Så kan jag känna många gånger när jag är ledig och Henrik jobbar.

Som idag, hemkommen efter en bra träning för Nina räcker det liksom.

Att bara äta lite gott och sjunka ner i soffan….jag behöver inte mycket mer för det mesta.

När man bor långt ut på landet gäller det att samordna så mycket av körningen som möjligt tycker jag.

Därför fick Frenchie idag agera ”medhjälpare” (läs: medpassagerare) när jag skulle lämna av några säckar gödsel på vägen till ridklubben där vi skulle delta i en pay and ride 🙂 .

Bonus för gödselköparen tyckte jag; att få träffa producenten 🙂 !

Pay and riden var den bästa hittills i år och jag uppnådde äntligen mitt mål att rida på 65%.

Det låter kanske inte som så mycket men programmet flyter ännu inte alls på så perfekt som jag skulle vilja.

Men det känns bättre och bättre i alla fall och det är huvudsaken!

Idag tjänade jag också en femhundring genom att sälja ett av min tidigare ponnys täcken.

Jag har inte varit aktiv alls med någon försäljning eftersom jag både har plats och har tänkt att ”det kan vara bra att ha om jag någon gång faktiskt åter har en ponny och inte en elefant som sällskap” men nu såg jag en köpes-annons och insåg att jag inte heller bör spara på hur mycket grejer som helst ”just in case”.

Men alltså…kolla på bilden! Är det inte ”a sight for sore eyes” så säg 🙂 ?

Dock var det inte där jag red i morse utan som rubriken säger; i skogen!

Jag har en runda på 45-60 minuter (beroende på gångart) som jag oftast rider och där merparten består av lagom mjukt underlag som går fint att både trava och galoppera på. Så där kan jag träna på både samlingen, byten och slutor i galopp som är lite i fokus just nu.

Idag har jag också varit på Börjes och köpt säsongens förhoppningsvis sista säck sojamjöl som jag tycker är den billigaste extra proteinkällan.

Ikväll är planen att gå ut och äta, det brukar alltid vara trevligt.

Eftersom jag hade planerat att års-inviga min utebana idag la jag säkert 30 minuter på att harva den igår (det tar vanligtvis kanske 15-20 minuter men nu har den ju stått oanvänd i flera månader) men tji fick jag; det regnade så pass mycket i morse att jag gav upp det projektet.

Med kniven på strupen hade jag kunnat rida där men varför bli både blöt själv och få all utrustning likadan när jag har mitt lilla ridhus?

Idag försökte jag att tänka på ett tips från en av mina ryttaridoler Carl Hester; att sitta på hästen som man står på marken! Om någon skulle dra bort hästen under en ska man stå på fötterna och med mina tendenser att luta mig bakåt så hade jag ju drattat på ändan utan tvekan 🙂 !

Nu har jag nästan precis kommit hem efter min container-dykning; dock inte för att dumpstra mat ha ha ha utan för att skyffla upp x kilo/ liter spån till Frenchie (Bibbi står ju på halm).

Någon undrade varför inte båda hästarna står på halm eftersom jag även får denna gratis men jag tycker att min gödselstack är för liten och dessutom har jag en känsla av att det skulle bli svårare att mocka till Frenchie om han stod på halm än spån. Så detta upplägget funkar bäst och han har ändå fri tillgång på hösilage och skulle aldrig äta halmen så ut fodrings/sysselsättningsaspekten hade jag inte tjänat något på det.

Uteritt i skogen med Frenchie idag och som så ofta tänkte jag att han är den av mina hästar som generellt ger bäst känsla just när man rider ut.

Och då har alla föregångare (utom Kreon) verkligen varit jättesnälla, stabila och ”gått fint” oavsett miljö.

Men Frenchie slår dom alla på fingrarna i känslan när man galopperar samlat, gör byten eller whatever och han får den där extra bjudningen och viljan som tyvärr brister i ridhuset.

Nu har jag ju fantastiska uterittsmöjligheter hemma så jag behöver verkligen inte köra iväg som jag gjorde ibland med de andra hästarna för att slippa tex nöta på tråkiga grusvägar eller för att möta upp med någon ryttarkompis för en kul gemensam ritt för DET känner jag däremot att jag inte kan (läs: vågar) göra med Frenchie.

För många år sedan, när jag ägde Décima myntade jag begreppet ”handväska” och menade med det ordet att det är en häst som man likt en handväska nästan kan ta under armen och bege sig var som helst.

Och så har mina tidigare hästar varit men så skulle jag aldrig våga göra med Frenchie.

Han är så reaktiv och kan både glo rejält på saker och vägra gå förbi dom så jag skulle aldrig våga åka iväg med honom till en främmande plats ENSAM och knappt ens med ett väldig pålitligt sällskap någonstans där vi var mycket säkra på att miljön inte skulle bjuda på något som kan skrämma hästar rejält (och hur kan man egentligen veta det om någon miljö….).

Så jag får ”nöja mig” med den ofta underbara känslan i hemmaskogen och strunta i att Frenchie inte är någon handväska ha ha.

Bjuder på en gräslig bild som inte bara illustrerar hur jag inte gör mig bra på foto utan även hur icke-matchande jag ser ut när jag rider för mig själv. Och då ser man ändå inte gummistövlarna, termobrallorna och Frenchies vinröda schabrak som skär sig kopiöst mot det neongula ländtäcket *ASG*!