Varför det var intressant tänkte jag återkomma till längre fram men först lite bakgrund.

Blogginlägget med rubriken ”Stööörigt” handlar om sådant som skribenten stör sig på i sitt dagliga hästliv och det var (i alla fall för mig) fullt förståeliga störningsmoment, stora som små i vardagen.

Inlägget fick många kommentarer och om ni undrar över vad andra kan störa sig på vad det gäller ”hästeriet” så kommer här ett axplock:

– när någon lånar något och inte lämnar tillbaka det i samma skick
– när folk strör saker omkring sig
– när grimmor lämnas hängandes i grimskaften i uppbindningsplatsen
– när det är halm kvar på grepen efter användning
– folk som slänger sina täcken på golvet eller i bästa fall trycker in dom i skåpet utan att vika dom
– folk som matar andras hästar med godis utan att fråga
– när stallgången inte sopas ordentligt
– folk som aldrig hjälper till
– när man bara ”dumpar” innehållet ur kärran på gödselstacken utan att jämna till den efteråt
– folk som skriker på sina hästar, straffar dom utan anledning och skyller allt på hästen
– de som inte följer stallreglerna
– hästägare som tror att hästar är gjorda av glas/ porslin

Den intressantaste kommentaren tycker jag dock kom från en person som konstaterar att:

”Det konstiga är att alla verkar hålla med om vad det står här men samtidigt är det oräkneliga som håller på med det ändå” (läs: alla vill ha det på ett visst sätt men så många gör ändå helt annorlunda).

Och det måste jag ju instämma i.

Jag har aldrig någonsin hört någon som säger saker i stil med ”jag tycker verkligen om när allting ligger slängt huller om buller i stallet” eller ”stallregler är till för att brytas” men lik förbannat verkar sådant beteende otroligt vanligt av kommentarerna att döma.

Själv får jag många gånger bita ihop i stallet och det främst av en enda anledning och det är att det inte är MITT stall.

Hade det varit mitt stall hade också mina regler gällt benhårt och gillade man inte dom fick man helt enkelt flytta.

Ibland kan jag dock inte vara tyst och jag tror också att TYSTNADEN är det som många gånger gör att folk börjar ta sig större och större friheter och göra sådant som de vet egentligen ogillas eller till och med är förbjudet.

Men om ingen säger något så börjar man till slut tro att det är ok och det kan också bli så att andra följer efter och tänker ”kan xx så kan jag”.

Jag har ett färskt exempel som kan illustrera detta och det handlar om den berömda bajshögen på stallgången.

Redan på ridskolan stötte jag på detta fenomen många gånger och som så varande stallarbetare retade det mig extra mycket faktiskt.

Jag talar alltså om när hästar bajsar på stallgången och ryttaren SKITER I (observera ordvitsen) att ta bort högen direkt utan ursäktar sig med att:

”JAG GÖR DET SEN” (menades ”när jag har ridit färdigt”).

Detta SEN inträffar oftast inte för medan människan rider så hinner bajshögen spridas runt på gången av förbipasserande hästar och så tas den slutligen upp av någon som inte orkar se den bokstavliga skiten utan förbarmar sig med skyffel och sopborste.

Samma scenario började utspela sig i vårt stall för ett tag sedan; från att bajs ALDRIG lämnades på gången började jag se högar flera gånger i veckan och eftersom vi har ett så litet stall med endast en riktig uppbindningsplats blev det många gånger så att jag fick ställa Archie mer eller mindre mitt i andras skit.

I början bet jag ihop och tänkte att det var en tillfällighet men när jag märkte att det var flera ryttare som börjat med detta så fick jag till slut nog och skrev en uppmaning på tavlan om att jag inte önskade att ”vi” skulle fortsätta med detta.

Vi får väl se bajshögarna slutar att lysa med sin närvaro framöver…..