Jag följer just nu en diskussion på nätet som handlar om hur man ska värdera en unghäst med flera (4) röntgenfynd.

Som vanligt går åsikterna isär och medan vissa hävdar att hästen är osäljbar/ knappt värd en krona så är andra mer generösa i sina tolkningar.

Själv menar jag att en icke-tävlad 5-åring, som i fallet ovan, är ett otroligt oskrivet blad som definitivt inte har visat sin duglighet och därför kommer att bli mycket svårsåld, ffa till en hobbyryttare och om vi pratar ”dyrt” (säljaren hävdar att hästen är ett ”svårklassämne”).

De som menar att den felfria hästen inte existerar och att det finns massvis med djur som fungerar ypperligt trots olika typer av röntgenfynd har absolut rätt- min förra häst Vicke är ett utmärkt exempel.

Men när han såldes hade han tävlat i nästan 10 år och MYCKET.

Och hans fynd drog ändå ner priset och någon köpare backade ur trots initialt enormt intresse.

Den kategori av köpare som skulle köpa hästen i diskussionen ovan och för säg… +100.000 är MYCKET snäv menar jag men visst….man kan givetvis ha tur/ skicklighet att hitta denna person .

Att ägaren tycker att hästen är ett svårklassämne säger mig väldigt lite; massvis med hästar är extremt lovande som unga men sedan blir det ingenting av dom ändå- av en massa olika anledningar.

Vi lever idag i ekonomiskt mycket tuffa tider så ska en hobbyryttare köpa en häst för x hundratusen ska den dels vara hyfsat ”felfri” dels ha bevisat sin duglighet på olika vis.

Jag fattar att det är extremt ”surt” för säljaren att alla dessa röntgenfynd hittats men det är den bistra verkligheten med att äga ett djur. Värdet kan rasa på en sekund av x anledningar.

Jag är ju själv i denna sits och sååå tacksam att jag verkligen vill behålla min häst med alla till buds stående medel för han gick från dyr, fin och FELFRI tävlingshäst till en häst med en kronisk, allvarlig ledbroskskada på en dag.

Han kan ”rasa ihop” när som helst även om han fn med MYCKET eftertänksam ridning/ matchning kan tävla på MSV-nivå och jag skulle säga att han är i princip osäljbar.

Bilden är förvisso från förra året och riktigt så här grönt är det inte runt Ryhus än men gräset har absolut börjat komma.

När jag ser hur det gröna påverkar mina hästar, som ändå faktiskt kan beta året runt om det inte är snö så blir jag nästan lite ledsen över hur vi låter många av våra hästar leva till vardags, så även jag själv under många år. I grushagar utan något att äta och där många bara står rakt upp och ner i många timmar.

Om jag alltså ska döma utifrån mina hästar som jag absolut inte tror är unika på något vis så är det gröna gräset så viktigt för dom och något de verkligen vill äta.

Mina började rata utlagt hösilage för någon vecka sedan och jag har vid enstaka tillfällen märkt hur både Bibbi och Frank vid utsläpp betat en kort stund och först därefter gått till respektive krubba med havre?!?! Det är banne mig stort!

När jag kommer ut till stallet på hösten och vintern, även om klockan bara skulle vara runt 15.00 kommer båda direkt och väntar på att bli intagna (även om jag kommer i ett annat ärende). Tar jag inte in dom står de och väntar en lång stund om jag skulle ändra mig 🙂 .

Igår kunde jag gå ut till stallet och pyssla med annat till 17.30 utan att Frenchie skänkte mig en blick från sitt betande och Bibbi kom till grinden men gick snabbt iväg igen när jag ignorerade henne.

Så jag är innerligt tacksam över mina gräshagar och fattar absolut att alla inte har samma möjligheter men det är intressant att studera hästarnas beteende och hur mycket gräset betyder för dom.

Men jisses….hur kan man ens få för sig att gå runt och provsmaka på lösgodis?!?!?

Och att påstå att ”alla gör det”?!?!

Det gör ”alla” verkligen inte och tur är väl det!

Jag ser det ärligt talat aldrig och frågan är om jag inte skulle säga till om jag såg någon göra det.

För övrigt går man väl inte omkring och provsmakar något?

Ett verkligen småaktigt beteende tycker jag men det är väl som folk som vräker i sig bär på självplockningar?

Jag läste i somras ett inlägg på Facebook från ett bärplockarställe nära oss att de hade stora problem med folk som åt nävavis med bär medan de betalade för en mindre del och sådant tycker jag verkligen är både pinsamt och elakt rent ut sagt. Det handlar ju om någons försörjning och ju fler som gratisäter desto dyrare blir det för de ärliga.

Som en parentes berättade bärplockarstället även om hur folk betalade för tex 2 portioner av bärbuffén med tillbehör (glass mm) och lät hela familjen smaska på detta?!!?

Ja, jag personligen tycker bärbuffén är dyr men att skämma ut mig på detta viset skulle jag om inte annat aldrig våga och definitivt inte vilja!

Vågar ni hänga ett täcke över er boxvägg/ boxdörr eller är ni rätt säkra på att detta hade blivit nerrivet och eventuellt också söndertrampat rätt snabbt?

Jag tror att chanserna för det sistnämnda är kanske 50/50 vad gäller Frenchie medan Bibbi aldrig rör sina täcken om jag hänger något av dom över boxväggen. Samma täcke kan hänga där i veckor utan att rubbas en centimeter och jag undrar om det är lite könsbundet eller en ren slump?

Jag tycker generellt att valacker är mer ”pilliga” medan ston håller sig för vuxna för att hålla på med sådant fjant.

Vad är er erfarenhet?

Världscupfinalen i dressyr avgjordes nyligen och jag fortsätter att reagera på det jag faktiskt anser vara vuxenmobbning mot Patrik Kittel.

Så fort han omnämns för någon tävlingsprestation på sociala medier går drevet.

En hel del måste kräka av sig och hävda att han är en djurplågare, att han är en skam för dressyren, hans placeringar/ segrar är helt oförtjänta osv.

Vissa skribenter menar att de inte ens behöver se hans aktuella ritter för de ”vet” hur han rider= med andra ord påstår de indirekt att man/ han är oförmögen till förändring.

Jag vill poängtera att jag inte är något fan av Patrik så som jag tex är av Carl Hedin men den här förföljelsen av en enskild person med direkta personangrepp börjar kännas väl tjatig.

Om nu domarkåren på x tävlingar på den högsta nivån är så inkompetenta att de inte förmår att se/ döma hur illa Patrik rider borde det finnas andra sätt att få till en förändring än att på ridsporttidningars sidor på tex Facebook ständigt rabbla ”herr Blåtunga” som ett mantra.

Ska man anklaga för saker som äger rum i nutid bör man ha sett det man förfäras över och inte vad man vet/hört/ läst har hänt för x tid sedan.

Jag är glad att jag inte är någon kändis inom ridsporten för hur tjockhudad jag än tror att jag är så hade jag definitivt påverkats av en sådan ström av hat som Patrik fortfarande får.

Kanske ”bad” han om kritiken (?) för x tid sedan genom att rida som han gjorde men ska man vara dömd för evigt? Och alltid bli påhoppad?