Detta har vi diskuterat på bloggen många gånger och det skrivs spaltmeter om det på sociala medier men lik förbannat är en del människor så naiva och blåögda (och desperata ibland gissar jag?) att de hamnar i väldigt tråkiga situationer där kräk lurar dom.

Så igen:

1.Sälj aldrig en häst på avbetalning! Har man inte råd att köpa en häst genom att betala den till fullo vid leverans så är detta en stor röd flagga! Kommer man att ha råd med akut veterinärvård? Tappskor? Annat oförutsett? Framför allt så skyddar du som säljare din ”egendom” och riskerar inte att behöva jaga en betalningsovillig köpare som plötsligt har tusen ursäkter kring varför pengarna dröjer.

2.Låna aldrig ut en häst utan vattentätt kontrakt och om du inte har möjlighet att både besöka den regelbundet och ta tillbaka den omgående om något skulle gå åt hel…vete….

3.Ta referenser på en eventuell inackordering- hästvärlden är så liten att nästan alla känner alla så det bör inte vara svårt. Kolla med föregående stall hur betalningar och åtaganden skötts.

4.Skicka inte varor du har till salu utan att ha fått betalt! Och givetvis gäller det omvända; betala aldrig för en vara i förskott om du inte har råd att förlora summan. Att betala tusentals kronor till en vilt främmande person som du inte har gemensamma vänner/ bekanta med är som bäddat för en enorm risk- är du villig att ta den? Med andra ord är det tveklöst att rekommendera att köpa PÅ PLATS. Bor du ”off”….tja…trist för dig men det är smällar man får ta (dvs att behöva köra långt om man vill fynda whatever men bättre det än att bli lurad).

5.Om du köper stråfoder: köp helst av någon som andra redan har goda erfarenheter av. Se till att ha en skriftlig överenskommelse vad som ska gälla om du vill reklamera balar. Köp inte gigantiska partier utan att vara säker på att dina hästar äter det och/ eller att du tycker att fodret är dugligt att fodra med.

Härom dagen pratade jag och en god vän om det här med att vi människor ofta ”ser det vi vill se” (vilket inte alltid är verkligheten) och redan nästa dag funderade jag vidare på detta efter att ha studerat mina egna hästar.

Medan jag klippte gräset nära deras hagar såg jag att båda två stod tillsammans vid Bibbis grind och de ruskade irriterat på sig och betade inte.

Jag anade genast oråd och gick bort till dom och mycket riktigt; båda var bokstavligen omsvärmade av alla möjliga flygfän, bland annat 2-3 gigantiska flugor (typ som min tumme i storlek).

Jag gick och hämtade Ultrashielden, höll fast Bibbi som är mer misstänksam mot hantering utomhus och sprayade henne rejält och gick sedan över till Frenchie som stod som ett ljus fast han var lös och lät mig dränka in honom i medlet.

2 minuter senare var allt som vanligt dvs båda hästarna gick på var sitt håll och betade fullkomligt avslappnat och utan minsta ”svans-pisk”.

Detta fick mig att fundera över hur EN DEL hästar har det på sina beten där ägaren bara tittar till dom sporadiskt?

Många hästägare har ju en bild av att bete är något väldigt idylliskt på alla vis, hästen har obegränsad tillgång på frodigt gräs och njuter av friheten med sina artfränder.

Och så är det absolut många gånger men banne mig inte alltid!

Hur många hästar står inte, som mina gjorde, fullkomligt omringade av bitande insekter tex?

Får de alltid tillräckligt skydd mot dessa eller får de bara gilla läget?

Fattar alla som släpper sina hästar på bete att de måste ha koll och inte bara lämna hästen vind för våg och tro på en idyllisk inbillad bild av vad bete är (=gratis ”uppstallning” enligt vissas naiva uppfattning).

Jag såg ju bara hur Bibbi såg ut efter att hon kom till mig efter ”bete”!

Dels var hon så mager att jag undrar om hon hade betat på någon sönderbränd stäpp och dels var hennes ögon helt förstörda av insekter. Sedan är hon full av små ”ärr” över hela kroppen så hennes artfränder har verkligen inte alltid varit snälla mot henne ….

Nej, bete kan absolut vara fullkomligt underbart men det kräver ständig tillsyn och diverse anpassningar, det är i alla fall min bestämda åsikt.

En av få nackdelar med att vara ensam i ett stall.

Fast i ärlighetens namn också något man kan skylla på när man vill åka ifrån en tråkig släktmiddag *ASG* !

Har man tex jobbat i stall och mockat till +15 hästar per pass så är man jäkligt tacksam för hästar som tänker sig för innan de lyfter på svansen, läs; lägger allt bajs i ett hörn!

Jag ska inte påstå att varken Frenchie eller Bibbi är rena (observera ordvitsen) hörnbajsare men ganska nära.

Bådas högar läggs ganska ”fint” längst bak i boxen och de är således väldigt lätta att mocka till.

Framför allt Bibbi gör åt väldigt lite strö så det kompenserar i alla fall till viss del att hon äter mer stråfoder än en ponny.

Man säger ju ibland att ”delad glädje är dubbel glädje” och jag vill vända på det och säga att delad sorg är om inte exakt halverad så i alla fall lite lättare att bära om man får ventilera och beklaga sig.

Sedan ser allas behov kring detta olika ut, så är det ju.

Själv har jag en bloggläsare sedan +10 år som jag har delat mycket oro och vånda med.

Hennes förra häst hade x skador när jag ägde Vicke som fick sin sega hovledsvrickning och sedan dess har vi båda bytt hästar men tyvärr har även dessa varit skadade några gånger.

Vi har aldrig träffats på alla dessa år men vi försöker i skrift att stötta och tipsa varandra på alla möjliga vis och det senaste är att vi spelar in små korta filmer till varandra som vi skickar via Messenger.

Hon på sin särpräglade göteborgska och jag på min bräkande skånska *ASG*.

Sist jag skickade en film medan jag skrittade så blev bloggläsarens häst livrädd för ljudet av Frenchies hovar (hon tittade på den medan HON skrittade) så han for iväg!

Det tyckte jag var lite roligt…

Ni kanske tycker vi är dumma som glor/ filmar med våra telefoner medan vi rider och det får ni så klart tycka men det är inte poängen med inlägget utan att man får försöka hitta de ljuspunkter man kan och har även i tråkiga/ ledsamma tider.

För övrigt har jag många som stöttar mig på olika vis; detta var bara ett lite speciellt exempel jag ville dela med mig av.

Bilden: Vicke när han kom till Ryhus

Såg detta på instastory och läste sedan Hippsons artikel.

Och nu är det väl jag som blir ifrågasatt och anklagad för att vara Birgitta 85 år, bakåtsträvare som inte ”hänger med” men jag fattar verkligen inte grejen med dessa käpphästar. Sorry!

Eller…att barn leker med käpphästar fattar jag så klart liksom att barn leker med Barbie, smurfar, små troll eller vad tusan som helst men JAG ser inte riktigt den där kopplingen till ridsport och att det skulle vara en inkörsport eller ett alternativ till ”riktig” ridning. I så fall finns det mycket annat som också kan vara en inkörsport osv.

Och missförstå mig inte; vem som helst får så klart leka med både käpphästar och vad tusan som helst men att detta är något som ska engagera Ridsportförbundet har jag svårt att se.

Jag tycker, precis som Lisen, att förbundet borde lägga all sin energi och resurser på befintliga grenar med RIKTIGA hästar- det behövs efter det senaste årets turbulens på olika håll!

Så kan de som vill leka med trähästar skapa ett eget förbund om de önskar detta eller ser ett behov.