Inlägg i kategorin Dagbok

Fredag

Var i stallet på morgonen som vanligt, fodrade och mockade.

Eftersom vädret är som det är med ständiga ”snöhot” var jag nästan in i det sista osäker på om jag skulle kunna köra till Ebba och Maj och Sally tog det säkra före det osäkra och ställde in kvällens träning.

Sally ska jag plåga imorgon bitti i stället men själv chansade jag och körde iväg (med facit i hand utan problem, det kom bara lite regn!?!?! på hemvägen) för att Ebba skulle rida.

Som vanligt såg det mycket bra ut och jag tycker faktiskt att allting går bättre och lättare för varje vecka.

Detta gör att jag kan konstatera att:

1. Archie är inte helt obildbar 🙂
2. Träningen har gjort honom starkare och starkare så han ORKAR göra det som begärs och
3. Ebba är en duktig ryttare som passar väl ihop med min häst

För dagen återstår inte så mycket mer hästrelaterat än att läsa Hippson som låg i brevlådan idag samt svara på ett blogginlägg eller två.

Ridning i skymningen…och en djäääävla hund?!?!?!

Idag lämnade jag arbetsplatsen redan klockan 14.00 för att hinna rida ut och klockan 15.00 satt jag mycket riktigt på hästen (det kallas effektivitet).
Den första snön hade ”lagt sig” (tja….allting är relativt…det var snarare ett tunnt pudertäcke) och jag och djuren såg fram emot en skön skrittrunda.

Och skönt var det….helt vindstilla och jag frös inte ens tack vare min Michelinmundering.

Archie hade hacket på sig eftersom vi bara skulle skritta helt kravlöst och Soya sprang omkring och skuttade i det vita.

Medan vi rider där i våra egna tankar hör jag plötsligt hur någon vrålar något som jag inte uppfattar och sedan ”din djäääävel”.

Blev rätt så förskräckt först för det finns många människor som älskar att hitta saker att reta sig på och vill man kan man absolut störa sig på att någon rider med en lös hund tex även om vi 99 gånger av 100 inte möter en själ på våra turer.

Först då jag försökte titta till lite närmare insåg jag, min närsynthet till trots, att det var en av de boende utmed den väg jag nyss ridit förbi på som var ute och skrek på sin HUND!

Hunden är ganska förtjust i Soya (ägaren också faktiskt :=)) och hade väl sett henne innan och fått för sig att springa efter.

Vi var långt ifrån både hunden och mannen och efter ett tag gav hans hund upp och återvände till den svärande ägaren.

Själva fortsatte vi ridturen utan andra incidenter och hann lagom hem innan mörkret sänkte sig över stallet.

Tömkörning i gryningen

I morse var det för ovanlighetens skull inte regnigt och lerigt utan kallt och fruset i marken.

Jag vill gärna passa på att motionera Archie utomhus på helgerna eftersom det nästan alltid är beckmörkt när jag kommer till stallet på vardagarna.

Att trava och galoppera uppsuttet kändes inte så lockande på så pass fruset underlag som rådde överallt idag men att trava i ”smygis-trav” på töm fungerade hur bra som helst.

Archie har verkligen fått in tänket att trava sakta men utan ”ben-harvande” (läs: släpande ben) och jag kan nu promenera obehindrat bakom medan gossen arbetar.

Ibland springer jag förvisso också själv några hundra meter men det är himla praktiskt att slippa göra det heeela tiden :=).

Glimtar ur min hästvardag

Eftersom jag inte har något särskilt ämne att avhandla idag tänkte jag berätta lite om gårdagens händelser, så som man väl egentligen ”ska” göra på en blogg :=).

Dagen började med uppstigning strax efter 05.00 och nersläpning av Soya från ovanvåningen. Om den tösen fick bestämma själv skulle hon glatt kunna sova till i varje fall 10-11 på morgonen och om inte annat fattar jag inte hur hennes blåsa är konstruerad för att kunna hålla sig så länge.

Efter en rask cykelfärd i beckmörker var vi framme i stallet strax innan 06.00 och jag gav hästarna mat, bytte täcke på Arch och mockade till honom. Ny cykelfärd, denna gången hemåt och efter hundutfodring, dusch och hårtvätt mm var jag på plats på jobbet strax innan 07.30.

Efter någon timme på arbetsplatsen blev jag uppringd av min hovslagare som ville rapportera att Archie hade fått nya skor.

Ett av dessa otroliga sammaträffande som jag tycker inträffar hela tiden är att Thomas, hovslagaren, visade sig sko även i det nya stallet sedan många år tillbaka (han verkar även i det nya stallet skulle man kunna säga lite ordvitsigt- ni vet ju att jag är glad för sånt).

Jag, som anlitat Thomas i mer än 20 år vid det här laget tycker så klart att det är perfekt att slippa byta hovslagare fast det hade jag nog inte gjort än om det hade visat sig att Thomas av någon anledning inte ville köra ut till nya stallet. Då hade jag helt enkelt stått med Archie utanför hans ytterdörr och knackat på (han har en egen hästgård förvisso) för jag vill verkligen inte ändra på något som fungerat så ypperligt under så lång tid.

Enligt Thomas hade Arch varit hur lugn som helst när han blev intagen från hagen för skoning och han hade inte verkat (nu kom ordvitsen igen….) upprörd över att stå ensam i stallet. Utmärkt!

Efter arbetsdagen (som avslutades med att en klient som flyttat bjöd mig på ”tusen” goda hembakade kakor….mums…) åkte jag direkt till stallet eftersom torsdagens Ebba-träning var framflyttad pga andra åtaganden som hon fått på min ordinarie träningsdag.

Körningen till Ebba tar numera knappt 25 minuter (tog innan 30 så det är ingen större skillnad) och lektionen började som vanligt 18.00.

Innan lektionen beundrade jag en oerhört vacker svart häst som såg ut som en urgullig kopia av den gamla Flyinge-hingsten Herkules (Herons pappa för övrigt) och förvånades då ryttaren sa att hästen var efter D-Day. Förvånades, inte pga hästen ”söthet” eftersom jag knappt har sett en D-Day-häst som inte har varit ursnygg men pga färgen eftersom alla jag sett har varit skimlar.

Jag passade också på att gratulera en annan elev till Ebba för hennes placering i samma klass där jag så rekordartat lyckades få ettor på mina skänkelvikningar i lördags.

Just skänkelvikningarna tittade vi extra på idag på grund av ovanstående och de var allt annat än 1-mässiga :=).

Över huvud taget gick hela passet bra och jag suckade över att man inte får rida utan stigbyglar på tävling. Det gjorde jag nämligen hela ridpasset och kom på så vis både ner ordentligt i sadeln och kunde driva utan att flaxa omkring med benen.

Precis innan min lektion var slut kom en vän som också tränar för Ebba med sin häst och jag kunde konstatera att denna (hästen alltså) såg väldigt ”förbättrad” (flottare, mer rörlig) ut sedan jag såg den för någon månad sedan. Väldigt kul då det är en snygg häst i sig själv och en som Archie och jag tävlade mot många gånger förra året.

Innan jag lämnade Ebba hann vi också diskutera det faktum att Patrik Kittel ska ha en clinic på Flyinge den 5 november precis på den tid då jag vanligtvis tränar.

Det visade sig att även Ebba var intresserad av att kolla på clinicen så det passar bra att vi tar en annan tid den veckan. Alltid kul att se skickliga ryttare in action tycker jag och jag tror att detta kan bli lärorikt!

Ganska exakt 1 timme efter att jag hoppat av Archie befann jag mig i min sköna soffa med min värmedyna (läs: Soya) och en stund därefter ringde samma vän som jag växlat några hastiga ord med innan jag åkte från träningen.

Vännen ville ”bara” (och det var inte så bara tyckte jag) säga att hon tyckte att jag hade förbättrat min sits mycket och att Archie såg mycket smalare och därigenom större och flottare ut sedan hon såg honom sist (vilket kanske är 1 år sedan).

Jag blev väldigt glad över berömmet och insåg som så många gånger förr att det är så lätt att bli hemmablind.

Jag tyckte ju inte att Archie var speciellt fet då han fick fång men veterinären tyckte det definitivt och med facit i hand kan man ju undra hur många andra som också skakade på huvudet utan att säga något?

Hur som helst var det en lyckad häst-dag för undertecknad och jag somnade nöjd och glad!

Mer från nya stallet

Som redan nämnts verkar min gloria ha tagit semester och det har sedan jag flyttade Archie till nya stallet i onsdags regnat mer på dessa få dagar än det gjort de senaste 3 månaderna.
Eller så är det helt enkelt det sedvanliga höstrusket som nu tagit ett fast grepp om oss och mot det har inte ens min solfångande gloria en chans.

I morse var det dags för det första dressyrpasset (uppstigning 04.45) och det skedde med regnet smattrande mot ridhustaket.
Ridhuset är 20 x 60 meter med en fin ridhusbotten OCH flera speglar på den ena kortsidan så det känns inte som att jag har ”bytt ner mig” vad inomhusträningen anbelangar och det var ju en mycket viktig faktor som jag tog hänsyn till då jag bestämde mig för detta stall.

En annan, för mig, viktig förutsättning var att jag skulle få ha Soya med mig och efter att ha läst en lång diskussion på nätet i veckan om huruvida det är tillåtet med hundar eller ej i privatstall har jag insett att detta är låååångt ifrån en självklarhet.

Själv hade jag som sagt aldrig flyttat till ett sådant stall och vad jag förstod på diskussionen på nätet så har många stall förbud mot hundar eller i alla fall en massa begränsningar som inte hade passat mig alls.

För att återgå till dagens ridpass då jag bland annat övade på öppnor och slutor utmed långsidorna, galoppfattningar från skritt och avbrott från galopp direkt till skritt kunde jag konstatera att speglarna hjälpte mig en hel del men att jag (supernärsynt) nog i alla fall borde PROVA att rida med glasögon så att jag SER något i speglarna annat än de sista metrarna.

Jag har alltid glasögon när jag kör bil (står inskrivet i körkortet som ett krav) men har faktiskt aldrig någonsin ridit med brillor. Får nog som sagt prova och se hur det känns (observera ordvitsen!)- kanske öppnar sig en ny (skrämmande???) värld?

Efter ridpasset fick Archie äta frukost medan Soya la sig på hans täcke och tog en tupplur och jag putsade våra saker.

Klockan 08.00 kom stallägar-dottern och frågade hur jag ställer mig till utsläpp i regn och det var ju bra att hon frågade DET eftersom man kan ha mååånga olika åsikter i just den frågan har erfarenheten lärt mig.

Jag svarade att jag vill att Archie ska ut i ”alla” väder (nåja….) så han och några andra hästar fick traska ner till var sin grushage i regnet. Archies hage hade ett klent träd utanför som i alla fall ger lite skydd så jag tyckte inte synd om honom även om vissa hästar fick stå kvar i stallvärmen.

Imorgon är tanken att Soya ska träna i Sjöbo och att jag ska köra bort med Archie till ridskolan för en uteritt med Lena och Birk så jag hoppas verkligen att vädret förbättras då båda aktiviteterna annars lär bli inställda.

Idag har Indian-Birgitta, 12 år, ridit ut!

Jag brukar med bestämdhet hävda att det finns ett skäl till att sadeln uppfanns, dvs det finns ingen som helst anledning att rida barbacka om man inte behöver.

Och jag har levt som jag har lärt i många, många år.

Kan inte minnas om jag någonsin red Heron barbacka under de 10 år jag ägde honom och Décimas och mina enstaka barbackaritter fick ett abrupt slut efter en uteritt då smarta Birgitta satt barbacka på ett halt termotäcke på hästen, utan hjälm (!!!!).
Efter att ett rådjur skuttat fram ”från ingenstans” hoppade Décima till och tyvärr hoppade jag inte åt samma håll så det hela slutade med att jag landade hårt på baken i stället!

Förvisso var det rena turen att jag inte slog huvudet i stället men jag hade ändå ont så det räckte och minns att det var tämligen ansträngande att arbeta i stallet nästkommande dag saärskilt som jag skulle försöka gå så naturligt som möjligt för att inte avslöja mina skador. Ville inte ha en massa förmaningstal och särskilt inte de som handlade om hjälmanvändning så det var bara att bita ihop och se glad ut.

Sedan denna lilla incident har det alltså inte blivit fler barbackaritter och jag kan inte påstå att detta är något som jag har saknat det minsta. Som sagt så fyller sadeln en ypperlig funktion och jag har därför också alltid begagnat mig av den då jag ridit.

Idag drabbade dock latmasken mig när jag skulle skritta ut en sväng på eftermiddagen, mycket eftersom jag hade bytt till tävlingsschabraket som ska användas imorgon och jag inte ville riskera att smutsa ner det.

Så, i ren wild-and-crazy-anda lyckades jag stånka mig upp på Archie barbacka och skrittade sedan iväg med mitt ponnyhack som enda utrustning, denna gång med hjälm dock.

Både Soya och Archie skötte sig som vanligt galant vilket med min (icke)balans var tur då jag annars säkerligen hade fått ställa in morgondagens tävling.

Träffade Corre ute på ett av fälten där vi rider så jag har till och med vittne på min lilla ridtur som jag faktiskt avlutade med en viss lättnad efter en knapp timme.

Inte nog med att det inte känns speciellt säkert att rida utan sadel, jag tyckte dessutom att det var ganska obekvämt och fick lite ont i ryggen så detta får nog stanna vid ett engångsexperiment!

Intresseklubben antecknar

Idag har jag inget spännande debattämne att skriva om så jag tänkte helt tråkigt berätta lite om dagen och gårdagen, precis som man gör i en ”riktig” blogg, hur ointressant det än må vara.

Ett uttryck från ungdomen slog mig…

”Intresseklubben antecknar” sa man om någon började berätta något fullständig ointressant eller så sa man ”Aj! Jag har fått en intressepil i ögat” ?!?!? (Intresse-pil???? Var får folk allt ifrån???).

Nåja…hoppas ni inte behöver plocka fram vare sig anteckningsböcker eller dra ut pilar ur ögat utan ids läsa ändå…

Morgonen för mig inleddes med att Soya mycket demonstrativt ansåg att vi skulle lägga ytterligare ett väder till listan ”förhållanden under vilka man under inga omständigheter ska lämna hemmet”. På listan fanns redan SNÖ och REGN och nu skulle tydligen även BLÅST läggas till.

Hade jag inte haft kopplet hade jag aldrig lyckats släpa med mig det ovilliga djuret utanför dörren.

Där måste jag säga att Soya har väldigt mycket att lära av den gode Archie för vilken inget dåligt väder existerar. Han har ridits i stormar, piskande regn och snöoväder utan att blinka och det borde Soya ta lite mer intryck av tycker jag. Av hennes krävs dessutom inget arbete som av Archie och ändå måste hon oja sig?!?

När Archie var något yngre och fortfarande kunde bli rädd om vi mötte travekipage i full fart på Jägersros träningsbanor var ridning i orkan mycket mindre nervpåfrestande för oss båda, helt enkelt av den enkla anledningen att inga andra ryttare eller kuskar skulle få för sig att motionera hästar i sådant väder. Så vi var alltid garanterade fullständig ensamhet, läs: ingen travare som plötsligt dök upp från ingenstans med en smattrande vagn bakom sig! Att jag sedan höll på att slitas ur sadeln av de häftiga vindarna drabbade ju inte Archie i alla fall.

Nåväl, för att återgå till morgonens aktiviteter så var jag i stallet och red ett mycket trevligt ridpass efter stormvandringen med hunden. Archie kändes stundom extremt underbar att rida och jag var mycket nöjd med framför allt skänkelvikningarna utmed långsidorna som flöt på mycket bra.

Jag var och tränade för Ebba igår eftermiddag och hon påpekade glädjande att både min sits och våra skänkelvikningar har blivit mycket bättre och det är framför allt dessa två saker vi fokuserat på sedan jag började träna för henne.
Det enda ”mindre bra” som hände på träningen igår var att Archie emellanåt började gå i vad den okunnige skulle kalla ”passage-artad trav” i skänkelvikningarna medan ”vi som vet bättre” skulle kalla detta ”fräck och lat kadenstrav” (fräck = olydig och inte fräck= häftig :=)).

Ebba tyckte att jag skulle försöka att få lite bättre ”fart” i skänkelvikningarna och idag gick det hur bra som helst och utan antydan till denna gungande seg-trav.

På tal om Ebba förresten så kan ni, om ni är intresserade titta på hennes hemsida
http://www.dressyressen.se/
för att se i vilka underbart vackra omgivningar vi rider. Om ni tittar längst ner under fliken VERKSAMHET ser ni dessutom den som JAG, min vana trogen har döpt till NÖFFIS (Nöffis var också med på träningen igår förresten).

Efter träningen hos Ebba igår hade jag lovat att klippa en privatponny i stallet, Shadow (vilken enligt mina omdöpningsidéer borde kallas SKUGGIS men det gör han inte :=)).

Klippningen av Shadow fick mig att muttra till Lena, den lilles ägare, som gick förbi

”I fortsättingen klipper jag bara DEN (pekande på Birk) och DEN (pekande på Arch)”.

Shadow uppskattade nämligen inte klippning under magen och hytte med bakbenen vid några tillfällen och känner man inte hästen vet i alla fall inte jag vad jag ska tro om detta. Ska hästen sparka eller är det bara ett sätt att visa obehag?
Mina egna gossar skulle inte drömma om att lyfta bakbenen och skulle de mot förmodan göra det ändå så skulle jag…ja, ni vet…slå ihjäl dom :=). Nä..skämt å sido, skulle de lyfta benen så VET jag att detta inte betyder något och att det bara är att fortsätta klippningen.

Så bakbens-hotandet, att min jacka blev fullständigt nerhårad och fick tvättas vid hemkomst samt att jag fick jätteont i ryggen av att luta mig under en så liten häst fick mig att inse att min tid som ”klippare av allt och alla” definitivt är förbi.

Nu var ju Shadow ändå väldigt snäll och lättklippt men tex ponnybarnet Sallys odjur skulle jag inte klippa för alla pengar i världen (ja, du läste rätt Sally :=)).

Där är det Domosedan och ”Spanska ridskolan” på stallgången som gäller och jag tror att det skulle ha tagit mig lika lång tid att helklippa Arch som att jaga lille Mulle för att kanske lyckas klippa några tag på halsen. Så detta överlåter jag till andra, tålmodigare klippare och suckar tacksamt var gång jag ser levaderna, stegringarna och andra konststycken över att det inte MIN häst :=) !

Ja, detta var lite om det senaste dygnet, inte riktigt så karakteristiskt för vanemänniskan Birgitta.

I kväll ska maken och jag äntligen åka och titta på gården som jag redan nämnt och det ska bli extremt spännande. Om inte annat efter visningen så får jag väl vara glad åt den veckas fullständigt grandiosa dagdrömmar som totalt absorberat mig och sakta återvända till den faktiskt inte alls så tokiga VERKLIGHETEN!

Dagens träning och halv vilodag för mig

Dagens träning bestod som så ofta av sidvärtsövningar åt alla håll och kanter samt bakdelsvändningsträning och övergångar mellan skritt och galopp.
Som avslutning red jag förvänd galopp på en så liten volt som jag kunde hålla galoppen i och detta gick mycket bra tills Archie tröttnade och började bryta av till trav hela tiden i stället. I dessa lägen får man gå på honom och inte ge upp övningen för han orkar ofta mer än vad han ger sken av men blir lätt bekväm om han får.

Våra svårigheter och akilleshälar avslöjas obarmhärtigt på träningarna men det är ju därför man tränar; för att försöka förbättra det man har svårt för och/ eller få tips och råd om hur man kan stärka hästen för att lättare klara av det svåra.

Sidvärtsrörelserna har vi ju haft svårt för hela tiden, det blir lätt dels så att tempot mattas av och dels är tvärningen aldeles för liten.
Birgitta tipsade mig här om att inte bara träna på detta uppsuttet utan även då jag longerar och/eller tömkör liksom att trava över lite högre bommar för att få större rörlighet i bog/framparti.

Bakdelsvändningarna kan bli seeeega och ibland står Archie något steg med bak i stället för att lyfta benen. Här var tipset att rida sluta på liten volt för att hela tiden hålla igång hästen/bakbenen.

Vad gäller avbrotten från galopp till skritt har jag framför allt problem med vänster galopp där Archie inte tar yttertygeln tillräckligt i avbrottet. Birgittas tips är att korta den tygeln rejält och ställa utåt om det behövs men att verkligen se till att förhållningen blir lyssnad på och inte sitta och segdra på halvlånga tyglar.

När vi gjorde några travökningar fick jag skäll för att jag sjunker ihop som en säck över hästen och kutar med ryggen och det har jag själv sett på några förfärliga stillbilder som tagits på tävling. FY och FULT och hjälper givetvis inte hästen.

I eftermiddag blir det hage för Archie och själv är jag hästledig resten av dagen!

För ett tag sedan insåg kontroll-Birgitta att det faktiskt är fullständigt onödigt att åka ut till stallet även på eftermiddagen (jag är ju där annars alltid morgon och eftermiddag) på tisdagarna eftersom Lina sköter Archie den dagen och givetvis är fullständigt kapabel till att både ta in honom från hagen, mocka och hänga upp hönätet med kvällsfoder.

Så en vardag i veckan kan jag numera åka direkt hem från jobbet och det känns oerhört lyxigt. Vi har även börjat tillämpa detta vissa lördagar, dvs jag rider bara på morgonen och släpper sedan ut hästarna så fixar Lina resten under eftermiddagen och det känns som att jag därigenom får hur mycket tid som helst över till annat. Otroligt hur så lite kan göra så mycket!

Den bloggläsare som ställt en fråga om vad man kan göra åt ordningspoliser i stallet kommer jag att svara imorgon eller på torsdag. DET kan bli en intressant diskussion :=)!

Såg ni ”Uppdrag granskning” i onsdags?

Jag upphör aldrig att förvånas över människors förslagenhet och ondska!

Denna veckas ”Uppdrag granskning” handlade om en tjej, Veronica (i 20-års åldern) som lurat flera hästägare att ge bort sina hästar till henne i tron att de därmed gav bort sin häst som sällskapshäst åt Veronicas häst Rollex.

I Uppdrag granskning kunde man visa att Veronica fått minst 5 hästar på detta vis trots att det också uppdagades att Veronicas Rollex inte haft sällskap av någon av hästarna.

Vad som också uppdagades och som ingen av dom som skänkt bort sin häst till Veronica visste var att Veronica är ägare till….ETT SLAKTERI!!!!

Tja…var tror NI att hästarna som Veronica fick tagit vägen?

2 hästar kunde man bevisa var slaktade men jag och säkert många med mig är övertygade om att givetvis alla hästarna gått detta öde till mötes för att Veronica därigenom skulle tjäna pengar (ca 7000:– per häst enligt uppgift i tv-programmet).

Det som gör mig så beklämd är att en så ung tjej redan är så förslagen att hon uppnyttjat andra hästägares välvilja för att tjäna förhållandevis ”små” pengar. Det var ju knappast så att Veronica blev miljonär på kuppen, däremot lär hon vara stämplad för lång tid framöver i olika kretsar för sådant här glöms inte bort precis.

Sedan kan man ju tycka att hästägare är väl godtrogna som skänker bort sin häst utan att kontrollera det stall dit hästen påstås ska bo osv men det finns säkert också förklaringar till varför man ibland gör på detta viset också.

Ett bra program hur som helst och jag hoppas verkligen att denna Veronica bittert får ångra vad hon gjort även om det inte är STRAFFBART att slakta en häst som någon skänkt bort till en.

Det glömda kandaret

Idag kom jag äntligen ihåg att använda mitt kandar igen!

Jag provade Décimas kandar på Archie vid en uteridning för ungefär ett halvår sedan bara för att se hur han skulle reagera på denna, lite annorlunda, typ av betsling. Och Archie reagerade inte nämnvärt (pust….Décimas tungfel blev ungefär dubbelt så påtagligt med kandaret).

Sedan dess vet jag inte hur många gånger jag har TÄNKT att jag skulle rida med kandaret igen men hur otroligt (senilt) det än kan låta så har jag glömt det gång på gång.

Jag packade till och med ner kandaret och tog med det till Yddinge men det hängde oanvänt på en krok i 2 månader. Hur kan man vara så vimsig?

Jag får ursäkta mig med att jag bara har velat prova kandaret vid en kortare uteridning eller om jag bara skulle skritta ut och det händer liksom inte så ofta.

Jag har alltså tänkt några dagar innan att ”på onsdag när jag skrittar ut så tar jag på kandaret” men sedan har jag ändå redan suttit i sadeln innan jag har kommit på ”javisst ja, jag skulle ju ha kandaret”….

Hur som helst så fick jag alltså till ett nytt provtillfälle idag när jag var ute och klättrade och det var inga konstigheter.

Även om man numera kan tävla högre upp i klasserna på träns än när jag hade Décima (så himla typiskt…..DÅ hade jag jublat över denna ändring i TR) så tycker jag att det är lika bra att introducera kandaret under lite mer lättsamma förhållanden.

Har förresten en internet-bekant vars häst heter KANDAR. HON lär inte glömma att använda sitt kandar :=)!