Som svar på frågan i rubriken skulle jag nog vilja svara: JA!

Jag tycker ofta att man som ”gemene ryttare” betraktar longering som främst ett sätt att snabbt och tämligen kravlöst rasta av en häst som man inte har tid att rida. Typ…

Och visst går det oftast snabbare att longera än att rida, i alla fall om man bara tränsar hästen och hakar i en longeringslina och sedan ”sätter igång”.

Jag tycker att det är synd att det oftast är så jag ser longering användas och att jag dessutom sällan ser hästen komma till ett riktigt arbete när den longeras. Detta i sin tur beror på att den som longerar inte spänner in hästen utan låter den springa ”vind för våg”, oftast i ett övertempo och med sänkt rygg och huvudet rakt upp i skyn ibland ackompanjerat med diverse bakutsparkar, ruscher osv. I min värld är detta enbart ett sätt att utsätta hästen för en ökad skaderisk än om man skulle suttit på och ridit kontrollerat och jag har svårt att förstå syftet med sådan ”motion” (läs: avrastning).

Man kan faktiskt göra mycket arbete med hjälp av longering och både samla hästen, flytta den sidvärts, öva ökningar och minskningar, avbrott och igångsättningar osv.

Själv longerar jag sedan en tid tillbaka en gång i veckan och har då valt att inrikta mig på att försöka stärka och förbättra galoppen. Archie behöver komma mer in-under sig med bakbenen och skjuta ifrån bättre utan att bli lång och jag tycker att jag med longeringen kan uppnå detta. Dels kan jag se hur hela hans kropp och alla benen rör sig och dels kan jag påverka bakbenen genom att driva på med pisken samtidigt som Archie slipper tyngd på ryggen. Jag gör rejäla ökningar varvat med väldigt samlad galopp på små volter och tycker att jag ser resultat av detta arbete.

Det finns ryttare/ hästägare som trots att de har ridit/ haft egen häst i mer än 10 år inte kan tömköra och detta i sig kan man ju tycka mycket om eftersom jag anser att det är en del av en ryttares utbildning och kompetens som faktiskt inte är särskilt svår att förvärva men som man kan ha stor nytta av.Men om man nu av olika anledningar (kordinationssvårigheter- svårigheter att hantera 2 longeringslinor samtidigt verkar vara den stora stötestenen) inte kan/ vill tömköra borde man i alla fall lära sig att longera en häst ordentligt inspänd och därigenom få longeringen att göra mer nytta än som en ren avrastning.

Bortsett från att det är bra att kunna longera om man tex har ont i ryggen eller av andra anledningar har svårt att sitta i en sadel så har man ju, då man longerar möjlighet att studera hur hästen rör sig och man har också verkligen möjlighet att påverka dess bjudning utan något på ryggen som stör.

Longering är avslutningsvis också en form av ledarskapträning vilket blir väldigt tydligt då man ser hur en del hästar ”bär sig åt” när ägaren ska försöka att longera :=)!

Sist jag tävlade frågade en medtävlande mig om inte jag också tyckte att man borde ange vem som dömer de olika klasserna redan i propositionen till en tävling.

Medtävlanden menade att det är precis så det går till på hundutställningar och hon kunde inte förstå varför man inte gör likadant när det gäller hästar.

Jag vet att jag på samma fråga för länge sedan fick svaret av en tävlingsarrangör att man inte alltid visste vem som skulle döma när man publicerar propositionen men det tycker jag låter som en dålig ursäkt faktiskt. Den som inte i god tid bokar domare till sina tävlingar riskerar att stå helt utan när det väl är dags så jag undrar verkligen hur många som vågar sig på sådan gambling? Att en domare därefter ändå kan bli sjuk eller blir utbytt av andra orsaker må ju vara hänt men jag tror säkert att man hade kunnat publicera namnen om man hade velat.

Kristianstad ridklubb har namngivit domare i propositionerna i massor av år; hur kan de klara något som uppenbarligen inte andra kan (läs: vill)?

Nu spelar det för min egen del ingen större roll vem som dömer eftersom jag dels tävlar så ofta och dels inte har någon ”hatdomare” som jag försöker undvika.

Värre var det då jag tävlade med Heron och Décima vilka en viss domare ALLTID dömde ner ohyggligt (tyckte jag i alla fall) och hon dömde ganska mycket på den tiden. Denna domare har jag inte sett på år och dar så nu bryr jag mig som sagt inte nämnvärt men eftersom jag vet att önskemål om ”domarpublicering” faktiskt finns bland ryttarna undrar jag än en gång varför man inte kan fixa till något till synes så enkelt?

Härom dagen hade jag för ovanlighetens skull en hopp- och inte en dressyrlektion för mitt ponnybarn Sally.

Eftersom jag själv alltid rider med spö oavsett om jag hoppar, rider dressyr eller rider ut frågade jag Sally:

”Ska du inte ha spö”

”Nä…det har jag aldrig….det behövs inte” svarade Sally.

Och eftersom Sally verkligen inte behöver använda spö till det som jag använder det till (som en förstärkt framåtdrivande hjälp)- hennes ponny har bjudning så det räcker och blir över- så tyckte jag inte att det var något konstigt med hennes svar.

Däremot blev jag full i skratt när hon fortsatte

”Men härom dagen ville inte Mulle gå förbi på ett ställe och då bröt jag av en gren och smiskade till honom. Och då gick han!”.

Underbart!

Jag kunde inte ha gett henne ett bättre tips själv och detta tycker jag är ett bra exempel på att en ”bra ryttare reder sig själv” eller att det alltid är bra att ha en ”plan B” när man rider.

Många ryttare blir helt handfallna när något oväntat händer när de rider och många gånger ser också hästen till att utnyttja situationen för att slippa arbete eller annat.

Det är enligt mig de ”beredda på allt-ryttare” som lyckas bäst på tävling, dvs de som har förmågan att snabbt och lätt anpassa sig från det planerade till det kanske något oväntade och där detta inte blir någon större ”affär”.

Att så långt det går försöka ha en plan B i all ridning gör att man känner sig säkrare som ryttare och att man får ett större register att spela med.

När man tävlar i hoppning kan man tex när man går banan tänka ut alternativa vägar om man missar den snäva svängen man tänkt ta eller motsatsen, om man plötsligt känner att hästen är långt mer lättsvängd när man väl är inne på banan kan man ha försökt att tänka ut en kortare väg.

När man tävlar dressyr kan man i förväg försöka tänka ut strategier för hur man ska förhålla sig om hästen blir spänd för domarbordet.

Osv…

Och har man inget spö när man rider går det lika bra med en gren om det skulle behövas:=)!