Den minnesgode läsaren erinrar sig kanske att jag den 9 november reklamerade ett par stövlar hos My One (se inlägg detta datum), stövlar som jag ägt i ca 13 månader och där dragkedjan hade gått sönder på den ena stöveln.

Butiksbiträdet som tog emot reklamationen var långt ifrån säker på att denna skulle ”godkännas” då det gått ”så lång tid”, något jag inte alls instämde i då jag dels anser att ett par stövlar för nästan 2000 kronor som används max 1 timme om dagen ska ha en längre hållbarhetstid än så dels då man kunde ser att stövlarna bortsett från kedjan var ”pedantskötta”.

Hur som helst så fick jag veta att ”man skulle höra av sig” när man visste besked om vad tillverkaren ansåg om min reklamation.

Tiden gick och när jag fortfarande inte hört något den 26 december åkte jag till butiken för att höra vad som hänt.

Nej, ingen visste något om mina stövlar (har vi hört den förut….) men en av de anställda LOVADE att ringa mig DAGEN DÄRPÅ.

Föga förvånande blev jag inte uppringd och till slut fick jag själv ringa den 8 januari för att ännu en gång förhöra mig om stövlarna.

Inte heller denna gång visste någon något (jag kunde höra hur man konfererade i bakgrunden) och den som kom tillbaka till luren LOVADE att butikschefen skulle ringa mig samma dag efter klockan 15.00.

Behöver jag säga att inget samtal hade kommit när klockan var 18.00 och jag ringde IGEN!

Tack och lov var butikschefen en klok kvinna som så fort hon fick höra hela historien på stående fot erbjöd mig ett par nya stövlar eller pengarna tillbaka.

Eftersom jag tycker att stövlarna är väldigt sköna att rida i valde jag det förstnämnda alternativet och hoppas nu på ett fortsatt långt liv tillsammans.

Så ni ser: än en gång har jag bevisat att det lönar sig att stå på sig och inte bara rycka på axlarna och tänka att ”shit happens”.

Shit kan absolut happen men varför ska man vara ”flat” och bara acceptera detta?

Idag har det inkommit en ny läsarpresentation- från LenaB i Vellinge.

Som vanligt höll jag på att säga har det visat sig att LenaB och jag har flera gemensamma bekanta, både på bloggen och IRL :).

Och som vanligt igen så vet ni att det är fritt fram att skicka in sin presentation till mig om man vill- den hamnar då under ”MINA LÄSARE”.

Ta chansen 🙂 !

Det som IGEN väckte ”longeringsfrågan” hos mig i helgen var att jag kom in i vårt ridhus för att studshoppa med Kreon bara för att upptäcka att det såg ut som om någon hade longerat en ELEFANT där.

Närmast ridhusdörren var en stor cirkel ”uppfläkt” vilket jag inte kan tolka på något annat sätt än att någon har stått på en och samma pytte-plätt och låtit sin häst tokrusa runt sig- därav ”elefant-spåren”.

Jag kan förstå att man ibland av hänsyn till väldigt många andra i ridhuset väljer att stå på en och samma plats FAST man vet att detta kommer att göra helt andra ”märken” i ridhuset än vad ridning gör men vad jag INTE  kan förstå är att man i så fall därefter, dvs när longeringen är avklarad, inte tar en av krattorna som finns vid utgången och jämnar till det man, som jag ser det, HAR FÖRSTÖRT.

För nej, jag tycker inte att det går lika bra att rida över ”elefantspår” i ridhuset.

Minns en tjej på ridskolan för tusen år sedan som hade MANI på att longera och det slog ALDRIG fel- harven hann knappt lämna ridhuset förrän hon var framme med sin häst som genast satte igång att under rodeo-språng forma ett rejält runt DIKE mitt i ridhuset.

Ville man efter hästens uppvisning träna på att rida tex ökningar på diagonalen hamnade man ofrånkomligt i diket- kanske inte sååå bra för bibehållandet av takten och tempot.

Jag tycker att man som longerare ska tänka på att man inte bara förstör ridhusbottnen för ANDRA utan i förlängningen för sig själv och kanske också vara lite tacksam att man FÅR longera i ridhuset för det är långt ifrån en självklarhet.

Jag har sett att detta är FÖRBJUDET i vissa ridhus och ärligt talat- om man inte longerar med förstånd kan jag mycket väl förstå det.

ÄNNU värre är de som släpper sin häst lös i ridhuset och låter den stå och gräva med frambenen- ett riktig ofog!

Vad gäller att longera när andra rider finns det i vårt ridhus ett anslag sedan några dagar tillbaka om att man ska inhämta de ridandes godkännande innan eventuell longering.

Innan anslaget kan jag knappt påminna mig att NÅGON frågat- man stövlar bara in och börjar longera.

Och ska jag vara ärlig kommer jag inte att ”våga” att neka någon att longera trots att det egentligen stör min känsliga häst då jag är övertygad om att det hade blivit ”sura miner” och ”jäkla dressyrkärring som är så mesig”.

De som har ställt in sig på att longera vill nog inte gärna avstå och jag vill inte bli betraktad som en surmupp/fegis som ska hålla på reglerna till varje pris.