Ny träning hos Nina idag och det går fortsatt framåt- i dubbel bemärkelse; både med vår allmänna utveckling så att säga och med bjudningen generellt som jag ju haft svårigheter med att bibehålla utan att rida med spö.

Nu har jag aldrig spö när jag rider hemma och bara korta stunder på träning, i skolorna och piruetterna främst.

Jag saknar faktiskt inte att inte kunna tävla just nu och är inte ens sugen på att åka på någon pay and ride.

Dels har ju vädret verkligen inte inbjudit till några utflykter och dels vet jag bättre nu vilken känsla jag vill ha och behöver för att göra bra resultat och det är på tok för skört än så länge.

Idag har vi kört till Flyinge och Nina i någon minusgrad; det var kallt när jag lastade ur men jag blev snabbt varm i sadeln.

Jag förstår inte de som rider ”aktivt” i tjocka jackor inomhus; inte ens jag som är frusen behöver detta skydd utan upplever mig tvärtom som begränsad i ridningen. Det känns både klumpigt och varmt.

Dagens pass gick fint; jag blir bättre och bättre på att även fånga upp de små detaljerna, att snabbare stoppa ”smitningar” från en viss man och att också snabbare märka och väcka honom när han stänger av (typ ”oj…jag låtsar att jag faller i sömn när jag skrittat i mer än 10 sekunder”).

Bilden är från stallet jag stod i innan vi flyttade till Ryhus där jag fortfarande har kontakt med både en del inackorderingar och stallägaren.

Med minusgrader följer ofta vackert väder; så även idag!

Kolla himlen på bilden ovan som föreställer B som väntar på att hans kompis ska komma hem från en Nina-träning.

På tal om träningen kunde jag idag konstatera att jag dumt nog blir superstressad om Nina ber mig göra seriebyten eftersom jag så sällan tränar på dessa själv.

Vicke är vanligtvis stensäker i bytena och hemma kan jag göra dom bra men så fort jag liksom ska ”visa upp” dom för Nina blir det ofta inte alls lika bra.

Jag tror att jag helt enkelt få ta tag i detta hemma och befästa bytena ännu mer så att det inte blir en så big deal när det blir skarpt läge.

Och det handlar absolut om mig och inte hästen; det är när jag inte är tillräckligt snabbt i hjälpgivningen som det fallerar och det kan jag knappast lasta hästen för. Och denna kvickhet med hjälperna måste som sagt bli mer befäst hos mig vilket den inte blir om jag så sällan tränar på just detta. Note to self!

Jag började morgonen med att åter vittja en av mina två musfällor i stallet och kunde konstatera att dessa är väldigt effektiva om man sätter fast betet ordentligt. Och man behöver inte göra sig till och använda ost tex (så som man alltid ser i tecknade filmer) utan det går bra med en väldigt liten bit bröd tex. Men tricket är att verkligen trycka fast betet så att musen inte lätt kan komma åt det innan fällan smäller igen.

Ja, detta är inget jobb för blödiga, det är en sak som är säker för även om mössen sällan är just blodiga så ser det ju inte precis trevligt ut med en söt liten mus som har stryps till döds.

Tänkte visa er en tom fälla vid tillfälle så att ni kan se vilken sort jag rekommenderar men idag får ni i stället titta på bilden ovan som jag tyckte var jätterolig.

Jag vill inte påstå att den heeeelt återger mina tankar om mig själv som ryttare men liiite kul var den allt.

Och absolut märker jag skillnad på när Nina rider mot när jag själv sitter i sadeln och det är ju också därför hon rider en stund varje pass, så även idag.

Nu fokuserar vi på att Vicke ska ”hoppa in under sig som en hare med bakbenen” i den samlade galoppen; det är den energin som behövs i piruetterna tex.

Nog för att jag bor bredvid en skog med en miljon superfina julgranar så långt ögat kan nå men jag kan ju knappast ge mig ut med en såg och förse mig för det 🙂 !

Däremot kunde jag idag såga lite bakom mitt ridhus och det blev både en pyttegran och lite granris:

Lite annat julpynt blev det också: enklaste möjliga eftersom jag slängde och skänkte bort nästan allt när vi flyttpackade vilket jag faktiskt ångrar nu (inte alls likt mig att ångra sånt….).

Dagens ridpass ägde rum i Flyinge där vi tränade för Nina som också red en stund.

Ett nytt aha-moment blev det när Nina påtalade att jag måste tänka på att lyfta inte bara Vickes mage när jag rider utan framför allt hans bröstkorg.

Det syns väldigt tydligt när hon själv rider hur hållningen påverkas av mer lyft bröstkorg och detta påverkar även bjudningen.

Att ”lyfta bröstkorgen” låter kanske flummigt och jag skulle enklast förklara det med att man rider mer samlat och med bilden av att fronten ska sträva mer uppåt vilket man (förhoppningsvis) uppnår genom lätta impulser med skänklarna samtidigt som man har en stadig kontakt i handen så att hästen inte faller framåt och/ eller ökar tempot. Hästen ska således gå mer uppåt än framåt i sin rörelse när skänklarna ger impulser.

Ju mer lyft bröstkorg hästen har desto mer kommer den naturligt på bakbenen där vi ju vill ha den och även om jag inte kan förklara det bra så ser jag det i alla fall hur tydligt som helst vilket hjälper mycket.

Det här tyckte jag blev ett fint kort, visst?

Precis hemkommen efter träning för Nina som också red en stund.

Jag konstaterade som många gånger förut hur lätt Vicke har för en del objektivt sett mycket svåra saker medan han har långt svårare för sådant som andra hästar gör ”med vänsterhanden” (hoven).

Nina gjorde 6 jättefina tvåor följt av 9 lika korrekta ettor och detta ”bara sådär”, hon har bara gjort treor och fyror tidigare och typ 2 gånger på sin höjd. Och själv har jag inte tränat på varken ettor eller tvåor på säkert ett halvår om inte mer…

Ja dessa djur….det blir aldrig tråkigt med dressyr i alla fall och jag längtar oftast redan till nästa pass 🙂 !

Vaknade till 6 grader i morse- en rejäl temperatursänkning med andra ord. Men fortsatt soligt och det tackar jag för!

Vi var hos Nina i morse och idag red hon en liten stund- detta för att visa mig hennes ”signalsystem” som helt klart fungerar bättre än mitt just nu.

Jag har ju nu ett tag klagat på bjudningen på tävling men har insett att anledningen till att jag har bjudning hemma och på framridningarna mycket (helt?) beror på en enda sak: mitt spö!

Jag rider ju alltid med spö och Vicke svarar fantastiskt bra på denna hjälp; man behöver för det mesta inte ens använda det eller möjligen bara peta på honom. Skänklarna kan han ignorera på ett helt annat sätt och det beror på att jag är väldigt klämmig med benen, något Nina inte är (och som man så klart inte ska vara).

Long story short; jag kommer nu att rida helt utan spö och måste, måste, måste komma ifrån mitt klämmande.

Detta är så klart lättare sagt än gjort eftersom det är väldigt befäst hos mig, liksom jag tyvärr har befäst hos Vicke att han inte behöver bry sig om mina ben.

Men eftersom kraven är mycket högre nu på både samling och allt möjligt annat så måste bjudningen finnas där annars kommer vi aldrig att uppnå den känsla jag vill ha och som jag får när jag rider med spö.

Så detta blir vårt stora fokus de kommande månaderna; hästen kan i princip ”allt” men han måste göra det med en bättre bjudning och det KAN han, om ryttaren gör rätt. Skillnaden mellan min och Ninas ridning just nu om man ska hårddra det och därför ska hon också få rida lite framöver.

Annars har jag ägnat en del av dagen åt att träna mig i att köra med vår nya åkgräsklippare så nu är allt gräs mer eller mindre välklippt här hemma. Otroligt skönt att ha detta hjälpmedel och när jag ändå höll på blev det även harvning av utebanan som ser väldigt bra ut just nu.

Har ni sett vilken härligt blå himmel? Avdelning sådant man aldrig reflekterade över som yngre men nu kan jag njuta av en så enkel syn!

Och tittar man noga ser man en minst lika vacker sak högst upp i bild, den lille B som alltid står just där på morgnarna.

Vicke och jag har varit och tränat för Nina och det kändes jättebra.

Underlaget i ridhuset är nylagt och otroligt bra (fast det var det i ärlighetens namn tidigare också) och de lite svalare temperaturerna gjorde att ingen av oss dröp av svett efter passet.

På tal om ingenting märkte jag förresten i morse att vi verkligen går mot mörkare tider; när jag släppte ut hästarna 5.30 var det inte till det sedvanliga ljuset! Samma sak på kvällarna men det är i alla fall ljust när jag tar in djuren (20.00 om jag inte jobbar och en halvtimme tidigare annars).

Ny träning för Nina idag och den gick väldigt bra.

Vi fokuserar nu mycket på bjudningen och att jag INTE får sitta och klämma med skänklarna konstant; så som jag gärna gör omedvetet.

Nina är ”på” mig och det vill jag att hon ska vara hela tiden annars blir det svårt att bryta denna dumma ovana som jag haft i många år.

Nina menar att jag måste ”lägga bort” skänklarna och för att förtydliga HUR kallar hon det att jag måste ”spreta” med benen, dvs inte ha dom tryckta mot Vickes sidor.

”Spreta”, ”spreta” hörde jag flera gånger i öronsnäckan och jag började vid ett tillfälle att skratta högt för det lät så kul.

”Tur att ingen kan höra oss” sa jag till Nina 🙂 🙂 🙂 ……vi hästmänniskor va’ …..

Midsommarafton idag men för mig känns det som vilken annan dag som helst- jag har aldrig varit någon större helgfirare och med ”Coronaläget” just nu så håller vi oss hemma oavsett.

I morse var jag och tränade för Nina. Det blev rejält varmt i ridhuset men Vicke jobbade på bra.

Jag valde att rida utan spö och verkligen fokusera på lätta och snabba hjälper och fick bra input från Nina hur jag ska göra och tänka.

På bilden ser ni min sötnos som väntade på oss som vanligt när vi kom körande med transporten.