Jobbdag för mig men fortsatt ledighet för många verkar det som- vägarna var helt öde när jag körde till jobbet idag.

Ingen mer snö men däremot plusgrader och med dessa följde ett blask på Malmös gator utan dess like.

Vi får väl se om detta är slutet på snöperioden innan våren eller om vi har mer att vänta.

Om det är något jag kommer att sakna med snön så kommer det att vara min snölongering- Archie fick ett nytt pass idag, denna gången i 30 minuter och inte bara i trav utan även i galopp.

Snön är inte så djup överallt men han får ändå ta i på ett helt annat sätt än om jag skulle longera i ridhuset- därav den ökade longeringsfrekvensen de senaste veckorna.

Annars är jag inte sååå förtjust i just longering som arbete och använder mig av det ganska sällan.

Efter stallgöromålen åkte jag och köpte mat till Soya- det är en flicka som inte är dyr i drift kan ni tro.

Ett säck torrfoder för 479 kronor varar i flera månader och drygas ut med lite skinka, grisknorrar och en del av annat som Pippi lyckas tigga till sig- av maken ska tilläggas, mig vet hon att det inte ens är lönt att fråga :).

Jag hann inte mer än sända iväg föregående blogginlägg där jag påstod att det fortfarande snöade förrän all nederbörd upphörde som genom ett trollslag.

Jag har varit iväg en tur till stallet nyss och man kan knappt tro att det varit snöstorm under dagen- nästan all snö är bortskrapad från vägarna och eftersom det redan låg massor av snö på åkrar, i hagar osv så syns det ingen skillnad där.

Hästarna har varit ute som vanligt- skönt med stallägare som liksom jag tycker att djuren ska ut i alla väder (med få undantag).

Jag minns hur det var i början av mitt hästägande på ridskolan. Då var alla andra så jäkla sjåpiga med sina hästar (trots att de flesta gick ute typ 2 timmar om dagen) att det knappt fanns det väder som passade för utsläpp.

Blåste det inte för mycket så regnade det eller snöade det för mycket eller så sken solen för starkt eller vad som helst. Jag trodde jag skulle bli knäpp för JAG kunde inte ha min dåvarande häst (Heron) ute ensam utan fick alltid försöka hitta någon likasinnad hästägare som inte trodde att hästen skulle smälta bort/ falla i bitar/ whatever av lite dåligt väder.

Numera är även folket på ridskolan tuffare 🙂 men jag minns att så länge jag stod där så sa ”man” ofta att ”om inte Birgitta släpper ut sin häst då gör ingen annan det heller för då är det i princip livsfarligt” :).

Under eftermiddagen har jag utfört ett stordåd i klass med ”bestigning av Kilimanjaro” eller något- jag har, med viss styrkehjälp från maken lyckats byta koppjärnet på min luftstoppade Wintec hoppsadel.

Att jag betraktar detta som ett stordåd är för att jag är så otroligt oteknisk och trögfattad när det kommer till allt som ens andas ”hantverk” och även om Wintec påstår att man kan byta koppjärnet själv så har jag läst om andra som tyckt att detta har varit jättekrångligt och jag har också sett att det finns ridsportbutiker som erbjuder denna service mot betalning.

Själv hade jag gärna betalat för att få detta elände fixat men sadeln är köpt flera mil från Staffanstorp att att ge sig ut och köra på vägarna i dessa tider med snö och elände känns ju inte sååå lockande.

När jag köpte sadeln (begagnad men i nyskick) påstods den vara medium/ wide och jag tyckte att den passade men allt eftersom jag har ridit i den så tycker jag att den kasar mer och mer trots en tjock padd under.

Eftersom jag fick med ett koppjärn i storlek medium så vill jag prova om ett byte hjälper och nu när jag plockade ut befintligt järn visade det sig att detta var ett wide, dvs ännu vidare än jag trott och Archie är inte så bredryggad att han skulle behöva en så vid sadel.

Vi får se om koppjärnsbytet hjälper och jag är som sagt otroligt stolt över att jag både vågade mig på och lyckades med bytet.

I går kväll tänkte jag att det kunde vara skönt att ha ridningen avklarad redan på morgonen liksom evetuellt även löpträningen- så att resten av dagen kunde tillbringas i förslappat tillstånd om andan föll på.

Det kanske var mitt undermedvetna som smidde dessa kloka planer för med facit i hand var det tur att det blev som jag planerat.

Redan när jag åkte till stallet vid 05.20 så snöade det lite lätt och nu, strax efter 11 snöar det fortfarande fast tyvärr inte alls lika ”lätt”.

Snarare har det hunnit komma en hel del av det vita och i kombination med friska vindar är jag i ärlighetens namn förvånat tacksam att jag hann hem från stallet utan att fastna i snön.

Archie och jag fortsatte gårdagens övningar med bra resultat och när timmen var över fick han gå in och äta lite innan det var dags att blåsa ner till hagarna.

Väl hemma fick jag för mig att gå ut och springa innan vädret blev för jäkligt och jag hade först tänkt lämna Soya hemma eftersom planen var att delvis springa på bilvägarna häromkring.

Dock kom doggy farande precis när jag skulle ge mig av och dels hade jag inte hjärta att lämna henne och bryta vår gemensamma löpartradition (hon är ju alltid med) och dels insåg jag att det kanske var lika bra att rasta henne rejält eftersom vädret kanske blir ännu värre vad dagen lider.

Så vi sprang i 75 minuter- mest i ett villakvarter inne i Staffanstorp men även delvis på vägar där det vanligtvis kör bilar men som idag var väääldigt ödsliga av naturliga skäl.

Nu är dagens alla måsten således avklarade och vill jag så behöver jag knappt lyfta ett finger mer idag.

Om jag åker till stallet sent i eftermiddag kommer jag troligen att gå dit- jag tar inga risker och blir fast i snön- det vore förfärligt förargligt och är verkligen inget jag har lust med.

Härom dagen tog jag några bilder på en av våra stallkatter- den jag anser vara sin ras världens fulaste och därför av mig omdöpt till ”FUL-KATTEN”.

Ungarna i stallet kallar den för ”Ulla-Stina” ”Ebba-Klara” eller något liknande men jag har alltid tyckt att man ska kalla saker vid dess rätta namn :).

Ful-Katten är enligt stallägarna en seglivad rackare och dessutom en skicklig jägare- precis som en stallkatt ska vara.

Till skillnad från de andra människo-misstänksamma stallkatterna är Ful-Katten dessutom väldigt tillgiven och går att både klappa och bära omkring på- synd bara att den är så rackarns ful :).

Eftersom det är ”röd dag” imorgon hade vi 2 timmars arbetstidsförkortning och det känns som att jag har hunnit med massor på att bara jobba dessa få timmar mindre.

Archie och jag tillbringade en timme i ridhuset och försökte komma överens om när vi skulle göra galoppombyten. Tydligen tycker vi båda att det är den andre som ska lyda men eftersom mitt motto är ”den som betalar bestämmer” så gick jag slutligen segrande ur DEN diskussionen:).

Annars kändes bytes-monstret riktigt pigg i traven och jag hoppas att det ser lika bra ut som det känns.

Visst har vi speglar men så närsynt som jag är så hjälper de inte så bra som jag skulle önska.

Får höra vad Ebba tycker när jag väl kommer iväg till träningen men när detta blir har jag ingen aning om.