Dagens träning

Som ni säkert förstår var det jättekul att träffa Birgitta igen!

Vi började med att prata om helgens tävling och jag berättade om mitt beslut att inte rida fler LB vilket Birgitta tycker är helt rätt. Någon måtta får det vara och efter ca 20 LB-rosetter får vi nog räkna oss som överkvalificerade (och med en placeringsprocent på över 80%).

Vi hann inte många meter in i träningen förrän en av mina akilleshälar blev tydlig; jag aktiverar inte hästens bakben tillräckligt vilket bla syns i sega avbrott då aldeles för mycket vikt hamnar på framdelen i stället för där den borde; bakom mig!

Jag tycker ju mycket om att rida på halvlånga tyglar och det säger sig självt nästan att ju längre tyglar man har desto svårare är det att verkligen rama in hästen mellan hand och skänkel.

Jag fick nu korta tyglarna rejält och aktivt arbeta för att Archie skulle vara framme på bettet och inte försöka krypa bakom hand och/ eller rasa ner i formen.
Efter ett tag kändes det inte så jobbigt faktiskt och jag FATTAR ju att det är så här jag SKA rida även om det initialt känns jobbigt med så korta tyglar (vilket också Archie tycker så klart- det innebär mer jobb för honom och det gör han inte av sig själv).

Vi tränade mest på alla möjliga övegångar: trav-halt-ryggning-trav, trav-skritt-bakdelsvändning-trav, galopp-skritt osv men gjorde även lite ökningar och sidvärtsförflyttningar.

Ibland kan jag bli lite trött på mig själv för just detta på dagens träning är ett exempel på något som Birgitta i perioder tjatat på mig i flera år. Hur trögfattad är jag? Det är väl bara att göra som hon säger ALLTID och inte hemfalla åt långa tyglar och sega reaktioner så fort man lämnas ensam i någar veckor….suck….

Veckan som gått

Så här ser Archie ut för stunden. Har han bantat ner sig tycker ni? Jag, som ju aldrig ansåg honom FET, har svårt att avgöra om han tappat så värst mycket vikt, det är väl ”hemmablindheten” som spökar.

Ytterligare exempel på en rad fina bilder som Lina tog i helgen. Fler foton kommer att publiceras i veckan.

Under veckan som gått har det hänt en hel del som jag kommer att skriva om i separata inlägg under veckan.
Kort kan man väl nämna Archies och min tävlingsdebut för säsongen. Det känns jättebra att ha denna avklarad och inse att allt än så länge känns som förut. Lika avspänd och lättahanterlig häst som vanligt på tävlingsplatsen-skönt!

Nästa tävling blir, inshallah….., den 1 mars. Jag måste tills dess bestämma mig för om jag vill åka långt och rida en klass som passar Archie (LA:1) eller om jag ska kvista över till en av grannklubbarna och rida LA:3 som Archie inte var så förtjust i förra året (de långa skänkelvikningarna…..).
Initialt var jag helt säker på att jag skulle välja den mer långväga tävlingsplatsen där jag dessutom har 2 gratis starter som jag vann förra året men nu tror jag snarare att jag väljer grannklubben det trista programmet till trots. Jag får se det som en bra träning inför kommande utmaningar helt enkelt och eftersom jag ändå har förlikat mig med att den rosettström som vällde över oss förra året kommer att mer eller mindre sina nu när vi går upp i klasserna så är det nog smidigare på många vis att inte köra så långt. Man vet ju dessutom aldrig hur vädret i mars kan bli….

Imorgon är det dags för den första Birgitta-träningen på evigheter- hoppas det blir lika kul som jag förväntar mig!

Års-tävlingsdebut!

För några timmar sedan begick jag och Archie vår tävlingsdebut för i år och det kändes mycket bra!

När jag var i Globen i månadsskiftet november/december förra året köpte jag ett schabrak till Archie och tänkte för mig själv ”detta ska han ha om han någonsin kommer ut på tävlingsbanorna igen. Och gör han inte det- tja…då är 250:– för ett tygstycke mitt minsta bekymmer”.

Men när jag red runt på framridningen idag så kändes allt som vanligt; Archie traskade på lika obekymrat som vanligt.

Jag red en LA:1 på Malmö Ridklubb, en av våra grannklubbar, så det var både en superkort resa (10 minuter) och ett kort ridpass.

Själva ritten var väl inte en av våra höjdarritter precis men inte heller genomusel. Det blev en del småmissar som ändå kostar sina poäng men faktiskt inget större som gjorde mig besviken. Vi red på 63 % och låg i alla fall inte sist då jag kollade :=). Ibland är det helt enkelt så att gränsen mellan det som är mycket bra (räcker till placering) och det som är mindre bra (och som ej räcker till placering) inte är sååå himla stor och idag kändes det som att det var en sådan dag. Lina har videofilmat och jag kanske är av en annan åsikt efter att ha sett filmen men min helhetskänsla var i alla fall helt ok.

Sedan kan jag absolut inte skylla på att Arch bara varit igång i 5 veckor för det tyckte jag inte att jag kände av. Men visst ska det bli skönt att återuppta träningarna för Birgitta och få ”piskan på ryggen” (på mig själv alltså, ha ha) på ett annat sätt än då jag rider själv.

Idag hade jag min lilla hjälpreda Soya med som extraskötare och det gick hur bra som helst. Tävlingsplatsen visade sig vara ”hund-fientlig” så tillvida att man inte fick ha hund i någon av ridhusen eller inne i cafeterian (hos oss får man ha hund överallt bara de är kopplade och under uppsikt) men Soya verkade trivas lika bra i bilen som utanför den.

Jag har noterat att Arch har fått en kraftig (dock ej bokstavligen, ha ha) konkurrent vad gäller popularitet hos allmänheten. Soya har snabbt blivit mångas älskling och jag känner igen beteendet till 100 % från när jag hade mina greyhounds. Från att folk hade sagt att de var otäcka hundar som darrade och som de aldrig tänkte klappa (vilket sades innan jag köpte den första hunden) till att bli allas favorit på rekordtid. Man kan helt enkelt inte låta bli att gilla dessa väna små djur som är så kloka och ”försiktiga”.

Det tråkigaste med tävlingen var det som jag redan sedan tidigare har myntat ett uttryck för- ”20 minuters ridning och 2 timmar rengöring”.
Detta fenomen har redan drabbat mig flera gånger i vinter då jag ridit ut- alla saker (sadel, gjord, Archies ben, svans osv osv) har varit täckta av lera som det tagit långt längre tid att få bort än vad själva ritten varade :=(.
Mina vita ridbyxor var idag dels täckta av bajs-stänk från Archie (stänkte upp då jag borstade igenom hans nerbajsade svans) och dels av Soya-avtryck som uppkom i glädjeyran efter att ha legat och sovit i bilen. Det var underbart att vräka ner allt som gick i tvättmaskinen!

Men men…nu är vi, även bokstavligen, på banan igen, och det är härligt!

Billiga hundar och dyra hästar

Idag funderar jag över vilket djur man skulle äga för att tycka att hästhållning är BILLIGT? En elefant kanske? Deras matkonto är säkert hyfsat dyrt även om de varken använder täcken, sadlar eller olika former av skydd.

Nu när jag åter är hundägare tycker jag att allt som har med hunden att göra är jättebilligt, ja näst intill gratis om jag jämför med hästen.

Köpte tex en 15 kilos säck med torrfoder igår för 500:– och räknar att den kommer att räcka i flera månader till min lilla lättviktare (som dessutom drygar ut kosten genom att tigga av min och makens mat samt att stoppa i sig tappade krafftpellets och hästbajs när hon är i stallet).

Fick försäkrinsbrevet från Agria härom dagen och insåg att det jag betalar i ÅRS-premie för hunden är ungefär hälften av det jag betalar MÅNADSVIS för hästen!

Det enda som jag hittills hittat som jag tyckt har varit dyrare till hundar, i alla fall om man ser till ”kostnad per kvadratmeter tyg” är täcken.

Om jag var en skicklig sömmerska vilket jag inte är skulle jag nog kunna ”utvinna” 10 Soya-täcken av ett Archie-täcke och medan Archie har många fina täcken i 400-500-kronorsklassen så kostar motsvarande täcken till hundar nästan lika mycket :=)!

Välja veterinär- det går INTE lika bra med selleri!

Som jag nämnde i mitt föregående blogginlägg så anser jag att det är viktigt att verkligen välja ”rätt” veterinär då ens häst behöver vård och inte bara välja ”en i högen”.

Beroende på var i landet man bor kan detta vara mer eller mindre lätt genomförbart; bor man i Skåne har man ”tusentals” veterinärer och kliniker att välja bland medan utbudet i tex Norrland är långt mer begränsat.

Då jag själv har valt veterinär har jag tagit hänsyn till flera olika faktorer:

– kunnande:
Jag skulle aldrig få för mig att ringa efter en distriktsveterinär för en hältutredning. Jag vill ha en så specialiserad veterinär som möjligt och det ligger i sakens natur att distriktsveterinärer oftast inte har samma kompetens/erfarenhet som den som dagligen träffar och undersöker ”halta hästar”.

Jag vill också att den veterinär som undersöker min häst ska ha tillgång till all medicinsk utrustning som är adekvat- röntgen, ultraljud eller vad det än må vara.

Av denna anledning anser jag att kliniker framför ”resande” veterinärer absolut är att föredra för annars slutar det ändå med att den resande veterinären inte kan göra så mycket på plats utan skickar en vidare till klinik = onödig tid har hunnit gå.

– bemötande:
När jag besöker en veterinär med min häst vill jag att det är min häst som ska vara i absolut fokus! Jag har varit med om veterinärer som, samtidigt som de undersökt min häst, pratat med andra hästägare eller med annan klinikpersonal om andra hästar. Det ger för mig ett splittrat och okoncentrerat intryck! Det är jag som betalar dyra pengar för att få min häst undersökt och då vill jag också känna att jag har veterinärens 100 %-iga uppmärksamhet.

Hos veterinären vill jag också känna mig ”omhändertagen”; jag vill känna empati och värme, engagemang och förståelse.

Att ha ett sjukt djur kan många gånger vara mer eller mindre traumatiskt för ägaren och då vill man verkligen känna att veterinären bryr sig.

Man vill inte känna sig ”besvärlig”- som att man stör om man ringer eller att man är jobbig om man ställer ”tusen frågor”.

– tillgänglighet:
Då mina djur varit sjuka/skadade vill jag att de ska träffa en veterinär NU, GENAST, MEDDETSAMMA och helst IGÅR.

Jag är ingen vän av ”tiden läker alla sår” eller ”vi väntar och ser vad som händer”.

Kliniker/ veterinärer som har mer än 2 veckors väntetid är uteslutna för min del och helst vill jag komma om inte samma dag så i vart fall inom en vecka.

Många gånger vet man ju inte hur man ska ”hantera” en sjuk häst; ibland hjälper vila och stillastående medan det andra gånger kan vara bra att skritta/ leda djuret så mycket som möjligt. Om man inte vet vilket som är det rätta kan det förvärra hästens skada eller orsaka onödigt lidande.

Titta bara vad som hände då Archie fick fång och då jag fick rekommendationen av en veterinär att gå ut och gå med Archie så mycket som möjligt tills veterinären kunde undersöka honom (innan vi visste vad som felades honom). På min beskrivning (stel häst som blir bättre när han fått gå ett tag) har jag full förståelse för att veterinären gav mig detta råd men med facit i hand så skulle jag ju definitivt inte ha gått med en häst som hade akut fång!

Anlitar vi veterinärer för ofta och i onödan?

I morse läste jag ett blogginlägg från ”Hanvrepappa” http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/55221.htm#comments

där han undrar om vi i för överdriven välmening om våra djur anlitar veterinärer för ofta.

Jag skulle vilja påstå att Havrepappan gör ett tankefel och själv hävda att problemet inte är att vi går till veterinären för ofta i onödan utan att vi måste göra dessa besök pga okunskap/felhantering/dålig ridning osv (vilket i sig är ett enormt problem).

Havrepappan tar något exempel där han tog ledigt från jobbet för en hältutredning och när han och frugan väl nådde kliniken så var hästen ohalt hur man än böjde och bände i den.

Jag vill åter igen påstå att detta är på gränsen till unikt i min (häst)värld!

De gånger jag hört talas om människor som åkt till klinik/veterinär i tron att hästen varit sjuk/skadad/halt och sedan fått beskedet att hästen är 100 % ”tip-top” kan jag nog räkna på ena handens fingrar, om ens det!

Min erfarenhet är tvärtom att vissa hästägare snarare väntar lite för länge ibland med att konsultera veterinär och ”hellre” drar kiropraktor, massör, hästpratare och handpåläggare till stallet först innan de tvingas inse att hästen behöver medicinsk behandling.

Ibland vill vissa hästägare inte heller inse att något är fel och detta kan säkert bero på många olika anledningar förutom ren okunskap = man fattar inte/ser inte att hästen är sjuk.

Man kanske känner sig ”dum” som har ridit sin häst halt eller så agerar man som en struts och tror att så länge ingen har sagt att hästen är ofräsch så kan man fortsätta att träna inför någon tävling som man kanske har sett fram emot länge. Osv, osv….

Så nog för att även jag kan tycka att vissa hästägare klemar väldigt mycket med sina djur, sveper in dom i trettioelva täcken osv, men att man skulle besöka just veterinär i onödan håller jag inte med om.

Om inte annat så är det ju väldigt dyrt att anlita veterinär för även om försäkringen täcker oerhört mycket så måste de flesta ändå betala en självrisk på ca 3.000:– och ofta även vissa procent (vanligtvis 20) på överstigande belopp.

Nej, den dagen man tror att hästen är sjuk så ska man absolut lita på sin magkänsla, det är min och många andras bittra erfarenhet!

Fång- dagens I-landsproblem

När ”Hipp-Hipp”-gänget lanserade uttrycket ”dagens I-landsproblem” tyckte jag att det var mycket träffande och framför allt roligt; mindre roligt är det jag tänkte skriva om i dagens blogg-inlägg, nämligen den (om man ska vara lite skämtsam trots allt) GRÄS-liga sjukdomen fång.

Fram tills för kanske 5 max 10 år sedan visste jag i princip ingenting om fång.

Jag hade mer eller mindre bara hört talas om begreppet i boken ”Håll hästen frisk” där man illustrerade sjukdomen med en bild föreställande en häst som stod i ”sågbocksställning”.

I min värld var det feta ponnyer och möjligen tunga arbetshästar som fick fång av för mycket gräs, möjligen i kombination med för lite arbete.

Jag kände personligen ingen häst som hade haft fång.

För kanske 5 år sedan började rapporter om olika internet-bekantas hästar att dyka upp; de hade fått fång trots att det handlade om halvblodshästar som både reds och sköttes efter konstens alla regler.

Även då tänkte jag typ ”ja, ja….det händer inte mig” men sedan vet ju alla ni som läst bloggen flitigt vad som hände.

Härom dagen pratade jag med min tränare och då berättade hon att en annan elevs mycket duktiga dressyrhäst också fått fång veckan innan jul och tydligen varit riktigt illa däran. Hästen hade haft så ont att den legat ner långa tider bland annat.

När jag hör om sådant inser jag att jag (dvs Archie) ändå kom förhållandevis lindrigt undan!

Det som eventuellt utlöst denna hästs fång kan ha varit

– liten övervikt
– byte till annat hö
– kortison som gavs i en led någon dag innan

En annan vän berättade att hon vid senaste veterinärbesöket för några dagar sedan diskuterat fång med veterinären som berättade att de haft många halvblod inne med fång. Veterinären sa att det var FLER halvblod på vintern än på sommaren med fång!

Ja, det är bara att inse att välfärden i vårt land påverkar inte bara människorna som tycks bli fetare och fetare utan även våra djur.

Jag vidhåller min åsikt att övervikt ensamt inte utlöser fång men det tycks onekligen vara en starkt bidragande faktor.

Och precis som vissa barn/ungdomar/vuxna knappt rör sig en meter idag utan bara jäser framför tv:n och datorn med en massa skräpmat i truten så finns det också hästar som får aldeles för lite motion och för lite hagvistelse i för små hagar samtidigt som ägarna köper alla möjliga foder och tillskott som de proppar i djuret.

Det samma gäller för övrigt även hundar har jag noterat.

Så ni som, liksom jag, gillar lite rundare former på era hästar: tänk om och håll igen! Det kan kosta mer än det smakar!

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag och Archie tagit ytterligare steg mot en återgång till ”business as usual”.

Jag rider nu ungefär som vanligt och har också bokat min första träningstid för Birgitta (10/2). Det ska bli skönt att komma igång på allvar då jag vet med mig att jag lätt ”fuskar” då jag rider för mycket på egen hand. Jag gonar hellre in mig i en bekvämlighetszon där allt känns bra i stället för att pressa på lite mer även om det inte skadar att både jag och hästen blir lite ”darr-benta” ibland- det är så man utvecklas och kommer vidare.

Under veckan fick jag en trevlig present (ett schabrak) från klubben som tack för förra årets insatser på tävlingsbanan och det var nog tur att jag kände att jag hade varit tacksam för ”vad som helst” då det är gesten som räknas eftersom Archie blev lite ”bränd” av schabraket redan efter premiärpasset. Så den gåvan hamnar tyvärr i garderoben!

Jag har nu ställt Archie på halm igen och hoppas att han uppskattar det. Undersökningar har tydligen visat att hästar som står på halm ligger mer än de som står på spån och jag vill i detta fallet verkligen göra det jag kan för att Archie ska vila så bra som möjligt.

Min körpisk som inhandlades hos piskmakaren i Lund var ett bra köp och jag hoppas att med detta hjälpmedel förbättra de tidigare svaga sidvärtsrörelserna.

Veckan avslutades som så många gånger förut, fast det var nästan 3 månader sedan nu, med en härlig uteritt med Lena och Birk. Gossarna var lika snälla som vanligt och Lena och jag hann prata av oss om allt som hänt oss på senare tid. En skön stund!

Stallet börjar fyllas på + Corre: din häst har bytt namn!

När jag köpte min första häst för ca 20 år sedan var det mer eller mindre KÖ för att få plats i privatstallet på ridskolan.
Vi hade ca 30 privathästar och antalet var mer eller mindre konstant under många år även om det alltid fanns folk och hästar som ”kom och gick”.

För några år sedan började en markant nedgång i antalet privathästar att märkas, de tomma boxarna fylldes inte upp utan förblev tvärtom fler och fler.

Som minst har vi inte ens haft hälften av det antal privathästar vi hade under våra glansdagar och det har så klart märkts på flera olika vis.

Den enda fördelen som jag har tyckt har varit med färre hästar har varit att vi sluppit det tjafs om hagar/hagtider som var frekent när vi hade som mest hästar men inte lika många hagar som nu men annars tycker jag bara att det har varit trist med tomma boxar.

Jag har ju alltid mer eller mindre skött mig själv vad gäller ridning (rider på udda tider då ingen annan skulle få för sig att komma till stallet, typ 06.30 en lördag morgon) och hagutsäpp men har ändå saknat inspiration och ”snack-sällskap” då jag varit i stallet.

Nu får jag ju mycket motivation, inspiration, råd och dåd via internet-vänner, bloggar och diskussionsforum men det har känts väl ensamt i stallet ibland.

För ett tag sedan insåg ridskolan att något måste göras för att locka fler privathästar till oss och detta arbete är ännu bara i sin linda men har redan börjat visa lite resultat.

Vi har, som jag tidigare nämnt, delat av våra hagar så att de blivit dubbelt så många och erbjuder nu in och utsläpp som ett tillägg i stallhyran (kostar 500:–/ månad). Tidigare fick man sköta detta själv eller deala med personalen/ andra hästägare och jag tror att det för i alla fall vissa upplevdes som bökigt och opraktiskt.

Fortfarande tror jag att vår konkurrenskraft har dalat betydligt sedan ”fornstora dar” (på 80-talet tex) eftersom det numera är snarare ovanligt än vanligt att ridanläggningar tex bara har ett ridhus. En del har till och med tre! Dessutom finns det på många ställen jättefina utebanor (vår är dålig) och bra hagar (våra är små och saknar gräs), uteridningsmöjligheter osv. Så det vi kan konkurrera med är tex det centrala läget vilket inte är fy skam om man tex saknar bil och/ eller körkort eller är minderårig men ändå har häst/ponny.
Dessutom har vi fantastiska uteridningsmöjligheter trots att vi finns i Sveriges tredje största stad, man kan dels rida ”hur långt som helst” på fält och stigar och dessutom utnyttja Jägersros träningsbanor som hålls i toppskick året runt!

Att ha tillgång till varmvatten för både hästen och sig själv (inklusive omklädningsrum), cafeteria 7 dagar i veckan och närhet till alla möjliga affärer (Hööks och EKO tex) är inte heller fy skam.

Hur som helst börjar stallet alltså åter fyllas på med nya hästar och det tycker jag är jättekul. Kanske dyker det till och med upp någon som är dressyrintresserad som jag kan plåga med mina tirader om träningar och tävlingar i allmänhet och Archie i synnerhet?

Det senaste tillskottet kom igår förresten och min vana trogen har jag redan döpt om det lilla ponny-djuret.

Det nya namnet blir:…..tadaaaa….. LILL-ARCHIE!

Så nu förstår jag varför Corre som ofta kommenterar här på bloggen blev så förtjust i Archie när hon såg utlagda bilder: det är nämligen Corre som flyttat till ridskolan med sin ponny och han är som det nya namnet antyder mycket lik en annan svart skönhet i stallet :=)!

”Mina” hästar (sorry Lena :=))!

Idag har Lina tagit lite kort på ”mina” hästar i hagen och jag vill gärna visa dom eftersom jag tycker att korten verkligen visar gossarna så som de är.

Först en bild på Archie. Han ska alltid fram först och är väldigt intresserad av det man gör! Notera att dalmas-luggen är intakt :=)!

Som sagt: ”Störst går först”. Det finns inte i sinnevärlden att Birk skulle våga/vilja (?) tränga sig före Arch. Han är alltid steget bakom och verkar trivas med den rollen. Han står också alltid i lä bakom Archie när det regnar/blåser: då är det säkert skönt att ha en större kamrat att gömma sig bakom.

Här tycker jag faktiskt att Birk ser lite ”slug” ut -men det är nog skenet som bedrar :=). Han är mycket snäll och foglig!

Den mest talande bilden! Archie som bara måste kolla vad Lina håller på med medan Birk säkert ”skiter i vilket” (notera avståndet).
Så är det alltid när jag och Lena städar hagen från bajs. Vi brukar köra in med en stor skottkärra och var sin spångrep och sedan sätter vi igång. Archie är oss hack i häl hela tiden, ”hjälper till” medan Birk inte ens verkar reflektera över att vi är där.
Tack Lina för korten!