I slutet av dagens träning tyckte Birgitta att vi kunde prova att göra några galoppombyten och detta är något som vi nästan inte gjort överhuvudtaget på hennes träningar och inte heller något jag gjort speciellt många gånger på egen hand.

De gånger bytena har fungerat som bäst har sett ut så här ungefär:

Från höger till vänster: bytet kommer nästan utan undantag 1 galoppsprång efter min byteshjälp men det är rent och ”okomplicerat”.

Från vänster till höger: vi galopperar runt i ”tusen” språng utan att det kommer något byte trots idoga byteshjälper. I stället ålar sig Archie hit och dit, kränger och svänger och sparkar bakut för att kaaanske byta därefter, alternativt bryta av ett steg till trav och sedan byta.

Med tanke på hur sällan vi övat detta moment så har jag ändå tyckt att framför allt höger till vänster-bytena artat sig bra och vänster till höger-bytena har i alla fall kommit fortare och fortare även om det tagit x antal språng/ meter innan det hänt något.

Idag måste en mängd poletter ha ramlat ner för Archies del för båda bytena från höger till vänster kom direkt på hjälpen. Jag har verkligen lagt mig vinn om att han skulle byta direkt innan också men det har som sagt inte gått att få till annat än kanske på 1 försök av 6 så det var ju en storartad förbättring!

När jag skulle byta från vänster till höger gjorde Archie sin sedvanliga ”bakutare” men därefter bytte han direkt, massor av gånger (försök) i rad. Just denna bakutspark innan bytet tyckte Birgitta var ett gräsligt ofog som måste arbetas bort direkt men jag var så förundrad och glad över att bytet kom så snabbt att jag inte kunde bli lika störd.

Så klart vill man verkligen inte ha en häst som sparkar bakut innan ett byte men jag upplever ändå att det är stor skillnad på att galoppera kanske 20-300 språng innan ett byte ens sker och att det kommer nästan på hjälpen även om det föregås av en bakutspark.

Jag var mycket nöjd med Archie och kommer att träna vidare på detta ett tag framöver eftersom vi inte har några tävlingar inplanerade på någon vecka.

Varför skrev jag om ”härligt försommarväder” igår?

I morse vräkte regnet ner och det kändes som att det var läge för vinterjackan igen. Soya var inte glad då jag DROG ut henne i det trista vädret och det blev nästan bromsspår efter henne på vår väg; så ihärdigt vägrade hon att röra sig och lika ihärdigt drog jag i kopplet. Man skulle kunna tro att hon är gjord av sockervadd och rädd att smälta bort….suck…

Nåja..HON fick i alla fall kringla ihop sig under en pläd i soffan efter den rekordkorta rastningen medan jag körde till stallet och Archies och min veckoträning som jag ser lika mycket fram emot alltid.

Dagens träning påminde i mycket om den förra veckan. Ridning i längre och lägre form och fokus på min sits. Jag tycker redan att jag sitter bättre/lättare/ bekvämare och Birgitta tyckte att Archie var mer altert än sist. Säkert går mycket ”hand-i-hand”: sitter man och studsar runt och/ eller kniper med ben/lår så inbjuder man troligen inte hästen till att marschera på.

Hur som helst blev det en bra träning för både Archie och mig och jag har en plan för hur jag ska rida på egen hand.

På tal om träningen så tror jag att jag ska skippa regelbundna träningsrapporter (”Dagens träning”) på bloggen. Såååå kul är det nog inte att läsa dessa eftersom det just nu inte händer så mycket sensationellt och eftersom många träningar liknar varandra.

Däremot lovar jag att skriva de gånger vi gör någon speciell övning som jag tror även andra kan ha nytta av att läsa om eller om vi plötsligt skulle göra något oväntat fantastiskt typ ”idag gjorde Archie hela fem byten i var tredje” :=).

Nu blev ni allt fundersamma va?!?!?

Nej, jag har inte lånat ut min älskade gosse permanent, däremot fick jag genom olika tursamma omständigheter som jag inte vill gå in på möjlighet att se Archie riden av en mycket skickligare och mer erfaren ryttare än undertecknad.

Och precis som jag förväntade mig var det både roligt och framför allt givande att se denna ryttare rida.

Jag hade beskrivit mina skänkelvikningsproblem och även mina tankar om att det för mig tycks orimligt att det ”bara” är hästen det är ”fel” på. Min egen teori har hela tiden varit att det till 20, 50, 90 eller 100% beror på min ridning att hästen inte flyttar sig villigt åt sidan i trav (däremot i skritt) och detta besannades under den andra personens ridpass.

Jag vill inte påstå att jag svimmade av hänförelse eller att Archie gick som ett urverk med världens övertramp sidvärts men det var en klar skillnad till den skickliga ryttarens fördel.

Det var otroligt lärorikt att från marken se vad som händer med Archies ben, hur han svarade för hjälperna osv.

Summan av kardemumman var hur som helst att denna ryttare anser att jag ska göra mindre, inte mer när jag vill flytta hästen sidvärts. Så som jag sitter och rider idag klämmer jag hela tiden på hästen i tron att ju hårdare jag klämmer desto mer ska han flytta sig åt sidan medan det i själva verket blir precis tvärtom. ”Ju mer du klämmer desto mindre flyttar han sig” var den bistra sanningen som jag fick serverad. Så klart ska jag ju inte sitta helt passiv när jag rider men jag måste rida mer enligt Kyras sparkstöttings-koncept.

Detta låter så självklart i skrift, även för mig- felridaren, men det behövde tydligen sägas och framför allt behövde jag SE någon annan rida. Archie såg inte det minsta seg ut trots att denna ryttare inte drev hela tiden och han KUNDE flytta sig åt sidan även om det inte var optimalt.

Men denna ryttare, liksom jag, hyser gott hopp om förbättringar även om man inte kan förvänta sig underverk på ”5 minuter”. Det TAR rid att lägga om sin ridning och i alla fall jag måste aktivt tänka på vad jag gör och inte gör framöver.

Förresten fick jag ytterligare en, ur andra aspekter mycket viktig insikt av att se någon annan rida Archie och det gäller hans hull.

Jag har efter bantningen i våras varit lite ”rädd” för att Archie ska se för uppdragen och smal ut under ryttare men det behöver jag verkligen inte fundera mer på. Tvärtom insåg jag att han absolut inte får gå upp mer i vikt då han i sådana fall bara kommer att se tung och otymplig ut. Mycket viktig information för mat och utfodrings-älskaren Birgitta!

När jag träffade Birgitta i morse började jag med att berätta om beställningen av ”rygg-sträckar”-hjälpmedlet jag gjort igår och det tyckte Birgitta lät bra. ”Alla sätt är bra utom de dåliga” tycker vi väl båda och det är helt klart värt att prova.

Annars ägnades träningen en hel del åt bakdelsvändningar eftersom Archie inte gjorde dom så bra på tävlingen i lördags. Han vill ibland stå ett steg med bak i vändningen och när man vänder för höger skänkel kan det bakbenet ibland också ”ramla ut”.

Även kontroll av gas och broms gjordes där väl bromsen fungerade bättre än gasen. Vi strävar efter att få Archie mer ”elektrisk”, med den konkurrens som råder på tävlingsbanorna idag måste man försöka få fram allt vad som finns i hästen och helst lite till :=).

Mitt problem med travökningarna är just nu att Archie inte riktigt släpper ner mig på ryggen eftersom han själv inte arbetar tillräckligt med bakbenen vilket får till följd att JAG sitter och skumpar runt på honom vilket i sin tur knappast känns skönt för honom = ond cirkel.

Denna cirkel får man försöka bryta genom att dels rida lätt, dels bara göra korta sekvenser med ökningar och i stället rida intervaller med ökningar/ minskningar hela tiden.

Dagens träning blev i mångt en repris av kategori 1 träningen för 14 dagar sedan, säkert till viss del beroende på att vi bestämde oss för att lämna skänkevikningarna åt sitt öde ”for now”.

Både Birgitta och jag tror dessutom att annat arbete, där man kommer till just arbete, kommer att stärka Archie så att även han i sinom tid kan korsa sina små ben.

En ryttarkollega skrev ett uppmuntrande mail till mig i förra veckan där hon lät meddela att hennes häst, som nu ändå är på George-nivå med många placeringar i MSV också hade mycket svårt för skänkelvikningar i sin ungdom så Archie är inte unik på något vis. Och denna häst gör nu, när han är äldre, starkare och mer utbildad hur fina skänkelvikningar som helst så ryttarkollegan tyckte att jag ett tag i alla fall skulle koncentrera mig på att göra ”annat” ännu bättre och låta skänkelvikningarna bero. Ett mycket bra råd tror jag!

Allt tragglande med skänkelvikningarna har ju dessutom inte gjort dom så superba som de borde vara efter så mycket träning om hästen inte hade haft svårigheter med dom utan vissa träningspass tycker jag snarare att Archie blivit sur, ibland på gränsen till….tja…istadig är ett så oerhört laddat ord…men ja…”jäkligt olydig” om jag säger så. Detta har kunnat visa sig i att han till slut inte har velat gå åt sidan över huvud taget utan snarare gått emot skänkeln eller annat trams. Sådant beteende vill jag inte ha!

Men idag flöt alltså allting på jättefint och vi koncentrerade oss på bakdelsvändningar som vi inte gjort på ett tag, på travökningar under lättridning så att Archie verkligen skulle få upp ryggen samt diverse övergångar, förvänd galopp osv. Hela passet reds i en längre och lägre form för att ”länga ut” kroppen. Jag har inga problem med att sedan korta upp hästen och rida i en högre form men märker att Archie trivs av att gå på detta vis och verkligen sträcka ut.

I eftermiddag blir det hagvistelse utan täcke för första gången för i år och därmed också spolspilta och schamponering efteråt :=).

Vädret har varit härligt med mycket sol i många dagar nu men morgnarna är fortfarande kalla med till och med lite frost vissa nätter.

Om man tycker om att kategorisera saker i livet så tycker jag personligen att dressyrträningar till exempel kan delas in i 4 kategorier :=):

1. När det mesta på träningen fungerar väldigt bra och okomplicerat.

2. När det mesta på träningen fungerar dåligt och det känns som att i princip ingenting stämmer.

3. När vissa saker fungerar bra och andra dåligt.

4. När det mesta varken känns speicellt bra eller dåligt utan mest sådär ”mitt-emellan”.

Idag hade jag en ”kategori 1 träning” vilket var mycket trevligt på många vis. Jag tror också att det är viktigt inte bara för ryttaren utan även för HÄSTEN att få sådana träningar för även om man på träning egentligen ska träna på/öva/arbeta med sådant som kanske inte fungerar så bra när man sitter och rider ensam så tror jag att för mycket nötande och fokus på bara jobbiga saker kan trötta ut hästen, inte bara fysiskt utan även mentalt. Alla behöver känna sig duktiga ibland/ofta :=)!

Idag fick jag rida i en lägre form och låta Archie tänja ut kroppen och i denna form gjorde vi ungefär det som vi gjort de senaste träningarna; olika sidvärtsövningar i trav och galopp, framdelsvändningar, ryggningar, övergångar, travökningar osv.

Som sagt så flöt allt på väldigt harmoniskt trots att jag idag hade med mig min i sammanhanget olydiga hund som först sprang runt och bjäbbade (hon har dock slutat att jaga Archies svans) och sedan satt och pep när vi band fast henne. Archie skänkte henne som vanligt inte en blick utan gjorde bara det han skulle. DUKTIG GOSSE!

På tal om den duktiga gossen så tror jag att det är lätt att man av mina inlägg kan få intrycket av att Archie är fullständigt AVTRUBBAD och att INGENTING kan få honom att reagera (en läsare ställde en fråga i den riktningen i inlägget om den förvånade hopphästen).

Och visst tycker JAG att Archie är ovanligt iskall i de flesta situationer och det är jag, fegis-Birgitta, innerligt tacksam över men helt utan känslor är hästen INTE.

Jag HAR sett olydiga och rent av istadiga sidor av Archie och vet tex hur jag tämligen enkelt skulle kunna få honom att stå på bakbenen men just för att jag vet detta så gör jag också allt för att inte locka fram dessa sidor.

Ibland måste man ta i med ”hårdhandskarna” och jag är verkligen inte den som sitter och ”mesar runt” och accepterar vad som helst men i vissa lägen så går det helt enkelt inte tvinga Archie utan då måste man gå en omväg. I andra situationer kan man däremot vara långt tuffare. Att veta när det är läge för vilken ”approach” gör att vi för det mesta lever i yttersta harmoni med varandra :=).

Om dagens träning finns inte så mycket att orda. Vi inriktade oss helt på sidvärtsrörelser; skänkelvikningar, öppna och sluta (öppna och sluta även i galopp).

Detta är något som Archie helt klart INTE har fallenhet för utan som vi kommer att få öva både länge och träget på misstänker jag.

Som jag redan nämnt tidigare tycker Birgitta att jag gott kan öva detta en hel del när jag tömkör och det gör jag också.

Under dagens träning fick jag höra ”stäck på dig” och olika andra versioner av detta budskap ungefär sjutusensexhundra gånger. Med andra ord anser tränar-Birgitta att jag sitter som en säck potatis och därmed inte hjälper hästen i tex ökningarna. Dessutom ser det givetvis också FULT ut rent estetiskt.
Nu får jag verkligen inte hoppas att jag sitter fullt så fullständigt regelvidrigt och enormt gräsligt som man kan tro om man hör Birgittas ”kommandon” men givetvis finns det ingen rök utan eld…

Annars så skötte sig hästen bra i alla fall och verkligen flög/ dansade fram. I sanning i vart fall DELVIS beroende på att Birgitta stod med en körpisk i handen (vi gjorde några embryon till tramp), detta eldar alltid upp honom lite extra, dvs att han vet att Birgitta ibland kan ”vina till” med pisken i luften om hon tycker att Arch segar sig.

Fick jag önska mig ett otillåtet hjälpmedel på tävlingsbanan skulle det absolut vara en människa som stod mitt på banan och viftade med en pisk, om än bara 2-3 gånger, DET brukar påverka Archie mycket positivt då han spänstar på men utan att bli spänd och okontaktbar.

Fick jag inte önska mig en medföljande ”piskare” hade jag önskat att man fick tävla med vita lindor runt om; det är sååå snyggt på en svart häst tycker Birgitta, 12 år :=)!

Hade jag inte vetat bättre hade jag faktiskt misstänkt att min tränare är en datahacker :=)!

Igår hade jag en maildiskussion med en ryttarvän angående SKOLORNA (öppna och sluta alltså, inte grund- eller gymnasie-skolorna :=)) och då skrev jag något i stil med att jag inte precis tränat skolorna då jag ridit för Birgitta (däremot har jag ”nosat” lite på dom på egen hand) eftersom vi fokuserat så mycket på de fördömda skänkelvikningarna.

Idag hann jag knappt sätta mig i sadeln förrän Birgitta beordrade sluta i skritt, följt av sluta i galopp, öppna i trav osv.

Har Birgitta på något sätt lyckats smygläsa mina mail :=)?????

Hur som helst var det detta som vi ägnade största delen av träningen åt tillsammans med annat allmänt lösgörande arbete.

Birgitta undrade också om jag hade påbörjat mitt cavalletti-arbete och det har jag ju, både uppsuttet och på töm.