Igår visade jag stolt upp mina jordgubbar och idag är det salladens tur 🙂 .

Lyckades skritta ut i 50 minuter *halleluja* och det var sååå skönt att slippa att gå bredvid.

Minns ni inlägget för ett tag sedan där vi diskuterade vad som kännetecknar en bra tränare?

Jag hyllar ju Nina högt och lågt och en sak som jag uppskattar med henne är hennes engagemang även utanför träningarna.

De gånger Vicke eller Frenchie varit skadade har hon hört av sig, stöttat, tröstat och peppat och nu är inget undantag.

Nina ringde mig senast idag och har gjort så med ca en veckas mellanrum för att höra hur det är och hur allting fortskrider.

Och inte för att jag tycker att detta är något en tränare måste göra men det uppskattas i alla fall av mig enormt.

Beviset på att hästar föredrar att stå och pilla med kort gräs…

90% av hagen består av mycket tätare och högre gräs (ogräs?).

Fast oaktat vad så betraktar jag gräset endast som ett komplement och förlitar mig absolut inte på att det tillför några jättemängder näring.

Båda hästarna äter även nu säkert runt 8 kilo torrt hösilage (inomhus) fast kraftfodret har jag faktiskt dragit ner på så att Bibbi äter 1/2 kilo om dagen och Frenchie 1 kilo.

Frenchie ja; honom lyckades jag faktiskt skritta ut 45 minuter på (och trava 2-3 minuter) utan några större psykbryt. Han t.o.m. lämnade stallplanen frivilligt ha ha.

Lite skämt och lite allvar; det är så klart verkligen inte bra när han får dessa istadighetsryck men jag förstår i alla fall oftast vad de beror på.

Nu när han är skadad är det inte, som man kan tro, främst för att han är ”oriden” utan för att det har varit en massa insekter i skogen och han avskyr dom verkligen.

Idag var det mulet och helt insektsfritt och då blev det inga protester.

Jag tar en dag i taget men är glad att jag kunde sitta PÅ för med min förkylning hade jag ärligt talat inte orkat gå många meter.

Jag har tillbringat hela dagen med att sova och känner mig tack och lov bättre.

Innan corona slog det nästan aldrig fel; jag blev förkyld efter våra resor vilket inte förvånade mig jättemycket då man ju ofta trängs med många andra människor på en begränsad yta (läs: på flygplanet).

De senaste resorna har jag faktiskt klarat mig men nu var det dags igen trots att jag även ”post-corona” undviker att stå nära människor på offentliga platser.

Det började med halsont igår och nu är jag rätt så utslagen. Att jag var ute och gick med Frenchie i rejäl powerwalksfart igår hjälpt nog inte så idag har jag tagit det väldigt lugnt.

Jag lyckades t.o.m. skritta uppsuttet lite utan att han fick sina istadighetsryck men detta djur kräver att man tänker efter varje steg han tar (i alla fall utomhus) så det är inte bara att hoppa upp och rida iväg. Och inte efter många veckors vila. Tyvärr.

Igår sa väderleksprognosen att det skulle komma 32 (trettiotvå) millimeter regn här idag – gissa om jag är glad att det inte ens kom en tiondel. Hade ju bara fattats att jag skulle motionera Frenchie i hällande ösregn när jag känner mig så kass.

Bilden förställer mina nervissnade penséer som jag tänkte göra ett litet experiment med.

Jag läste om någon som lyckades få sina blommor att fröa av sig och där krukan nästa år var full av nya blommande penséer så det ska jag också se om jag kan få av att bara låta krukan stå så här ett längre tag.

Sådär…då var jag tillbaka på Ryhus och kunde avlösa min fina vän Ida som var den som höll ställningarna här. Hon har hjälpt oss flera gånger förut och ”knows the drill” och hade dessutom instruktioner som hade gjort en romanboksförfattare avundsjuk att luta sig emot.

Men jag vill alltid underlätta för mina hästpassare, dels för att de ska känna att det är hyfsat enkelt att hjälpa mig och dels för att slippa få frågor under resorna (och det får jag aldrig …).

Bortsett från de sedvanliga stallsysslorna idag och en nästan en timme lång skogspromenad med Frenchie ägnade jag mig åt att försöka rensa upp lite gräs mellan stallet och gödselstacken.

Detta är ett never-ending arbete stora delar av året och hur många grästuvor jag än har ryckt upp med rötterna genom åren så kommer de tillbaka.

Jag ägnade också lite tid till att leta efter en flugmössa som Frenchie tyckte låg bättre i gräset än satt på hans huvud och hade turen att finna den väldigt snabbt i gräset som nu vajar ganska högt men gissningsvis tämligen näringslöst i hagarna.

På bilden ska jag strax äta churros vilket verkar vara lika populärt i Spanien som kanelbullar är i Sverige!

Och på tal om bilden: undrar hur många foton man själv är med på ofrivilligt världen runt så som kvinnan bakom mig?

Hur som helst så reser vi hem ikväll om allt går enligt plan (observera ordvitsen) och kommer då att ha tillbringat 5 toppendagar här i Marbella.

Verkligen fullkomligt lagom tycker vi båda; nu har vi sett det vi ville se, solat och badat tillräckligt och hunnit vila, äta gott och skratta mycket!