen, ska vi kalla det nonchalans inför stundens allvar (läs: ingen som helst träning av att ställa upp hunden korrekt, springa omkring med henne i ett trådtunnt koppel) gjorde att jag inte blev helt överraskad över en ny 2:a idag.

Kanske hade resultatet blivit bättre med mer träning men där är jag verkligen inte.

Soya är inte köpt som en utställningshund och jag känner att jag absolut inte vill ”satsa” på det här med skönhetstävlingar för hennes del av så många olika anledningar.

Jag kämpar redan i en bedömningssport (dressyr) och känner att det är fullt tillräckligt för egen del.

Det var i alla fall mycket trevligt att återse Soyas uppfödare, DE tyckte i alla fall att hon är fin :)!

Och som vanligt var Soya enda svarta hund av över 60 whippets och det kan man ju spekulera i vad DET beror på.

Det finns förvisso inte så många men en dansk whippetägare upplyste mig om att svarta hundar inte är så populära i utställningskretsar.

Jag har hört det förut men bryr mig inte det minsta, tvärtom brukar andra whippetägare, trots att de själva har en ”drös” med djur alltid kommentera Mimmis fina färg. Och jag instämmer :)!

En stallkamrat (själv hundägare för övrigt) brukar säga att Soya ser ut som en drottning och vem är jag att säga emot henne?

Här ser ni the queen herself på sin tron- kanske inte den som ni och jag hade valt men smaken är ju som baken…

Fast i ärlighetens namn ser det ut som att fröken har kasat ner lite från tronen- det är väl högst upp man ska sitta?

Ibland undrar jag hur folk tänker.

Läste mycket förundrat detta inlägg på ett vinthundsforum:

”Hej,
vi funderar på att skaffa hund och whippet verkar vara en intressant kandidat. Grejen är att jag cyklar en hel del, både pendlar och sportar, och jag vill att min hund ska kunna följa med mig.

Hur skyddar jag tassarna om hunden ska springa med mig fram och tillbaka till jobbet varje dag, 4 mil på asfalt?”

Som någon redan har svarat denna människa så tror inte heller jag att det finns någon hund, vinthund eller ej som dagligen kan/ bör springa 4 mil på asfalt och definitivt inte i ett så snabbt tempo att den kan tillryggalägga 20 kilometer på en halvtimme, dvs 40 km/ timme.

I och för sig kanske slädhundar orkar så pass tuffa pass men troligen inte på asfalt?

Vad tror ni?

Maken och jag brukar skoja om att Soya är så otroligt rättvis :).

Har hon tillbringat många timmar med mig på träning/tävling tex så ger hon maken extra uppmärksamhet och lägger sig inne på hans kontor medan hon gärna ligger i soffan med mig om maken arbetat hemifrån den dagen.

Och om vi båda har tillbringat mycket tid med henne och framför allt motionerat henne mycket, då kan hon gärna visa att hon är trött på oss båda genom att springa upp på ovanvåningen och rulla ihop sig i sin fåtölj.

Då vet man att hon vill vara för sig själv en stund…..