Som ni kanske minns tipsade jag er för några veckor sedan om var man kunde göra service på sitt släp både billigt och med gott bemötande.

Detta var första gången jag anlitade detta företag och när jag ringde dit fick jag en prisuppgift på att servicen av släpet skulle kosta ca 625 kronor. Om det skulle tillkomma oväntade kostnader skulle jag bli uppringd i förväg.

När jag lämnade släpet fick jag veta att räkning skulle skickas (inte mig emot att skjuta upp betalningen några veckor- januari brukar vara en ”tung” månad med massor av räkningar) och för några dagar sedan fick jag den.

Jag kunde positivt överraskad konstatera att räkningen var på 590:–, dvs något lägre än vad som överenskommits. Nu är ju inte en besparing på ca 35:– något att yvas över vad gäller just beloppet men I SAK blev jag mycket nöjd.

För hur ofta är det så att ett sagt pris visar sig bli just detta och inte högre?

Enligt min erfarenhet inte särskilt ofta.

Snarare brukar vad det än må vara (bil/husreparation, veterinärbesök, you name it) alltid bli dyrare än vad man räknat med eller vad som utlovats; det har i alla fall jag råkat ut för massor av gånger.

En arbetskamrat gjorde nyligen några reparationer i sitt nyinköpta hus och frågade elektrikern vad det skulle kosta. Hon fick ett pris på mellan 15.000 och 20.000:–, när räkningen kom var den på 52.000:– UTAN att hon förvarnats om detta tidigare!!!!!

Själv minns jag en gång då min bil inte gick igenom besiktningen pga någon ”skitsak” och besiktingskillen tröstade mig med att felet skulle kosta ”några hundralappar” att åtgärda.

Räkningen slutade på 5000:– och det var bara att betala och GRÅTA! Detta var många år sedan och på den tiden var 5000:– för mig ungefär som 20.000:– hade varit idag, dvs inga pengar jag bara kunde fiska upp ur plånboken utan att blinka.

Så ibland blir man glad över en pyttesak som 35 ”intjänade” kronor, det kanske ni förstår :=)!

Hade en väldigt intressant diskussion med en annan bloggskribent, Aramis för ett par dagar sedan (vi står på samma anläggning).

Vi började prata om ”våra vackra hästar”, ha ha, vilket osökt ledde oss in på ämnet beröm och hur svårt det kan vara att både ge och ta emot detsamma.

Jantelagen härskar ibland otroligt starkt i vårt samhälle och man ska verkligen inte tro att man är något, det tycks vara den allmäna åsikten många gånger.

Det gäller att vara lagom och inte förhäva sig, i alla fall om det gäller en själv och ens djur/jobb/boende eller vad det nu kan handla om.

Jag märker att jag själv är mycket präglad av detta synsätt och att jag därför har väldigt svårt för att ta emot och även tro på beröm.

Om någon skulle berömma exempelvis ett plagg jag bär så försöker jag att ”ta ner” berömmet genom att säga något i stil med ”ha ha…den här gamla trasan” eller ”ja, det kostade bara 79 kronor i Ullared” i stället för att bara säga TACK och inget mer.

Samma sak med Archie.

Redan när jag köpte honom blev jag väldigt fort van vid att vilt främmande människor kom fram och uttryckte att de tyckte att han var väldigt vacker.

Egentligen ville jag svara ”jag vet” för även jag tyckte (och tycker) att han är vacker- annars hade jag knappast köpt honom och länsat sparkontot pga köpet.

Men hade jag sagt ”jag vet” så inbillar jag mig att den som tidigare var så positivt inställd till Archie hade tänkt ”Vem tror hon att hon är egentligen- jäkla skrytmåns” för i min värld får man inte säga att man tycker att ens egna häst/ hund/ whatever är skitsnygg/ fin/ underbar.

Just när folk tycker att Archie är vacker så kan jag i alla fall tro dom till 100 % men med ridningen är självförtroendet långt, långt sämre och där kan jag nästan inte ta beröm alls.

Om någon säger ”Gud så bra din häst gick när du red idag” så tänker jag antingen ”Äh…vad vet HON om det….” eller ”Det säger hon bara för att vara snäll- det tycker hon säkert inte innerst inne”.

Är jag knäpp eller kan ni känna detsamma?

Överhuvud taget tror jag att jag borde jobba med mig själv vad gäller detta för jag kunde redan för många år sedan konstatera att jag är vad Bo Tibblin på en föreläsning mycket träffande kallade en FELSÖKARE.

Om jag gör 5 superbra grejer under ett dressyrpass men en grej inte fungerar så har passet som sådant varit skit och jag tänker bara på det dåliga.

Givetvis borde man ”vända på steken” i stället, det hade man absolut mått bättre av.

Sedan finns det ju de som håller på att ramla av stolen av lycka för sådant som för mig är så fullständigt självklart att jag inte fattar vad det är frågan om: ”Åhhh…idag gick min häst på tygeln de 5 sista minuterna av ridpasset” men so what…är de nöjda över det så är det väl FINE?

”Beröm inte hästen för det självklara” brukade min gamle hopptränare Jana Wannius säga ibland och även om det både lät kul och var sant (tycker jag i alla fall) så kanske det inte skulle skada med liiiite mer positiv anda hos vissa somliga ibland, undertecknad inräknad?