Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Resor och djur

Eftersom jag gillar att planera har jag redan börjat fundera på var vi skulle kunna resa i vinter 🙂 !

Både Henrik och jag tyckte att det var guld att slippa den gräsliga vintern som rådde här för i vart fall en vecka där vi i stället befann oss på Kap Verde och badade i havet och hotellpoolerna samt solade allt vad vi orkade.

Vi har absolut inte bestämt något resmål ännu och kanske gör vi så denna gången att vi väntar in i det sista för att eventuellt hitta något fynd?

Att vänta in i det sista vad gäller djuren låter sig dock inte göras och alla som har hund/katt/ häst vet vilket projekt det kan vara att hitta lämpliga ”passare” så det vill jag ha klart långt i förväg.

För Vickes del brukar det bli helvila när vi reser bort- det behöver han oavsett några gånger om året och då passar det utmärkt när vi ändå inte är hemma.

Jag vill inte heller flytta honom och då behöva ta hänsyn till nya rutiner med foder, hage osv- inte för så kort tid.

Så i hans fall handlar det om att ”någon” ska mocka och göra i ordning hans foder- inget märkvärdigt och Vicke själv är ju en förnöjsam typ 🙂 !

Med Molly är det lite omständligare eftersom hon är lite….tja…känsligare än min häst i alla fall 🙂 .

Hon ska ju också rastas på ett annat sätt och då vill vi veta att detta sker på ett ordentligt men säkert sätt.

Vi har hittills anlitat både en familj vi känner och när de inte kunde hittade vi ett annat jättebra ställe genom att söka på nätet.

Jag vet att en del drar sig för att resa just för att djurpassningen blir ett bekymmer men vi bestämde redan när vi köpte Molly att inte låta detta hindra oss från ett av våra största gemensamma intressen- det handlar ju trots allt bara om någon enstaka vecka om året.

Och det finns verkligen massvis med ställen dit man kan lämna sina djur- det märkte jag tydligt när jag själv letade.

Nu kan utbudet förvisso variera mycket beroende på var i Sverige man bor men man kan ju också lämna hunden i närheten av den flygplats varifrån man reser om man ska utomlands tänker jag (förutsatt att man tar bilen dit, annars blir det kanske för meckigt).

Kring Malmö/Sturup finns det många som passar hundar och ännu fler om man reser från Stockholm, där finns tex detta hundhotell som jag fastnade för.

Hur gör ni när ni reser iväg? Lämnar ni bort hund/ katt på pensionat eller känner ni någon som ombesörjer passningen?

Undviker ni att resa pga era djur?

Är det svårt att sluta?

Jag har ju flera gånger skrivit om mina svårigheter att ”få till” skolorna på tävling och vet att jag hört någon tränare säga att de ÄR svåra att antingen utföra eller bedöma korrekt (minns ej vilket- kanske båda delarna 🙂  ).

Hur som helst så roade jag mig med lite matematik efter min senaste MSV B:2-ritt.

Jag ville undersöka hur många av de 20 ryttarna som fick betyg 5, 5,5 eller 6 på skolorna och fördelningen blev så här:

vänster öppna: 8 av 20 (40%) fick max 6 i betyg

höger sluta: 7 av 20 (35%) fick max 6 i betyg

höger öppna: 9 av 20 (45%) fick max 6 i betyg

vänster sluta: 8 av 20 (40%) fick max 6 i betyg

Inget ekipage fick lägre betyg än 5 och endast 1 ekipage fick betyget 7,5 (höger sluta).

Konklusion: jag är inte ensam 🙂 ! Skolor är svåra!

Det säkraste vårtecknet!

Då var de äntligen i jorden!

Varje senvinter/ tidig vår, dvs någon gång i februari brukar City-Gross sälja 10-pack penséer för 29 kronor.

Jag har i alla fall köpt dom i minst 10 års tid- de blommar jättefint i flera månader faktiskt.

Och igår….väldigt mycket försenade hamnade de i min kundvagn och därefter i krukan utanför vår ytterdörr. Äntligen 🙂 !

Skräpmarodörer

I skogen….

Utmed fasaden….

I helgen när Henrik och jag var i Skrylle (ett rekreationsområde med mycket skog) med Molly så blev jag åter både förundrad och förbannad när det gäller det här med hundbajs och påsar avsedda för detta.

Jag har skrivit om det förut- att jag för mitt liv inte kan begripa varför man först plockar upp bajset i en påse och sedan slänger påsen på marken!?!?!?

Jag ser det ”överallt”; har till och med en granne som envisas med att lägga påsar utmed sin fasad 🙁  men i det sistnämnda fallet plockas påsarna bort efter ett tag.

Att någon skulle göra samma rensning i skogen är väl inte lika sannolikt och varför plockar man ens upp bajs i skogen om man sedan ändå lämnar kvar det….väl förpackat?

Grannen som lägger bajspåsar utmed fasaden får väl bli en fråga för bostadsrättsföreningens styrelse till att börja med tänker jag- frågan är vad som händer om bajsläggandet inte upphör?

Vet sedan tidigare att det finns advokater specialiserade på miljörätt men man lär väl knappast kunna åtala någon för en sådan SKITSAK (kunde inte låta bli denna ordvits….)?

Och som sagt är det nog fritt fram att slänga allt möjligt i tex en skog om man bara kan dumpa det när ingen ser?

När man betyder olika mycket för varandra

Idag funderar jag på ett fenomen jag nyligen diskuterade med några vänner; det här med att betyda olika mycket för varandra.

I en kärleksrelation älskar förhoppningsvis båda den andra och troligen ungefär lika mycket men när det kommer till andra relationer i livet kan balansen se väldigt olika ut.

Jag ”drabbades” själv för några månader sedan; en person som jag ändå trodde att jag betydde ”något” för efter massor av år visade sig inte ha några problem med att bara kapa all kontakt, utan minsta betänklighet kändes det som.

Jag blev både förvånad och besviken, minst sagt….

Sedan har jag upplevt motsatsen också; personer som jag tydligen har påverkat väldigt mycket utan att själv förstå det, dvs hur mycket jag faktiskt har betytt för dom (medan de inte alls betytt lika mycket för mig).

Jag hörde nyligen en person prata om en gemensam bekant och det är för både mig och andra ganska uppenbart att medan den ena parten tror att hen och den andra parten är jättegoda vänner så ”vet” alla att den sistnämnda personen inte alls känner på samma vis utan nästan tvärtom….hen skulle nog gladeligen se att deras kontakt upphörde och snackar också ganska mycket ”skit” om den som tror att de är ”bästisar”. Lite sorgligt att betrakta utifrån.

Men så ÄR livet tänker jag oavsett vad man tycker om det..man kan inte tvinga fram känslor.

Man får bara inse att det kan bli så här ibland.

Att leva på gamla meriter

Förra veckans diskussioner kring ”vad som är värt att avla på” fick mig att fundera på en grej som jag tycker ibland förekommer i det sammanhanget; man lever på gamla meriter.

Som jag skrev i en kommentar då betyder en 3 eller 4-årings resultat från en visning inte ”allt” för mig- vare sig om jag skulle avla på hästen i framtiden eller köpa den för träning eller tävling.

En så ung hästs prestation under en given dag är så ”sårbar” och behöver inte alls reflektera varken hur hästen egentligen ÄR just då eller kommer att bli i framtiden.

Kommande hantering och ridning kan förändra sååååå mycket och även hästens egna förutsättningar och genetik.

Jag märkte ju tex en ENORM skillnad på Archie som 5-åring och när han blev äldre och fick större krav på sig.

Som unghäst var han dels otroligt vacker för en lekman (hans benställning tex lämnade en del att önska men för en ”amatör” var han jättefin att titta på vilket jag fick höra hur ofta som helst) och dels skördade han stora framgångar i lätt klass.

Men; så fort vi lämnade LB-stadiet började han ”säga upp sig”- då var det inte lika roligt att arbeta och definitivt inte inne på tävlingsbanan.

Höll man sig till de lättaste klasserna gick det fortfarande många år senare hur bra som helst, även när jag sålde honom som lektionshäst!

Så det där med att värdera det som har varit för mycket är definitivt inget för mig- jag vet hur fort en hästs prestationer kan ändras och det handlar inte bara om det som hände med Archie, det är liksom något som är allmänt känt.

Men ändå så ser man det ständigt i annonser tex; säljare som berättar vad hästen har presterat för 3 år sedan.

Jag ska inte säga ”who gives a shit” men nästan….framför allt om det handlar om hoppning.

Du kan för evigt sabba en hästs vilja att hoppa på några ridpass och då hjälper det inte vad den gjort x år tidigare- dom framgångarna kanske aldrig mer upprepas.

En dressyrhästs utbildning är svårare att ”förstöra” men VILJAN till arbete, som trots allt är hur värdefull som helst- den kan komma och gå beroende på en massa olika saker.

Så färska resultat är det som gäller för mig framför allt- det andra kan man absolut beakta men ska ändå tas med ganska många nypor salt.

Att ge och få beröm

På tal om en diskussion på ett hästforum kring att ge eller inte ge andra beröm vad gäller hästar och ridning har jag funderat på hur det är “i min värld”.

När jag tävlade hoppning för över 25 år sedan kunde jag hos vissa stallkamrater märka en missunnsamhet.

Det blev kanske för svårsmält att jag som extremt orutinerad hobbyryttare lyckades hitta en superbillig häst som visade sig vara något av det bussigaste man kunde finna om man ville tävla hoppning.

Visst skenade han mot allt man styrde emot i början men hans grundinställning var att han VILLE hoppa- en egenskap som knappt går att mäta i pengar men den är GULD!

Och för en del andra hästägare kändes det måhända för ”orättvist” när jag hade så fina framgångar med denna häst att det var svårt för dom att glädjas MED mig i framgång medan deras skadeglädje var svårare att dölja i motgång.

Men om vi ska blicka framåt tycker jag att jag numera mest upplever att ”folk” inte är rädda för att ge beröm, positiv feedback, vare sig det handlar om stallkamrater eller andra ryttare hos Olof varav en del är personer jag aldrig träffat förut.

Och det är så klart jättekul och en egoboost när fler än jag gillar min lilla häst.

Att vissas ord sedan väger tyngre än andras är kanske inte så konstigt; för mig är det långt viktigare vad tex Olof och olika dressyrdomare tycker om Vicke än någon random bloggläsare som bara har sett en stillbild på nätet.

Själv har jag aldrig haft problem med att ge andra beröm; jag ser liksom inte varför man skulle hålla inne med det?

Min prestation/ häst/ whatever ändras ju inte bara för att jag berömmer någon annan.

MEN; jag ljuger aldrig.

Jag vet att jag ibland har haft vänner och bekanta som har tyckt att man kan säga något snällt fast man inte menar det (=ljuga) bara för att göra någon annan glad men det är inte alls min grej.

Säger jag något positivt så menar jag det och försöker i annat fall att vara tyst (om jag tycker att något är fult/dåligt).

En gång för länge sedan kände jag mig tvingad att gå emot min princip om att aldrig ljuga och det var jättejobbigt.

Jag deltog i en sammankomst där alla skulle säga något positivt om de andra och när det kom till EN specifik person kunde jag på fullt allvar inte komma på något ärligt i stunden utan lyckades hitta på en nödlögn.

Jag kunde bara inte med att göra så mot någon annan men det kändes inte heller ok att ljuga…

Hur upplever ni det här med att ge och få beröm? Får ni ofta beröm? Aldrig? Ger ni beröm?

Man tror det man vill tro

Vet inte hur många gånger jag tex läst uppbragta ”sanningar” kring hur mycket socialbidrag som betalas ut till olika grupper.

Och det är ju då för djävligt att vi ger en ensamstående flyktingmamma med 3 barn 90.000 i månaden skattefritt medan de stackars svenska pensionärerna tvingas äta kattmat och de hemlösa hänvisas till att sova på en parkbänk….typ….

Jag blir lika trött varje gång och kan inte ens fatta hur man kan tro på ovan och allt möjligt annat?

Ibland har jag försökt att svara och påpekat att eftersom jag själv GJORT utbetalningar av socialbidrag i 15 års tid så är jag kanske att betrakta som liiiite tillförlitlig men nej…vissa har bestämt sig och en del har till och med plockat bort mig som ”vän” på FB efter dylika debatter?

Ja inte för att just det sistnämnda har gjort något alls egentligen men man blir ju mörkrädd när så lättlurade personer ska få uppfostra barn tex eller ha ansvarsfulla poster i yrkeslivet….