Dubbelhundsfunderingar

Hörde nyligen att ytterligare en whippetägare jag känner har köpt sig en hund till (har nu två) och detta fick mig än en gång att fundera över varför det är så vanligt att just whippetägare (eller snarare sagt de flesta med VINTHUNDAR) har två eller flera hundar.

När jag i huvudet gick igenom de jag känner som har vinthundar var det banne mig inte många med bara en hund utan de flesta har som sagt inte bara två hundar utan ibland både 3 och 4 och i förekommande fall faktiskt också ännu fler!

Nu ska jag inte påstå att jag känner massor av hundägare som har andra raser än vinthundar men man har ju dock träffat en del genom åren (att hästmänniskor även har hund är inte helt ovanligt) och där tycker jag att det är ganska ovanligt att man har 2 pudlar, dalmatinrar, golden retrievrar eller vad det nu må vara.

Mina egna teorier kring detta ”fenomen” är flera.

Personligen anser jag att en whippet är otroligt lättskött vad gäller exempelvis PÄLSVÅRD- den är i mitt eget fall faktiskt obefintlig om man bortser från de enstaka badkarstvättar föranledda av att Soya rullat sig i någon bokstavlig skit.

När hon inte ägnar sig åt denna faiblesse luktar hon aldrig illa eller ens ”hund”- inte alls så som en del framför allt långpälsade hundar kan lukta/ stinka (välj själv) när de tex blir våta.

En whippet ÄTER heller inte speciellt mycket (säg 3-4 dl torrfoder om dagen beroende på sort och hundens aptit) = billiga i drift.

Whippeten tar också liten plats och är väldigt lugn hemma vilket ytterligare skulle kunna bidra till att man skulle kunna tänka sig att ha mer än en av denna sort och avslutningsvis är det ganska vanligt att ”whippetfolk” vill tävla med sina hundar och/ eller ställa ut dom och då är det kanske också roligare om man har ”mer än en chans” så att säga.

De som har anda raser än vinthundar och som har mer än en hund har enligt min erfarenhet oftast mindre hundar eller så bor de i hus/ på landsbygden där man lättare härbärgerar tex 2 stora schäfrar än i en liten innerstadslägenhet.

I storstäderna är det också vanligare att man betalar ganska dyrt för hundpassning och givetvis blir kostnaden för 2 hundar avsevärt högre än om man bara har en fyrfoting att sörja för.

Tja…detta var mina tankar i frågan….någon annan som har något att tillägga, kritisera, instämma i eller vill vädra?

Fredag- mer höst

Usch….efter några dagars återhämtning med lite sol och värme har dagen idag åter ”bjudit på” (hmmmm) riktigt höstrusk. Regn och blåst om vartannat och nu pratar allt fler om att hösten är här.

Känns ju hur deprimerande som helst….augusti är inte ens slut och man får packa ner sommarkläderna.

Undrar hur många som kommer att vara helt deppiga om några månader efter för lite sol på kroppen?

Studerade Archies päls idag- hans solspår på kroppen håller allt mer på att försvunna och ersättas av vinterpälsen.

En häst i stallet är redan klippt och även om det skulle vara i tidigaste laget för Archie så kommer det nog inte att dröja jättemånga veckor innan det är hans tur.

Idag stod det VILODAG i vår imaginära kalender och eftersom i alla fall jag redan har myggbett så det räcker skrittade vi inte ut utan det fick bli endast lite lätt jogg i lina några varv kombinerat med den sedvanliga hagvistelsen.

Häst som löneförmån :)!

Om jag hade bett alla läsare som är nöjda med sin lön att räcka upp en hand dristar jag mig till att påstå att det hade varit en minoritet.

Jag undrar om det inte i alla fall DELVIS ligger i sakens natur att man aldrig ska vara riktigt nöjd, att ”mycket vill ha mer” osv?

Sedan jag började arbeta som socialarbetare har jag inte hört annat än klagovisor om hur otroligt underbetalda vi är- vi med vår långa (3,5 år) utbildning och vårt stora ansvar osv.

Och det är klart….allting är relativt.

Exempelvis min man som arbetar som säljare har en myyyyyycket bättre/ högre lön än jag och dessutom varken högskolestudier eller därmed följande dryga studielån men jag brukar tänka så här att om jag vill tjäna de pengar han gör så kan ju jag också bli säljare!

Visst…riktigt så enkelt är det så klart inte men vad jag vill ha sagt är att man ju faktiskt (oftast) har valt att utbilda sig till ett visst yrke och att sedan i alla sina dagar gnälla över att man är underbetald känns liiiite konstigt för mig.

Hur som helst…idag på jobbet kom vi i alla fall att prata om att det är så lätt att bara/ mest fokusera på sådant man tycker är dåligt eller som man saknar, inte på det som faktiskt är bra på olika sätt.

Och då tog jag upp att jag alltid har uppskattat att alla kollegor och chefer jag haft har varit så otroligt förstående vad det gällt mitt hästintresse.

Att ”hålla på med hästar” i min ålder är ju trots allt inte lika socialt accepterat som att exempelvis ha barn så medan den som har egna avkommor alltid kan vara borta från jobbet om barnet är sjukt tex så är det nog inte alla arbetsgivare som ser lika generöst på en arbetstagare som vill/ behöver vara ledig för diverse djurrelaterade saker som exempelvis veterinär och hovslagarbesök, träningar och tävlingar, meetings, clinics eller vad det nu skulle kunna vara.

Själv har jag som sagt alltid mötts av en stor generositet och har alltid fått vara ledig för allt enligt ovan och säkert mer därtill som jag glömt.

Och faktiskt är ju detta ingen SJÄLVKLARHET på alla arbetsplatser, varken att ha flextid eller att kunna ta en hel dag ledigt med kort varsel och något jag brukar tänka på när diskussioner om andra arbeten förs.

För mig är lönen, dvs PENGARNA, verkligen inte det viktigaste utan jag väger in så mycket annat när jag funderar över andra arbeten och däribland också det här med förståelsen för mina djur.

Skulle det krisa kan jag alltid ta med Soya till jobbet- jag försöker verkligen att inte missbruka detta hur som helst men vet att doggy är väldigt populär hos de flesta och behöver jag vara ledig för något som har med Archie att göra vet jag också att kollegor skulle hjälpa mig till 100 % med redan bokade besök eller dylikt.

Och sådant är för mig otroligt mycket värt även om det som sagt är sällan jag brukar tänka på det och skänka arbetsgivaren en tacksamhetens tanke!

Torsdag: myggdjävlar, stick i benen och lite sprayterapi

Planen idag var att rida ut men som vid några tidigare tillfällen fick denna revideras något pga en enda sak, de förbannade myggen!Jag spyr snart på Renons-doften som så ofta omger både mig och Archie men tyvärr helt utan resultat- flyfäna låter oss inte vara ändå.

Båda har vi nog levt i den skyddade storstan för länge för att uthärda dessa envisa blodtörstare så uteritten blev ganska mycket förkortad, det ska sägas.

I stället styrde vi kosan till en av stubbåkrarna där jag hade kunnat galoppera hur länge som helst- så mysigt var det.

Kände mig som ”Birgitta 12 år på nya äventyr med sin ponny Filur” ungefär men även idag besinnade jag mig eftersom åkern var lite för ”o-fast” pga tidigare regn och jag inte ville riskera Archies ben.

Men lite stick i benen av stubben fick han i alla fall och det var som sagt väldigt roligt att kunna galoppera över dessa vidder.

Tillbaka i stallet hjälpte jag en stallkamrat att förbereda hennes fåle för deras planerade uteritt- den gossen har ”spray-skräck”, en utmaning som jag givetvis var tvungen att anta.

Sprayskräcken yttrar sig i att den kära hästen hoppar omkring och kastar sig om man försöker spraya honom med exempelvis Renons och det verkar inte vara ljudet han reagerar så mycket på som för själva sättet som Renonsen träffar hans kropp- dvs sprayas på.

Eftersom jag anser att hälften av ”skräcken” är rent trams så stegade jag fram med flaskan i högsta hugg och lät gossen dansa omkring på stallgången- han kom ändå ingen vart eftersom han satt fast i uppbindningarna och efter en kort stund gick det riktigt bra att spraya.

Tror nog att jag kommer att bota detta djur snabbt och lätt- hästar brukar känna på sig att jag ändå inte kommer att ge mig så de finner oftast för gott att slippa mitt tjat genom att göra som jag vill :).

Min nya utebana 1000 x 1000 meter :)!

Tillbakablickar: världens kortaste hästspekulantbesök

Gårdagens inlägg och Pricks kommentar till detta fick mig att minnas en av de få gånger jag haft med hästspekulanter att göra för egen del.

Händelsen utspelade sig i slutet av mitt ägande av Heron (som sedermera blev utdömd men det anade jag givetvis inte DÅ) när jag hade bestämt mig för att försöka sälja honom.

För att göra en mycket lång historia något kortare var det en dressyrdomare som på den tiden även ägnade sig åt hästförmedling som fick veta att Heron var till salu och eftersom hon var ganska förtjust i hästen ringde hon upp mig och sa att hon visste en tjej som ville komma och provrida.

Jag hade ingen erfarenhet av detta sedan tidigare, detta var första spekulanten men jag minns att jag ”gjorde mig till” och ryktade och flätade hästen så det stod härliga till.

Vita lindor virades på och sedan stod jag och väntade förväntansfullt.

På utsatt tid SVASSAR en ”Paris Hilton-kopia” in i stallet, kastar ETT ÖGA på Heron (det kan inte ha tagit 10 sekunder) och säger med snäsig och ”överklassig” röst:

”HAN ÄR FÖR STOR”.

Och jag, som redan då inte tog vilken skit som helst och definitivt inte vad gäller mina djur sa med istappar droppande runt orden:

”DÅ BEHÖVER DU KANSKE INTE RIDA HELLER”.

Och Paris Hilton vände på klacken och gick.

Jag var så arg så jag kokade- hur kan 173 cm bli något annat än 173 cm liksom?

Hade hon sagt att han var ful (han var mycket vacker), hade dåliga gångarter eller vad fan som helst som är SUBJEKTIVT hade jag inte sagt något men att klaga på mankhöjden- nä…där gick banne mig gränsen!

Onsdag- repris i bris

Även idag valde jag att rida på gräsbanan och blåsten höll alla otäcka kryp på behörigt avstånd så att jag och Archie kunde förbli ostörda.

Förresten: har ni också dagar då ni aldrig vill sluta att rida?

En sådan dag hade jag idag och det var så klart jättehärligt.

Jag fick till många fina byten och annat smått och gott, slutor i galopp och förvänd galopp tex.

Och även om jag som sagt hade kunnat rida i timmar så besinnade jag mig givetvis och red inte ens en hel timme utan hann avsluta innan den uppåtgående kurvan började dala vilket jag minsann inte alltid lyckas lika bra med.