Idag undrar jag om ni vill dela med er och berätta om hur det kom sig att ni blev intresserade av hästar/ började rida- om ni nu minns detta?

För jag kan ärligt talat inte minnas exakt när jag blev intresserad av hästar eller varför.

Det jag kommer ihåg är att jag läste mycket hästböcker från ganska tidig ålder (mellanstadiet) och att jag också började köpa Min Häst något år innan jag de facto började rida.

Mina föräldrar har aldrig varit det minsta intresserade av hästar (och ingen annan i min släkt heller) men däremot hade jag en klasskamrat som red och som övertalade mig att börja- fast jag själv tyckte att jag var ”jättegammal”- jag skulle fylla 15.

I min värld började alla rida när de var små och jag trodde att jag skulle bli utskrattad om jag kom som oerfaren tonåring men klasskamraten försäkrade mig om att så inte skulle vara fallet och givetvis fick hon rätt.

Jag började rida en gång i veckan på samma ridskola där hon red och minns hur otroligt nervös jag var inför varje fredag då min lektion skulle äga rum.

Jag mådde nästan illa på bussen till stallet men jag hann knappt hoppa av hästen efter lektionen förrän jag längtade till nästa gång.

I början var jag alltså bara i stallet när jag red min lektion men snart började jag hänga där flera gånger i veckan för att slutligen mer eller mindre bosätta mig där :).

Jag började sköta en lektionshäst, därefter en privathäst, jag gick med i ungdomsstyrelsen, började gå ungdomsledarkurser och efter något år även jobba extra på helgerna med mockning.

Den första hästen köptes när jag var 20 år och jag har förblivit ridskolan trogen så tillvida att jag haft alla hästar utom Kreon där tills jag flyttade till nuvarande anläggning för 3 år sedan. Jag tävlar också fortfarande för samma klubb och har inga planer på att byta.

Ja, detta var extremt kortfattat om början på min ridkarriär- nu vill jag höra om era!

När jag såg ovanstående på Facebook idag tänkte jag tillbaka på en del kommentarer som jag kunde läsa på den där ”hjälm-flickans” blogg- hennes läsare var inte nådiga i sina kommentarer kring mig och mitt inlägg tidigare i veckan.

Så här skrev de bland annat:

En missunnsam hästkärring som inte har nåt annat för sig än att kritisera andra verkar det som..

Haha vilken jävla klimakteriekossa.

Skit i tanten, hon har uppenbart inget bättre för sig…

Herregud, en medelålderskärring borde ha bättre saker för sig än att blogga om en massa bullshit!

Hjälmen är skiitsnygg! no matter what kärringen säger haha.

Birgitta 12 år skrattar högt åt det mesta, Birgitta 46 tycker mer att det är sorgligt att ungdomar uttrycker sig på detta vis och Birgitta 78 säger med knarrande röst ”hå hå ja ja…annat var det på min tid”….

En vän berättade för ett tag sedan att hon var nyförälskad, och inte i vem som helst utan i den bättre versionen av den häst hon lämnat på tillridning i några veckor och nu fått tillbaka.

Hästen har efter återkomsten till ägaren visat på exakt de förbättringar hon önskade och hon är självfallet mycket nöjd och glad över detta.

Om vi lämnar just denna specifika häst så skulle jag vilja ge ALLA rådet att vid behov ta hjälp av någon skickligare ryttare om man tycker att man under en längre tid har ett problem som man inte lyckas lösa.

Jag har genom åren sett allt för många som både argt och frustrerat kämpat med sin häst utan att egentligen komma vidare och det dödar många gånger både lusten och viljan att utvecklas.

Man kan, även om man tränar regelbundet för någon, känna att man har kört fast eller att just denna specifika tränare inte reder ut de problem man har och då ser jag inget fel i att begära en second opinion eller komplettera den ordinarie tränaren med någon annan bättre lämpad för just denna uppgift.

Så gjorde jag tex med Archie- jag provade att byta tränare en längre period men när både denna och den förgående (båda mycket skickliga tränare och tävlingsryttare) tyckte att jag skulle sälja så kände jag mig mycket mer säker i mitt beslut- särskilt som båda hade ridit min häst kontinuerligt och inte bara vid något enstaka tillfälle.

Sedan handlar det väl som med det mesta andra om hur mycket man har råd att lägga på någon form av tillridning/ utbildning och också om man kan hitta någon som man tror är kapabel att hjälpa till men jag tycker verkligen att man ska prioritera detta om man kan.

Som ni vet tar jag ju själv hjälp på grund av Kreons tävlingsmupperier och det har jag inte ångrat en sekund.

Hade jag fortsatt att försöka på egen hand ser jag bara tråkiga scenarion framför mig; troligen hade jag bara befäst det dumma beteendet mer, Kreon hade kanske slängt av mig och rent ut av skadat mig allvarligt och då om inte annat hade jag troligen inte varken velat eller framför allt vågat rida honom mer.

Och eftersom jag trots allt både har investerat en del pengar i själva inköpet OCH absolut tycker mycket om min häst så vill jag känna att jag uttömt alla möjligheter att få bort icke önskvärt beteende på tävlingsplatserna innan jag ens börjar fundera på att tex sälja honom (eller sluta tävla).

När jag var yngre såg jag mer prestige i att klara allting själv men idag tänker jag bara att det är dumt att ”utsätta mig” om det inte behövs och det finns någon annan som gör det bättre.

Jag har ju också sett massor av långt skickligare ryttare än vad jag är ta hjälp så om dom kan göra det- vem är då jag att tycka att jag klarar mig själv?

Jag kanske inte ens behöver ett frågetecken i rubriken- bilden ÄR nog den sämsta på en outfit :).

Så ni som ville se hur Muppis och jag vanligtvis ser ut får nog vänta lite till *ASGARV*.

Och nej…jag har inte MEDVETET tagit ett så uselt kort- det blir helt enkelt inte bättre med telefon och immig spegel :).