En bloggläsare har nyligen råkat ut för att hennes häst har blivit sjuk och hon berättade uppgivet om hur otroligt olika och direkt motsägelsefulla ordinationer hon fått kring  hur hon ska förhindra att hästen blir dålig igen.

Om vi lämnar just denna häst så minns jag hur det var när Archie fick fång: hade jag följt alla råd som jag fick, både IRL, på bloggen och olika diskussionsforum vet jag inte hur det hade slutat för de var också i vissa fall totalt motstridiga.

En veterinär (!!!!) tyckte tex att jag kunde gå ut och gå med Archie kortare sträckor- jag valde att förlita mig på ordinationen jag fått av behandlande veterinär att inte ens ställa hästen på stallgången de första veckorna.

När behandlande veterinär tyckte att jag kunde börja sätta igång honom ojade sig andra (som aldrig sett hästen) i högan sky- nej, Archie borde ha BOXVILA i 6 månader (han tävlade efter 3). Osv.

Med den utveckling av olika sätt att inhämta information via framför allt nätet har det blivit otroligt mycket lättare att få tips och råd om banne mig allt möjligt och ovanstående exempel är inte de enda jag varit med om där man måste vara otroligt försiktig med vad man tror på och väljer att ta till sig.

Det finns folk som uttalar sig otroligt självsäkert utan att ha en aning om vad de snackar om och ibland kan det kanske bli rent av ödesdigert att följa vissa råd.

Mitt EGET råd när det gäller tex kunskapsinhämtning kring sådant som rör ens egen häst är att framför allt lita på de som sett hästen IRL i allmänhet och ens egen behandlande veterinär I SYNNERHET.

Man får liksom bestämma sig för EN väg att gå och har man inte förtroende för vad veterinären säger hellre fråga EN ANNAN veterinär än ”Veterinären Internet”.

Visst kan man få kompletterande tips och råd kring allt möjligt av andra som varit med om samma eller liknande saker med sina hästar men är man tveksam så tycker alltså jag att man ska diskutera med sin veterinär.

Hästar är trots allt olika, precis som vi människor och att ställa diagnoser över nätet utan att ha sett den aktuella hästen, framför allt som lekman, ska man vara väldigt försiktig med- tycker jag.

Så…då får väl jag också dra mitt strå till stacken vad gäller inlägg som rör ”veteterinär-checkars vara eller icke vara”, ”är det allvarligt när man måste ledbehandla en häst eller händer det dom flesta” och liknande frågor.

På både Frida Hallgrens och Matilda Holmströms bloggar som jag följer dagligen avhandlas detta as we speak, liksom i en tråd på Bukefalos.

Som en del gamla läsare vet har jag skrivit om likartade ämnen tidigare men gör det gärna igen.

Om vi ska börja med det konstiga eller icke med att årligen eller ännu mer reglebundet åka till ”sin” veterinär för en check-up skulle jag vilja säga så här:

Jag tycker inte att det är fel att kolla upp sin häst veterinärt efter en tävlingssäsong, inför en längre vila eller ”bara” om man är liiiite fundersam kring något som rör förändringar i hästens rörelsemönster, arbetsvilja eller dylikt.

Min sorgliga erfarenhet är att det i 90 % av de fall där man anar/fruktar/ tror att det är ”något” med hästen också finns något som bör behandlas eller i vart fall hållas under uppsikt så man åker med andra ord nästan aldrig i onödan.

Och ju tidigare man upptäcker sådana här skavanker desto bättre är det.

Jag kan bli såååå trött på de som beskäftigt skriver saker i stil med ”jag har minsann aaaaaldrig behövt behandla min häst och då har jag ändå tävlat i tvåhundrafemtioåtta år på minst medelsvår nivå, så det så….”.

Tja…det är mycket möjligt att det finns sådana ryttare/ hästar men jag vill påstå att de antingen tillhör en mycket liten minoritet eller så HAR dessa ryttares hästar visst varit halta (eller är det as we speak)-  bara det att ryttaren inte MÄRKT något.

För det är verkligen inte så att en häst som visar böjprovsreaktioner måste ”hoppa på tre ben” eller vägra att röra sig under ryttare- det kan både jag och långt skickligare ryttare än jag vittna om.

Och om vi går över till frågan huruvida det är något ”konstigt” eller inte om ens häst någon gång måste ledbehandlas tex så menar jag så klart inte att man ska ta lätt på detta och bara köra på som om ingenting hänt efter konvalescensen men man behöver inte heller gräva ner sig, känna sig som världens sämsta ryttare osv ”bara” för att hästen visat hälta.

Att en häst kan behöva ledbehandlas beror verkligen inte BARA på att man ridit ogenomtänkt och ”för hårt”- det kan finnas så många orsaker som ensamma eller tillsammans med andra bidragit till detta och eftersom hästar inte har talförmåga är det verkligen inte såååå konstigt om ens häst NÅGON GÅNG blir halt.

Givetvis måste man alltid ta sig en funderare på om man kan ana varför hältan uppkommit och om man kan göra något för att förhindra att den återkommer i framtiden men som sagt; det kan faktiskt hända ALLA hästar och är inget som andra behöver skuldbelägga en för utan vidare.

Avslutningsvis vill jag kommentera att en del som har åsikter kring ovanstående även tycks mena att det har gått MODE i att behandla hästar och antyder att hästägaren gärna vill ”beställa en rundsmörjning för att vara på den säkra sidan”.

Vad just dessa skribenter helt tycks glömma/ förbise är VETERINÄRENS roll i det hela.

Tror man på full allvar att vi små hästflickor bara kan beställa en ledbehandling hos veterinären, just in case?

Jag har svårt att tro att någon seriös veterinär som både är rädd om sitt rykte och legitimation skulle spruta hästar till höger och vänster utan att det är berättigat- rätta mig gärna om jag ha fel?

Funderade vidare på detta med att vissa hästägare dagligen ger sina promenad/hobbyhästar 2-3 kilo kraftfoder (ibland till och med mer) och här skulle jag faktiskt vilja ”anklaga” en del stallägare för att de i vart fall BIDRAR till denna, som i alla fall jag anser många gånger överutfodring.

Varför ger så många sina hästar kraftfoder trots att både forskning och ärligt talat SUNT FÖRNUFT visar att en hobbyhäst som rids ett fåtal timmar (4-5) i veckan knappast behöver sätta i sig flera kilo havre eller annat spannmål om dagen?

Jag tror att en del av förklaringen är GAMMAL HÄVD- dvs ”så har man alltid gjort” ända sedan man använde sig att hästar i jord och skogsbruk men också det jag ibland raljerande benämner som ”GRATIS ÄR GODAST”.

Min erfarenhet är att människan är sådan till sin natur att den gärna vill utnyttja det som är gratis eller ”ingår” och i många stallhyror ingår TYVÄRR kraftfoder.

Minns att det i mitt första hyreskontrakt på ridskolan stod att det ingick 5 (FEM!!!) kilo havre i stallhyran och det kunde man ju skriva gudbevars…..ingen utnyttjade ändå hela denna ranson men det såg säkert generöst ut ”på pappret”. Man kunde lika gärna ha skrivit 8 kilo eller 30 kilo…ingen risk att man behövde leverera så att säga….

Även på nuvarande anläggning ingår det flera olika fodersorter i stallhyran om man betalar för fullskötsel (dvs inte i ”mitt” stall där vi mockar och sätter foder själva)- exempelvis en müsli som kostar ganska många fler kronor per kilo än vad tex ”traditionell” havre kostar.

Jag har under dessa mer än 3 år som jag har stått på anläggningen hunnit se en hel del hästar komma och gå och utan att ha intervjuat deras ägare kring fodervalet vågar jag drista mig till att tro att majoriteten INTE hade åkt och köpt exempelvis detta dyra foder om det INTE hade ingått i stallhyran.

Dels hade man inte velat lägga flera hundra kronor på fodret per månad och dels givetvis inte heller ha böket med att åka och köpa maten och släpa hem den. Nej- då hade man nöjt sig med tex havre och ensilage (som ingår i riklig mängd i stallhyran)  eller slopat kraftfodret helt.

Men när det nu finns där och som sagt INGÅR GRATIS då ”passar man på”.

Så om man vill att Sveriges alla promenad/hobbyhästar ska äta mindre kraftfoder så är jag övertygad om att en väg att gå är att slopa kraftfoder i stallhyrorna- tro mig…det hade märkts direkt!

I förra veckan skrev jag att jag hade fodrat med det sista av grannarnas äpplen men tydligen inte…

För någon dag sedan gick jag åter i deras trädgård (den är gigantisk, mer som en liten park och vi får gå där med Soya) och noterade då att det låg flera äpplen på marken som såg helt ok ut trots att det har snöat över dom i några omgångar.

Dessa äpplen har ett tjockt skal och kanske är det detta som räddat dom för när jag tog hem några och skar dom mitt itu såg de fortfarande så ok ut att Kreon har fortsatt att äta av dom.

Mycket konstigt tycker jag men inte mig emot om Kreon kan dryga ut sin meny med 2-3 läderäpplen om dagen 🙂 !