Skrivet

Birgitta bokmal

Jag har alltid läst väldigt mycket.

Släktingar i fd Jugoslavien lärde mig att skriva redan som 5-åring och ett av mina första skolminnen förknippade med läsning tycker jag säger en del om den jag sedan växte upp till :).

Vi fick i uppgift att läsa ett kort stycke i en bok och sedan skulle ens förälder intyga hur många gånger man läst stycket.

Jag läste det 100 gånger (!!!!) och mina föräldrar tvekade inför att verkligen intyga detta- de trodde, fullt förståeligt, att de/ jag inte skulle bli trodda :)!

Kanske är det ett släktdrag att läsa mycket; min mormor och mamma läste/ läser mycket men började i vuxen ålder- själv började jag tidigt och blev en flitig besökare på Kirsebergsbiblioteket redan i unga år.

Jag minns hur jag stapplade hem dignande under högen av böcker som jag inte kunde motstå, det var olika typer av äventyrsböcker (Hemliga sjuan och Fem-böckerna tex) men också hästböcker som de om Jill och Britta och Silver.

Efter något år upptäckte jag även en affär vid namn ESSET där man kunde sälja och köpa begagnade böcker och jag minns vilket paradis jag tycker att detta etablissemang var.

Jag hade ju redan dammsugit biblioteket på allt av intresse och på den tiden (säkert likadant nu) så hade biblioteken någon policy om att inte köpa in vilka böcker som helst ( läs: det som DE betraktade som ”skräplitteratur” för barn) vilket tex gjorde att det aldrig gick att låna Kitty-böcker eller böckerna om syskonen Mary och Lou.

Men nu kunde dessa alster alltså inköpas för en billig penning (tror de kostade typ 5 kronor på den tiden) och dessutom bytas in mot ANDRA böcker när de var utlästa.

Något jag också minns var när jag fann ”Svarta Hingsten-böckerna”. Du store tid som jag sträckläste dessa! Jag GICK nästan bokstavligt omkring med en bok under näsan och jag minns vilken enorm sorg och TOMHET som infann sig när den sista boken var utläst!

Sedan några år tillbaka köper jag i princip inga böcker alls; dels finns allt att låna gratis på biblioteket och dels så dignar våra bokhyllor hemma då både maken och jag har mängder med böcker som vi inte nänns slänga. Vi har helt enkelt inte plats för mer böcker och jag tycker som sagt att bibliotekets service med att beställa böcker fungerar ypperligt.

Annars läser jag även mycket tidningar och vill påminna om ett tips jag redan givit tidigare:

Slå er ihop med någon om en prenumeration eller låna tidningar av varandra: på så vis får ni dubbelt så mycket att läsa till samma kostnad.

Och det är väl dumt att bara slänga en tidning när den är utläst om man kan byta den mot en annan eller rent av ge bort den till någon som är intresserad av samma saker som en själv.

Jag har en arbetskamrat med vilken jag tillämpat detta system sedan något år tillbaka; vi läser skvaller, mode, heminrednings och hundtidningar i massor och byter dessa med varandra.

Eftersom arbetskamraten dock inte är hästintresserad brukar jag skänka Ridsport till en tjej i stallet- så kommer den till nytta hos någon annan.

Skrivet

Måndag- mmmmmmassage

En väluppfostrad ”patient” som nog hade en ganska mysig stund….

Veckans första dag inleddes med tidig uppstigning och ett dressyrpass i ridhuset som jag var nöjd med.

Att jag red på morgonen berodde på att jag direkt efter jobbet hade bokat massagetid åt Archie, detta genom en stallkamrat som har etablerat kontakt med en massör som om några veckor ska ta sin examen.

Fram tills dess utför hon behandlingar för 150 kronor och jag som själv älskar att få massage kände att jag ville unna Archie detta.

Dessutom är det alltid intressant vad olika massörer anser om ens häst även om de jag hittills anlitat till just Archie varit väldigt samstämmiga i sina bedömningar: ”en välmusklad häst utan större problem med en liten låsning i högra delen av ryggen strax bakom sadeln som är lättåtgärdad” brukar det heta ungefär- i alla fall på mitt lekmannaspråk :).

Och inte heller dagens massage bjöd på några större överraskningar- även denna massör tyckte ungefär detsamma med tillägget att hon hittade lite fler ömma punkter i den högra delen av ryggen ut mot svansen (fråga mig inte om vad de olika musklerna heter….) och en knuta på insidan av höger bakben vid låret….ungefär :).

Summan av kardemumman skulle i alla fall kunna förklara Archies alltid större svårigheter att flytta sig undan höger skänkel, dvs att sätta höger ben in under sig.

Massören tyckte att det skulle bli mycket ”spännande” (hennes ord) att se om jag märker någon effekt av behandlingen och jag får väl säga detsamma, om än något luttrat :).

Det pinsammaste visade sig vara att massören omedelbart kände igen mig (trots mössa nedtryckt över huvudet) fast det är ca 20 år sedan vi sågs.

Jag har tydligen inte förändrats så mycket (smickrande) men själv kände jag över huvud taget inte igen denna kvinna hur hon än försökte att friska upp mitt minne.

Tydligen höll vi till på ridskolan samtidigt ett tag men medan hon var 14 var jag 20 -en stor ålderskillnad i dom åren.

Hur som helst tyckte jag att jag, eller snarare sagt Archie, fick verklig valuta för pengarna, massagen höll på i nästan 2 timmar (!) och Archie såg för det mesta vädligt nöjd ut. Nu ska han bara börja tvära bättre med sitt högra bakben så ska jag marknadsföra denna kvinna på bloggen tills jag (eller ni) storknar :)!

Skrivet

Finns det någon dragningskraft?

Idag på facebook läste jag en intressant kommentar skriven av en känd tävlingsryttare:

”Om folk hade förstått vilken skillnad magnetssytemet gör så hade alla haft det till sig själv och hästar. Gränsfall till ryggskott igår efter för mycket skottande, kan inte känna det alls idag”.

Kommentaren väckte min nyfikenhet och även om jag vet att vi har ordat om magneters effekt yttepyttelite på bloggen för länge sedan så skulle jag ändå vilja ställa frågan:

Vad är era erfarenheter? Magneter- är det bluff och båg eller får man något effekt? Vilken?

Har ni använt er av magnet-produkter? Till er själv? Till hunden? Hästen?

Skrivet

Veckan som gått

Första veckan som jag har jobbat alla 5 arbetsdagarna på evigheter men den gick snabbt- så som alla arbetsveckor gör tycker jag.

Nu är det inte snön ”alla” gnäller över utan isen– det har regnat en hel del i veckan och vatten som fryser blir ju just is.

Vi har haft tur med våra hagar som varit tämligen halkfria, exempelvis min och makens garageuppfart är så hal att min bil ibland knappt gått att få i rullning över isen!

Archie och jag har tränat på som vanligt, dock fortfarande utan tränare. Jag är nöjd så här långt och tycker att det går sakta framåt.

I veckan bestämde jag och några arbetskamrater att det är dags för en ny Ullaredsresa inom kort.

Det var ju inte så länge sedan jag var där (början av december) men det finns alltid saker att stoppa i kundvagnen enligt min erfarenhet.

Dels alla ”basvaror” som schampo, tandkräm, tvättmedel och dylikt men också diverse FYND som man alltid gör på hund och hästavdelningen!

Bloggen har varit full av kommentarer på alla möjliga inlägg i veckan- jätteuppskattat ska ni veta!

Jag har ju alltid varit förtjust i att läsa (separat inlägg om det kommer i veckan) och tycker det är roligt att så många skriver så utförliga kommentarer med mycket klokskaper.

På tal om inläggen ser jag att jag i rask takt närmar mig inlägg nr 2000.

Eftersom jag aldrig går tillbaka och läser flera år gamla inlägg kan det säkert hända att jag upprepar mig någon gång- jag kan ibland själv tänka ”har jag inte skrivit om detta tidigare” men det får ni tyvärr stå ut med.

Alla har ju inte heller följt bloggen sedan starten 2007 utan jag förmodar att det både tillkommer och faller ifrån läsare hela tiden.

Skrivet

Söndag- ute på hal is

Morgonen inleddes med hagutsläpp, mockning och foderfix innan Soya och jag åkte till Skrylle för sedvanliga plåga höll jag på att säga.

När de 10 kilometrarna var sprungna var jag trött och genomsvettig, slingan var sandad och jag hade broddar men man springer ju ändå inte på samma sätt när töande is täcker det mesta.

Idag var det hela 4 plusgrader så Soya fick springa utan täcke och själv borde jag nog också ha lättat på klädseln med tanke på hur svettig jag blev.

På eftermiddagen var det dags att motionera tillsammans med det andra djuret (maken och Soya tog en egen promenad där maken slog en rejäl vurpa i halkan) och det blev ett tömkörningspass ute.

Medan Arcie hade stor hjälp av sina broddar och traskade på obehindrat överallt fanns det vissa sträckor på vår tur där jag småskuttade bakom honom som en riktig Charlie Chaaplin, allt i mina försök att inte ramla på isen (hade glömt att sätta på mig mina broddar).

Merparten av turen gick på asfaltvägarna från stallet och nästan hem till mig själv och det blev mest skritt men även lite mini-trav, dvs så långsam trav att jag kunde gå och slapp springa bakom.

Nu har jag precis tittat på en dokumentär om Lutfi Kolgjini, travtränaren som jag kunnat följa en del då han startade sin karriär samtidigt som jag var tillsammans med en travkille och tillbringade mycket tid på Jägersro. Kolgjinis ena son tävlade också i hoppning för ”min” klubb i några år- mycket duktig var han minns jag.

Jag gillar karismatiska personer som vågar säga vad de tycker, även om de ibland/ ofta gör sig obekväma och när samma verkligt drivna människor får sina framgångar är de bara att gratulera tycker jag.

Skrivet

Lördag- väldresserad

Birgitta 12 år var tvungen att stanna bilen mitt på vägen för att ta kort på sin älskling….suck…

I morse hade Archie och jag en väldigt trevlig stund i ridhuset- om det var en självuppfyllande profetia då jag ”kände på mig” att dressyrpasset skulle gå bra eller om det var gårdagens lösgörande arbete som gav resultat låter jag vara osagt.

Vi tränar på som vanligt så jag ordar inte mer om det- det är det sedvanliga arbetet som utförs och jag försöker att få mjuka övergångar, rundare vänstergalopp (framför allt den förvända) , skolor som inte är så raka osv.

Efter hagutsläpp av alla hästar och en hel del annat stallfix som jag kan och vill ta mig tid med när jag är ledig så åkte jag och maken till Skrylle med Soya och lyckades klara oss undan regnet som kom när vi redan var hemma.

På eftermiddagen åkte jag tillbaka till stallet för att ta av Archie regntäcket som var ganska blött, borsta och mocka lite.

Nu ska jag fortsätta med en lättläst och ganska underhållande bok som jag lånat på biblioteket; Bingo Rimérs ”En flickfotografs bekännelser”.

Skrivet

Ska man sköta sig själv och skita i andra?

Härom dagen läste jag ett inlägg skrivet av en bloggkollega (http://www.aramise.bloggagratis.se/) där hon undrade:

”Men människor över i alla fall 20 år – hur orkar de hålla på och mala om varför vissa rider med sådana lindor när det finns sådana skydd. Eller hur kan man rida eller inte rida med ländtäcke eller hur kan man låta sin häst ha inget, ett, två eller tre täcken på sig i hagen eller hur kan man köpa ett så dyrt träns till sin häst eller hur kan man ge sin häst si och så mycket eller lite foder.”

Eftersom jag är en av dom som på min blogg ”orkar bry mig” om en hel del vad gäller andras häst-handhavande tänkte jag orda lite om hur jag själv resonerar.

Just varför någon har viss utrustning på sin häst; om det handlar om färger, modeller, pris eller märken brukar intressera mig föga: smaken är som baken och om någon vill rida med en ärtgrön vojlock och tycker att detta är jättefint (medan jag hade slängt samma vojlock i soporna) är detta helt egalt för min del.

Jag brukar inte heller kommentera min egen utrustning så som framför allt många ungdomsbloggare verkar ha dille på; en del skribenter beskriver ner till minsta ridstrumpa, mascara och linda vad både bloggaren och dess häst har på sig varje dag, var detta är inköpt och så bifogar man ”tusen” bilder på detta.

Helt ok om man har detta som intresse vilket jag alltså inte har och då jag inte anser att det tillför mitt hästägande något (att veta om någon annan ridit med gula eller blå lindor under dagen).

Däremot tycker jag att det är intressant att både kommentera och ifrågasätta andra delar av hästeriet; utfodringsrutiner, handhavandefrågor, inställning till hästens utrustning, ridfrågor osv.

Jag använder delvis min blogg till en form av diskussionsforum där det förvisso oftast är JAG som ställer frågorna men där det finns, tycker jag i alla fall, möjlighet att lära sig en hel del om hur andra gör och resonerar.

Och i detta sammanhanget är det, tycker jag intressant ”varför vissa rider med sådana lindor när det finns sådana skydd. Eller hur kan man rida eller inte rida med ländtäcke eller hur kan man låta sin häst ha inget, ett, två eller tre täcken på sig i hagen eller hur kan man köpa ett så dyrt träns till sin häst eller hur kan man ge sin häst si och så mycket eller lite foder.”

Om man inte bryr sig alls om hur andra gör och tycker och tänker finns risken att man stagnerar och aldrig lär sig något nytt och eventuellt bättre.

Bara för att man själv eller alla andra i ens stall alltid har gjort på ett visst sätt så behöver inte det betyda att det inte finns alternativ, kanske till och med bättre sådana?

Jag tycker att jag har lärt mig jättemycket genom min egen blogg då saker jag ifrågasatt ofta besvarats väldigt klokt och belysande av andra.

Fördelen med en blogg är ju att den kan läsas av ”hela världen” och att man då kan få svar från vitt skilda håll och inte bara i det egna stallet tex där det lätt blir att man ”gör som alla andra gör”.

Jag tycker också att en bloggläsare gav en klok kommentar härom dagen då hon menade att hon som ny hästägare ibland kan undra över saker som folk i den närmaste hästkretsen gör och att det då kan vara bra att få input från annat håll.

Om man bara gör som man själv vill och inbillar sig är bäst utan att någonsin ifrågasätta något tycker jag inte bara synd om den personen utan just om eventuella ”nybörjare” som kanske ser upp till denna person och vill göra som den i tron att detta är det bästa vilket det så klart inte alltid är eller behöver vara.