Förra helgen var jag och Vicke och tävlade hos Dagstorportens ryttarförening och på väg dit kom jag att tänka på första gången jag besökte denna tävlingsplats.

Jag ägde då Menelli, en extremt svårlastad häst som faktiskt var den direkta anledningen till att jag sedermera utnämnde mig till ”självutnämnd lastningsexpert”- dvs när jag väl hade lyckats bemästra denna gigantiska svårighet.

Nåväl…

Eftersom hästjäkeln innan lastningen började fungera bra kunde ta hur lång tid som helst på sig innan hon äntrade en transport (rekordet var 4 timmar….)  visste man liksom aldrig hur lång tid man behövde avsätta för detta = väldigt svårt att planera när man skulle åka till en tävling.

En gång valde jag att RIDA till en närliggande grann-ridskola för att tävla så då behövde jag inte tänka på just lastningen men som ni förstår var detta ett undantag- så nära ligger ju inte de flesta ridklubbar eller tävlingsplatser varandra.

Så när det var dags att åka till Dagstorp kom jag på idén att jag kunde köra hästen till något närliggande stall redan dagen innan- så behövde jag inte stirra omkring samma dag som jag skulle tävla.

Idag skakar jag lite på huvudet åt detta- Dagstorp ligger alltså typ 30 minuters körning från ridskolan och så går jag och ordnar uppstallning i ett vilt främmande stall?!?!?

Men men…DÅ tyckte jag att detta var fiffigt som tusan.

Och när jag jämför vilken ”jätteapparat” detta var mot när jag och Vicke var iväg så är det verkligen skillnad.

Då fick jag alltså hyra en transport på en mack, ordna folk som hjälpte mig att lasta och alltså fixa uppstallning i närheten av tävlingsplatsen så att jag kunde skritta dit.

Med Vicke var det bara att koppla det egna släpet, leda honom i grimman till detsamma, fösa in honom och köra iväg 🙂 !

När jag har nämnt något om att jag har haft ”hästskötare” tidigare har en del reagerat väldigt förvånat- hästskötare förknippas för dessa kanske mest med ”proffs” men på en ridskola med över 800 medlemmar och där det vimlar av hästtokiga tjejer var det i alla fall när jag hade häst där ganska vanligt att barn och ungdomar ville sköta en ”privathäst”.

Jag har alltid varit väldigt restriktiv med att ta hjälp av andra, mycket för att jag alltid har velat, kunna och hunnit rida själv och då minskar intresset för att hjälpa till om man inte också får rida.

Men 3 hästskötare har jag haft; 2 Petror och en Lina och jag har än idag kontakt med alla 3 om än på olika sätt och i  olika omfattning.

Den första Petra började hjälpa mig när hon var runt 12 år, jag är 13 år äldre men vi har faktiskt alltid haft en kompisrelation där i alla fall jag inte stördes av den då ganska stora åldersskillnaden eftersom Petra var väldigt vuxen/ mogen för sin ålder.

På den tiden ägde jag Heron och Petra och jag kuskade runt på olika tävlingar tillsammans med honom och kan än idag skratta åt en hel del dråpligheter som vi råkade ut för.

Frågar man Petra gissar jag att hon, liksom jag, bäst minns dels meetinget i Willands som jag berättade om igår men också när vi fick för oss att jag skulle HOPPA över en på marken liggande Petra!!!!!

Heron kunde vara lite tittig på hinder, framför allt vattenmattor och för att träna på detta kom Petra på att vi kunde ta hennes föräldrars sopsäckar (som var ljusblå) och lägga dom på marken och så kunde jag hoppa över dom.

När vi ändå höll på fick hon även för sig att lägga sig under ett lågt hinder och att en 12-13 åring kan få en sådan idé må väl vara förlåtet men att en VUXEN går med på att utföra det….nej…JAG var nog inte så mogen på den tiden :)!

Den andra Petra som hjälpte mig i något år jobbade också som hästskötare på ridskolan och hon följde troget med på otaliga träningar som hon filmade lika troget.

Jag har fortfarande kvar filmerna men måste erkänna att jag aldrig tittar på dom och en del har jag nog bara sett en enda gång- om ens det.

Denna Petra ”tvingade” jag också ut i en åker en mörk kväll för att vi skulle STJÄLA sockerbetor till min häst på väg hem från en träning och man kan väl säga att jag fick mitt straff då betorna förblev orörda i krubban- det var ingen uppskattad kost så min kriminella gärning var helt bortkastad.

Sist ut bland hästskötarna var Lina som också var runt 13 när hon började hjälpa mig.

När jag tänker på hennes karriär som hästskötare minns jag nog bäst då hon red ut Décima i galoppsadel och ponnyhack- inget jag var road av att pyssla med med snälla Dessan ställde upp och det gick hur bra som helst.

Nu är det flera år sedan jag och Lina delade stall men hon har tagit många kort här på bloggen och filmat ännu mer och ställer fortfarande troget upp om jag ber om någon tjänst.

Ja, det var mina flickor det; de har nog många gånger skakat på huvudet åt sin knäppa ”arbetsgivare” men roligt har vi haft…i alla fall jag 🙂 !

Ha ha…redan innan internet, bloggar och facebook ens fanns i någons fantasi minns jag hur jag vid några hästtillfällen verkligen önskade att jag hade en kamera redo- ungefär som att man aldrig kommer på en bra dräpande replik förrän det är för sent.

Det har faktiskt varit Heron som har varit inblandad vid båda tillfällena men med honom hann jag också uppleva många minnesvärda händelser, dels för att jag ägde honom i 10 år men också, ska jag nog erkänna, för att jag var mer dumdristig på den tiden :).

Ena gången hade dock inte det minsta med dumdristighet att göra- det var när han hade fått en jätteböld på halsen av influensavaccinet (extremt ovanligt enligt den ATG-klinik där detta hade gjorts) och man sedan fick skära upp densamma (jag har berättat om detta i ett långt inlägg för länge sedan).

När veterinären snittade upp bölden med en skalpell så att gult var sprutade ut som ur en gejser över både hennes vita rock och golvet under hästen då tänkte jag faktiskt först ”varför har jag ingen kamera- ingen kommer att tro mig när jag berättar hur mycket var som faktiskt kom ut” (det var några deciliter kan jag lova och det stank värre än något annat jag luktat på förut….).

Andra gången jag gärna hade velat stå redo med en kamera, om jag inte i stället hade valt att FÖRHINDRA incidenten var när Heron var konvalescent pga hälta och jag hade gjort en provisorisk ”box-hage” till honom ganska långt från stallet.

Inhägnaden var inte mycket större än Heron själv och ena sidan av den bestod av en form av telefonstolpe som var kanske 150 cm hög (nådde mig till hakan) och så kraftig att den inte hade gett med sig om ens 10 hästar hade stampat på den samtidigt.

Medan Heron stod i inhägnaden och jag ”vaktade” honom utanför (jag läste en bok) kom en ryttare förbi-ridande och lät sin häst nosa på Heron över staketet/telefonstolpen.

Jag hann bara tänka att detta var mycket dumt då Heron var ganska flockbunden för så fort hon red därifrån ville Heron följa efter.

Och tro mig…det gjorde han.

Jag såg hur han på typ ett galoppsprång seglade över den gigantiska telefonstolpen och att han just seglade var en jäkla tur för hade han slagit i den hade han nog inte rest sig igen.

Detta lyckades han alltså med på ingen ansats och efter att ha vilat…tja jag minns inte hur länge men det var ett tag.

Då var skam till sägandes INTE min första tanke ”hur gick det med hästen” utan ”WOW…vilket språng…varför finns det inga vittnen till detta”.

Och jodå…Heron klarade sig utan en skråma (han kunde verkligen hoppa den hästen…..)

Snart är det dags för min nya häst att komma till ”mitt” stall och jag har telefonledes pratat en hel del med hans nuvarande ägare inför detta.

Då jag berättade att vi använder halm som strömedel sa hon att han alltid stått på spån vilket fick mig att minnas min allra första dag som ägare av Menelli.

Hon kom hem till mig direkt från ett bete och ställdes på kvällen in i en VÄL strödd halmbox (ja, jag hade mani på att strö redan på den tiden 🙂 ).

När jag kom till stallet nästa dag fanns det i princip inte ETT ENDA halmstrå kvar- Menelli hade käkat upp precis allting!!!! Troligen var hon så van att äta konstant på betet för det var bara första kvällen/ natten detta hände- tack och lov :).

Vi får hoppas att Vicke nöjer sig med ensilaget och kraftfodret när HAN dyker upp :)!

Hittade denna bild som en bloggläsare hade lagt upp på Facebook igår och blev nostalgisk.

Ja, herregud som omständlig hela anmälningsproceduren var innan Internet gjorde sitt intåg.

Då gavs propositionerna till olika tävlingar ut i små kataloger som de olika distrikten sålde (Ridsportförbundet gav också ut en tjockare katalog men där fanns inte alltid alla småtävlingar med).

När man hittat lämplig tävling skulle man alltså fylla i en sådan här blankett, de fanns att köpa i 50-pack för då hutlösa pengar minns jag att jag tyckte och KOPIERADE i stället upp en drös blanketter (fast man egentligen inte fick men ingen sa någonsin något om detta).

Blanketten skulle därefter postas till den tävlingsansvarige.

Kanske en vecka innan tävlingen fick man hemsänt ett program eller i sämsta fall bara ett ryttarmeddelande.

Kvällen innan tävlingen var man slutligen tvungen att ringa och startanmäla sig mellan vissa klockslag- gjorde man inte det ströks man.

Ja, så gick det alltså till för inte sådär jättemånga år sedan och nog tusan är både anmälningsförfarandet och resultatredovisningen en miljon gånger bättre idag.

Förr kunde det dröja veckor innan vissa resultat redovisades (i samma kataloger som man läste propositionerna) medan man idag till och med kan följa de flesta tävlingarna on-line.

Häromdagen, efter ett dressyrpass när jag kände att jag verkligen kunde använda spöt som en bra förstärkning slog det mig hur olika mina 2 senaste hästar Archie och Kreon varit/ är.

På Kreon finns det för närvarande 3 spölägen:

* Han är så upprörd över något att man inte ens kan HA spöt i handen- än mindre använda det (händer extremt sällan).

*Man kan använda spöt som en förstärkning men får bara NUDDA honom och han kan ändå ibland tycka ”men vad vill du????” och sparka mot detta.

*Man kan ”fjonga till” ganska rejält med spöt och få rätt efffekt dvs inget drama utan en häst som bara tar i lite mer.

Med Archie däremot fanns det, i alla fall så länge jag ägde honom, däremot bara ett läge- DÖDSLÄGE ha ha.

Eller…jag skriver ha ha men det var VERKLIGEN inte ha ha när man satt på och kände att man inte kunde påverka honom och det enda goda som har kommit ur det är att jag har insett att jag ALDRIG NÅGONSIN mer kommer att köpa en häst som inte är fullständigt självgående.

I alla fall- detta med hästarnas olikheter fick mig också att minnas en tragikomisk episod då jag ägde Archie- NU kan jag skratta åt den men det gjorde jag verkligen inte då.

Jag hade länge beklagat mig för olika hästmänniskor kring Archies bristande bjudning och vid ett tillfälle tipsade en stallkamrat mig om något som hon påstod dels var ”sista utvägen” men som också skulle revolutionera min ridning…typ…

Hon berättade att hennes egen häst tidigare varit en segboll men när hon hade provat att rida med en plastpåse knuten runt änden av ett dressyrspö- ja då jäklar hade det blivit en sådan fart i hästen att det knappt gick att beskriva.

Detta lät ju mycket lovande tyckte jag och vid ett tillfälle, när Archie hade såsat sig ovanligt mycket bestämde jag och dåvarande tränaren att prova denna fantastiskt uppväckande metod på min segis.

Sagt och gjort- en stor fladdrande påse knöts runt mitt dressyrspö och jag började rida runt i tränarens ridhus.

Vad hände?

Tja…ALLA ANDRA som också befann sig i ridhuset (en handfull dressyrryttare) höll på att ramla av SINA hästar som dog av förskräckelse men jag…..tja…jag travade runt i samla gamla sega trav som alltid och hade man frågat Archie om han inte tyckte att den fladdrande påsen var skrämmande är jag övertygad om att han hade svarat ”VILKEN PÅSE?!?!?”

Ni vet hur det ibland kan vara så att av att någon säger ett visst ord/utryck eller dylikt så kommer man att tänka på något som man inte har tänkt på ”på tusen år”.

Detta hände mig häromdagen när en av mina arbetskamrater sa ”ambassadör”.

Från ingenstans kom jag att tänka på när jag hade en häst efter hingsten Ambassadeur- mitt sto Menelli.

På den tiden fanns det en man i stallet som var egen företagare, han kallades av vissa för ”Mr Badge” och företaget tillverkade bland annat just sådana.

Vet ni vad en badge är förresten?

Jag kan faktiskt inte det svenska ordet men om ni tittar på bilden ovan så är det en sådan jag menar; en rund hårdplast-knapp med en nål på baksidan som man kan fästa på sina kläder.

Hur som helst så erbjöd oss Mr Bagde att tillverka egna ”badges” gratis, vi fick hitta på vilka motiv/ texter vi ville och det är nu Ambassadeur kommer in i bilden.

Både jag och en stallkamrat, Cecilia, hade nämligen otroligt nog var sin häst efter hingsten- jag skriver otroligt eftersom han inte var så flitigt anlitad i aveln.

Vi tyckte att detta var så pass roligt eller vad jag ska säga (till Cecilias försvar kan sägas att hon var typ 15….jag var….harkel….liiiite äldre även på den tiden) att vi gjorde badges som det stod:

”JAG KÖR MED AMBASSADEUR” och ”RAKA RÖR MED AMBASSADEUR” på.

Åhhh så vitsiga vi tyckte att vi var med dessa snitsiga rim!!!!! I ärlighetens namn tror jag inte många andra såg det hysteriskt roliga i detta men men….

När jag nyligen såg denna hårklippare på Netto mindes jag med ett skratt hur knäpp jag var en gång i tiden i min ungdom.

En kompis berättade då att hennes pappa hade fått en klippmaskin likt denna i julklapp (till SITT hår) och kompisen och jag fick den galna idén att klippa våra hästar med denna tingest.

Vi bestämde att vi skulle börja med min häst Menelli och om det blev bra så skulle vi även ta hennes valack Amirant.

Tja…låt mig direkt säga att det varken blev bra eller någon klippning av Amirant.

Till att börja med tog själva klippningen ungefär tusen år och dessutom såg det ut som om någon hade försökt, och nästan lyckats, skinnflå min häst.

Det var i princip bara HUDEN som återstod när jag var färdig med den bokstavliga rakningen och någon (som tyckte den var rolig) pekade skrattande på min fd fina häst och sa ”ha ha…titta….ROSA PANTERN”.

Ja, den stackars hästens rosa hud var ingen vacker syn och min kompis mamma som var en estet ut i fingerspetsarna FÖRBJÖD oss att klippa kompisens häst vilket jag i ärlighetens namn bara var tacksam över.

Ett sådant jättearbete ville jag inte ge mig i kast med en gång till!

Men en BRA sak förde dock klippningen med sig- min häst behövde inte klippas fler gånger det året i alla fall :)))))!

Härom dagen, när jag funderade kring något som hade med hästtäcken att göra mindes jag plötsligt arméfiltarnas era, i alla fall på den anläggning (ridskolan) där jag stod innan.

Detta var för ca 30 år sedan och vi använde dom hur mycket som helst, dessa gråa yllefiltar.

På den tiden var det inte helt ovanligt att man såg vita ”öar” på lektionshästarnas ryggar- detta var gamla sadeltryck som när de hade läkt efterlämnade just vita hår i stället för ordinarie färg så att säga.

När jag nu sitter och skriver detta kan jag knappt minnas när jag såg detta sist- skönt att inte förekommer numera och det har väl med en annan medvetenhet att göra, parat med mycket bättre utrustning till hästarna.

Men för 30 år sedan var det alltså inte ovanligt och för att förhindra det gjorde man på vår ridskola så att man lät många hästar gå med ihopvikta arméfiltar under sadeln.

En klok tanke måhända men nackdelen blev att det ibland kändes som att man red på en kamel 🙂 – man kom väldigt långt ifrån hästen rygg.

Ett annat användningsområde för filtarna var som extra värmare under hästens ordinarie täcke, då la man en filt under, ganska högt upp på hästens hals och vek sedan ner den ungefär så som man slår in ett paket, la ett täcke ovanpå och avslutade det hela med en rejäl gjord.

De som hade det bättre ställt hade inte arméfiltar utan de äkta Golden Stripe-yllefiltarna (de med de tyska färgerna, samma som jag köpte till Kreon i Ullared senast).

Så för mig väcks lite ”lyxiga” minnen när jag ser just Golden Stripe-täcken eller filtar eftersom vi hade en svårklassryttare i vårt stall som hade dessa en masse och kanske är det därför jag numera själv har köpt täcken i samma färger?

De grå arméfiltarna är jag däremot glad att slippa se- det finns tusen gånger bättre produkter idag än att hålla på med dessa otympliga tygstycken.

Häromdagen gick jag och funderade på en person (ingen hästmänniska faktiskt) med en i mitt tycke osunt misstänksam personlighet och då började jag också fundera på (troligen eftersom jag befann mig i stallet just då) hur alla mina 4 hästar haft ganska olika personligheter (om man nu ska förmänskliga djur och det kan man väl få göra ibland:))).

Den häst jag hittills ägt längst (10 år), Heron var som jag tidigare berättat om ”full of himself”, en häst med stort självförtroende, alltid nöjd med livet och allmänt GLAD.

Han hade ingen ”personlig sfär” som han vaktade, han kunde själv armbåga sig fram om han kände för det och hade heller inget emot om andra stötte emot honom, gick för nära, kliade sig mot honom osv.

Décima, som jag ägde i 8 år, var hans raka motsats med just den här överdrivna misstänksamheten, som om hon alltid trodde att andra hästar hade någon form av dold agenda.

Jag var hennes gud som hon dyrkade, andra människor tyckte hon om men sina artfränder…de kunde hon gärna slippa.

Och ni vet hur det kan vara med människor ibland; att de som är mest inställda på att ”någon kommer att hända”-de råkar också ut för allt möjligt och lite så var det med Décima.

När en annan häst genom sin ryttares ouppmärksamhet sprang in i henne på en hoppträning och rev upp ett djupt sår på ett av hennes bakben är jag säker på att hon kände bekräftelsen på det hon alltid trott: ”andra hästar är inte att lita på- de kan skada dig!”.

Händelsen satte därför också djupa spår i henne- det tog evigheter innan jag kunde möta andra hästar i annat än skritt utan att hon fick panik, gissa hur lätt det var att tävla på sådana premisser?

Hade samma sak hänt den som trodde gott om alla, Heron, hade han troligen inte skänkt incidenten en ytterligare tanke i efterhand. För honom hade det mer varit ”Shit happens…lev och gå vidare” men för Décima tog det lång tid att repa sig.

Archie som jag ägde i 5 år var min mest ”introverta” häst- troligen är det också därför jag har upplevt honom som svårpåverkad i dressyren.

Archie var lite som Ferdinand- ville helst slappa i hagen och hade otroligt nära till ”off-knappen” om han fick chansen.

Medan Heron tyckte att andra hästar kunde vara ”kul” och Décima ansåg dom som ”troligen onda” tror jag inte att Archie över huvud taget reflekterade så mycket över andra hästar. Han var trygg i sig själv och struntade för det mesta i vad andra hästar sysslade med.

Kreon det lilla livet är min hittills känsligaste häst och också den som läser människor mest och bäst- man kan säkert bli lika hatad som älskad av honom och han är också den av mina hästar som kräver mest hästkunskap och den som jag minst hade låtit ”vem som helst” hantera.

Medan jag själv har varit otroligt slapp och avspänd med de andra hästarna och aldrig skänkt en tanke åt att jag tex kunde ramla av är jag långt mer på min vakt med Kreon.

Inte så att jag tycker att han är elak (tvärtom, han är för det mesta väldigt vänlig och kelig) eller att jag går runt och är rädd för honom men jag försöker ändå att alltid ”ligga steget före” honom och tänka efter HUR jag agerar i olika situationer.

Så klart hoppas jag att han blir min hittills BÄSTA häst och om inte annat tycker jag vansinnigt mycket om honom.