Tisdag- bättre

Lilla Molly verkar må bättre och bättre; svullnaden är borta liksom tyvärr delar av hennes matlust.

Leverpastej och skinka går dock ner….

Ska ha medicin några gånger om dagen, det var så jag upptäckte att just leverpastejen funkar medan det är nej tack till köttbullar….

Frenchies galopp blir också bättre och bättre kunde jag konstatera den stunden Nina red och jag är väldigt glad att hon vill sitta upp så här.

En bonus med att Nina rider är att jag själv vågar rida mer bestämt och med större tryck när jag ser hur bra han kan ta i.

Jag red betydligt mer försiktigt i början men nu vågar jag tänja på gränserna.

Glädjande nog har Frenchie ett ännu större register i alla gångarterna än jag förstod när jag köpte honom och det är så klart en enorm bonus som jag ska göra allt för att utnyttja maximalt.

Måndag- hemma

Dagen har präglats av sjukvård!

Först ut var undertecknad som äntligen fick träffa en läkare och få den efterfrågade kortisonspruta.

Lång historia kort så sabbade jag min ena häl genom att gå 43.000 steg första dagen i New York.

Hälsporren var ett faktum och eftersom jag behandlats för detta vid 3 tidigare tillfällen med flera års mellanrum och senast för kanske 10 år sedan så vet jag som hjälper bäst; en spruta in i hälen.

Jag har periodvis haft rejält ont av detta efter New York och eftersom det inte blev det minsta bättre utan snarare sämre så ville jag bli sprutad även om det inte är det man helst och främst använder sig av som åtgärd.

Att tejpa foten kan hjälpa liksom att använda måttgjorda skoinlägg men varken detta eller akupunktur funkade på mig senast och det sistnämnda var något av det mest smärtsamma jag varit med om den gången det begav sig. Det gjorde såååå ont och hjälpte inte ens så det gör jag aldrig om!

Nu fick jag min önskade spruta och jag bör, om saker utvecklar sig som senast, märka en nästan 100%-ig förbättring om 3-4 dagar. Hoppas!

Som ni säkert har gissat av rubriken resulterade nästa besök på en sjukvårdsinrättning i att vår älskade Molly fick komma hem….vilken lycka!

Svullnaden har gått tillbaka massor, febern är borta, sänkan är normal!

Nu ska doggy medicineras och åka på ett återbesök på torsdag.

Som ofta med sjuka djur är jag enormt tacksam för en bra försäkring; detta kalaset har hittills kostas lite över 23.000 varav vår del blev ca 5700:-. Nu är vi dels två som delar på alla Mollys utgifter och dels ”har vi pengar” men det hade ändå svidit rejält om vi hade fått betala hela summan själva och givetvis kunde slutnotan ha blivit myyyycket högre om ytterligare åtgärder hade behövts.

Nu håller vi (och ni också hoppas jag) tummarna för att Mollys tillfrisknande går som på räls så att hennes hittills enda möte med djursjukvården inte blir längre än dessa 2 dagar som hon var inlagd plus återbesöket om några dagar.

Biten

Jag har alltid ansett att jag själv är väldigt ambitiös med mitt hästeri och att låta tex dåligt väder hindra mig från ett planerat ridpass finns inte på kartan. Däremot kan jag revidera planen och rida inomhus i stället för ute men många gånger har jag även ridit ut i väder som andra inte hade gett sig ut i.

Men vet ni? Nu har jag mött mitt överman- min man 🙂 !

Han började spela golf för något år sedan och har sakta men säkert blivit mer och mer biten; så pass att han nyligen fick även mig att bli smått chockad.

Nog för att jag har propagerat för att ”golf är som ridning; man måste hålla igång” men han har verkligen tagit detta till oanande nivåer.

Det började för några veckor sedan:

Banorna var ”tydligen” ( no shit….) stängda men de lyckades träna lite i alla fall…

I fredags var det dags för nästa strapats:

Det kom snöblandat regn i massor, både uppifrån och från sidan och mina hästar skrek efter nåd och togs in innan lunch men Henke…han åkte iväg för att spela golf !?!

Jag trodde att han skulle komma tillbaka rätt snabbt men se på fan…han och hans sällskap spelade 18 hål !?!

På min fråga om de hade varit ensamma på banan fick jag ett jakande svar….konstigt va 🙂 ?

Söndag- update

En favoritbild!

Update från djursjukhuset idag bekräftade det jag anade; Molly behandlas för en infektion och är fortfarande inte tillräckligt bra för att få åka hem.

Febern har bara sjunkit lite (till 39,9) och sänkan har tvärtom ökat.

Hon får antibiotika och någon böld har (ännu ?) inte materialiserat sig men svullnaden kvarstår. 

Vi är så klart jätteledsna men det är ju sådant som kan hända med djur och nu är hon i alla fall under professionell uppsikt.

En julsaga

Igår slängde/ packade vi ihop det sista av julpyntet/ elljusstakarna och själva julen får väl anses vara officiellt slut för ett litet tag sedan men jag hittade denna text av en okänd författare på Facebook och tyckte den var värd att delas:

Because of Love…

A brother and sister had made their usual hurried, obligatory pre-Christmas visit to the little farm where dwelt their elderly parents with their small herd of horses. The farm was where they had grown up and had been named Lone Pine Farm because of the huge pine, which topped the hill behind the farm. Through the years the tree had become a talisman to the old man and his wife, and a landmark in the countryside. The young siblings had fond memories of their childhood here, but the city hustle and bustle added more excitement to their lives, and called them away to a different life.

The old folks no longer showed their horses, for the years had taken their toll, and getting out to the barn on those frosty mornings was getting harder, but it gave them a reason to get up in the mornings and a reason to live. They sold a few foals each year, and the horses were their reason for joy in the morning and contentment at day’s end.

Angry, as they prepared to leave, the young couple confronted the old folks ”Why do you not at least dispose of The Old One? She is no longer of use to you. It’s been years since you’ve had foals from her. You should cut corners and save so you can have more for yourselves. How can this old worn out horse bring you anything but expense and work? Why do you keep her anyway?”

The old man looked down at his worn boots, holes in the toes, scuffed at the barn floor and replied, ”Yes, I could use a pair of new boots. His arm slid defensively about the Old One’s neck as he drew her near with gentle caressing he rubbed her softly behind her ears. He replied softly, ”We keep her because of love. Nothing else, just love.”

Baffled and irritated, the young folks wished the old man and his wife a Merry Christmas and headed back toward the city as darkness stole through the valley. The old couple shook their heads in sorrow that it had not been a happy visit. A tear fell upon their cheeks. How is it that these young folks do not understand the peace of the love that filled their hearts?

So it was, that because of the unhappy leave-taking, no one noticed the insulation smoldering on the frayed wires in the old barn. None saw the first spark fall. None but the ”Old One”.

In a matter of minutes, the whole barn was ablaze and the hungry flames were licking at the loft full of hay. With a cry of horror and despair, the old man shouted to his wife to call for help as he raced to the barn to save their beloved horses.. But the flames were roaring now, and the blazing heat drove him back. He sank sobbing to the ground, helpless before the fire’s fury. His wife back from calling for help cradled him in her arms, clinging to each other, they wept at their loss.

By the time the fire department arrived, only smoking, glowing ruins were left, and the old man and his wife, exhausted from their grief, huddled together before the barn. They were speechless as they rose from the cold snow covered ground. They nodded thanks to the firemen as there was nothing anyone could do now.

The old man turned to his wife, resting her white head upon his shoulders as his shaking old hands clumsily dried her tears with a frayed red Bandana. Brokenly he whispered, ”We have lost much, but God has spared our home on this eve of Christmas. Let us gather strength and climb the hill to the old pine where we have sought comfort in times of despair. We will look down upon our home and give thanks to God that it has been spared and pray for our beloved most precious gifts that have been taken from us.

And so, he took her by the hand and slowly helped her up the snowy hill as he brushed aside his own tears with the back of his old and withered hand.

The journey up the hill was hard for their old bodies in the steep snow. As they stepped over the little knoll at the crest of the hill, they paused to rest, looking up to the top of the hill the old couple gasped and fell to their knees in amazement at the incredible beauty before them.

Seemingly, every glorious, brilliant star in the heavens was caught up in the glittering, snow-frosted branches of their beloved pine, and it was aglow with heavenly candles. And poised on its top most bough, a crystal crescent moon glistened like spun glass. Never had a mere mortal created a Christmas tree such as this. They were breathless as the old man held his wife tighter in his arms.

Suddenly, the old man gave a cry of wonder and incredible joy. Amazed and mystified, he took his wife by the hand and pulled her forward. There, beneath the tree, in resplendent glory, a mist hovering over and glowing in the darkness was their Christmas gift. Shadows glistening in the night light.

Bedded down about the ”Old One” close to the trunk of the tree, was the entire herd, safe.

At the first hint of smoke, she had pushed the door ajar with her muzzle and had led the horses through it. Slowly and with great dignity, never looking back, she had led them up the hill, stepping cautiously through the snow. The foals were frightened and dashed about. The skittish yearlings looked back at the crackling, hungry flames, and tucked their tails under them as they licked their lips and hopped like rabbits. The mares that were in foal with a new years crop of babies, pressed uneasily against the ”Old One” as she moved calmly up the hill and to safety beneath the pine. And now, she lay among them and gazed at the faces of the old man and his wife.

Those she loved she had not disappointed. Her body was brittle with years, tired from the climb, but the golden eyes were filled with devotion as she offered her gift—

Because of love. Only Because of love.

Lördag- inlagd

Klockan 8:19

Klockan 11:24 (vi fick vänta läääänge på att få träffa veterinär)


Buhu…..idag har det inte varit kul hemma!

Molly fick en väldigt ytlig reva på ovansidan av huvudet igår; jag såg inte när det hände men är rätt så säker på att det är katten jag berättade om i ett inlägg tidigare i veckan som har skadat henne (Molly jagar katter om de springer och jag kan inte tänka mig vad annars som skulle ha kunnat orsaka detta).

Jag tvättade ”såret” igår men det VAR verkligen ytligt (inget blod) och Molly verkade helt obekymrad.

Som ni säkert anar ändrade sig läget och i morse var området runt revan svullet, Molly verkade sum och när jag tog tempen visade den 41 grader.

Long story short åkte vi till djursjukhuset i Lund och där blev hon inlagd !!!!

Jag blev faktiskt chockad över att det inte räckte med att typ kolla över såret och skriva ut antibiotika men svullnaden och febern gjorde att de absolut ville ha kvar henne och ja…så fick det bli.

Jag vet inte mer just nu; ska få en update under morgondagen.

Så det blir ingen katt på Ryhus; DET kan jag i alla fall säga i dagsläget.

Jag kan ju inte förbjuda den att komma hit men någon mer mat kan det tyvärr inte bli för då lär den ju definitivt inte försvinna.

Jag minns en incident med en fd arbetskamrat som blev biten av sin egen katt när hon höll den under ett veterinärbesök.

Hon trodde att hon skulle åka tillbaka till jobbet efter besöket men blev i stället inlagd på sjukhus!

Katters munnar är tydligen väldigt smutsiga och kattbett kan därför orsaka rejäl skada om man blir biten; detta har jag verkligen tänkt på sedan detta med arbetskamraten hände (många år sedan) och jag klappar därför inte okända katter. Ett gott råd till även er läsare!

Ett rea-tips

Eftersom jag har promotat en del av Eqviptus grejer jag själv använder ”måste” jag även tipsa er om en rea jag såg reklam om på Facebook:

Kolla in denna länk där man bla kan köpa stigläderna på bilden!

Fredag- tyvärr

….stämde prognosen allt för väl och mina hästar skrek (Frenchie bokstavligen) efter nåd innan lunch i det snöblandade regnet som föll, både uppifrån och från sidan.

Och jag gjorde dom motvilligt till viljes; motvilligt eftersom jag (så klart) tycker att hästar ska vistas utomhus så mycket som möjligt men när till och med ”ponnyn på heden” som aldrig piper visar att han vill in så….

Frenchie gick ett toppenpass i ridhuset och dagar som dessa känns det extra viktigt med ordentlig motion eftersom han inte strosar omkring lika mycket som den lille (och får mer kraftfoder).

Jag tar den tjuriga

Tack för era intressanta svar på gårdagens inlägg om tjurig vs medgörlig häst; det fick mig att fundera ännu några varv.

Men jag står nog fast vid min ursprungliga åsikt; så vida vi inte talar om de värsta ytterligheterna och ett ständigt tjafs så skulle jag välja den tjuriga hästen.

Sedan är det absolut så att vi ryttare (och våra tränare också för den delen) har olika acceptans för tjurighet och vi mäter också både denna och mycket annat med olika måttband.

Nina tycker tex att Frenchie är (eller i alla fall var…) för tjurig för att han skulle passa henne eller för att hon hade rekommenderat ett köp om han hade visat den sidan vid provridningen (vilket han inte alls gjorde, säkert delvis för att jag inte pressade honom och säkert också för att han visades av en duktig ryttare  som ridit honom i flera månader).

Själv har jag alltid varit en fegis i sadeln så tex en häst som hade haft tendenser att bocka/ bralla/ skena hade gjort mig livrädd så medan en del ryttare inte alls låter sådant bekomma dom hade jag tackat för mig direkt.

Direkt istadiga hästar hade jag inte heller orkat med men som sagt har man olika åsikt om hur mycket (om alls) av den varan man kan acceptera.

Jag har ju haft en häst (Kreon) som var jättedum att rida ut medan han gav mig en fantastisk känsla på banan och det sistnämnda, samt att han faktiskt gick sååå bra även vid uteritter MELLAN sina attacker av ”jag ska stå stilla och vägra att röra mig ur fläcken” gjorde att jag ändå ville behålla hästen och tyckte om att rida och ja, helt enkelt äga honom. Jag trodde att jag skulle lösa problemen med uteritterna och det var inte heller det viktigaste för mig (medan det kanske hade varit superviktigt för någon annan).

Frenchie är till 99 % underbar att rida men fick de första månaderna tex korta attacker av ”jag ska inte gå förbi kortsidan där harven är”.

Han kunde ibland stanna och t.o.m. backa något steg och även om jag löste situationen snabbt så är jag ganska övertygad om att en tuffare ryttare hade plockat det ur honom ÄNNU snabbare för han var så klart inte det minsta rädd utan testade bara.

Numera kan sådana försök till stopp/ avbrott till trav komma om man kräver rejäl samling i galoppen men jag tar inte alls så allvarligt på det för dels blir det aldrig otäckt och dels har dessa tjurigheter avtagit mer och mer med dels ökad träning/ styrka och dels för att vi förstår varandra bättre och bättre.

Och här vill jag passa på och kommentera att JAG är övertygad om att EN DEL av det vissa ryttare kallar tjurighet snarare är en ”ryttarutlöst reaktion” pga att den som sitter i sadeln är oskicklig/ ger fel signaler/ skrämmer hästen/ sitter ”fel” eller vad det nu än kan handla om.

Och precis som vi ryttare/ tränare har olika acceptans för whatever så har även hästar det.

En del hästar är jättekänsliga för en skumpande ryttare/ hackande skänklar/ ryck i tyglarna osv medan andra snabbt blir avtrubbade och inte bryr sig (som på den roliga bilden jag publicerade igår).

För att nu runda av detta långa inlägg är min åsikt således att jag heller vill rida på den LITE tjuriga MEN begåvande (som har lätt för sig) hästen eftersom den alltid kommer att ha ett fysiskt försprång framför hästen som kämpar på men som har fysiskt svårt för sig.

Det är den begåvade hästen som kommer att ge den bästa ridkänslan och troligen även det bästa tävlingsresultatet om man får den med sig.

Där är det mycket upp till ryttaren att få bort tjurigheten medan en häst som har kroppen lite emot sig alltid kommer att löpa en förhöjd risk för att bli skadad/ överansträngd om den rids lika mycket och på samma vis som hästen som har lätt för sig.

(Så klart riskerar man att rida itu den begåvande hästen just för att den har så lätt för sig så att man inte kan hejda sin iver att att rida mer och svårare än den är mogen för men det är en annan diskussion).

Man får inte heller glömma att det, även för ett djur, troligen är roligare/ mer positivt att göra sådant som känns lätt än det som är svårt/ tar emot i kroppen och får man bara den tjuriga hästen att inte tjura så har den mycket bättre kroppsliga/ fysiska förutsättningar än den tappra men ”svagare” kompisen.

Så tänker jag.