När Décima var såld var det för 4:e gången i mitt liv dags att leta häst. Denna gången köpte jag faktiskt inte ”första bästa” så något hade jag väl lärt mig av tidigare erfarenheter.

Den häst/ händelse jag minns bäst innan jag bestämde mig för att köpa Archie var då jag skulle provrida en 3 årig valack som rekommenderats till mig av en bekant.

Hästen fanns på inridning en bra bit från Malmö (kanske 20 mil enkel resa) men den lovordades så för sitt temperament (snäll och okomplicerad), gångarter och utseende att jag bestämde mig för att åka och titta utan att ha sett mer än en huvudbild av hästen på nätet.

Eftersom jag denna gången var fast besluten att INTE köpa någon häst utan att min tränare Birgitta hade sett hästen och ”godkänt” köpet lyckades jag få henne att avvara en av sina dyrbara helgdagar för att följa med och titta.

Väl på plats visades vi till det dammigaste ridhus jag någonsin sett och efter en stund där såg vi alla ut som ”pepparkaks-gubbar” i ansiktet: helt bruna och täckta av damm! Visaren kommenterade inte med ett ord den dammiga miljön, han kunde ju tex ha sagt ”ursäkta….jag har inte HUNNIT att vattna idag” eller något sådant (det hade JAG sagt även om det inte var sant).

Nåväl, att ridhuset var dammigt då (eller alltid?) var inte det värsta! Nej, det värsta får jag nog säga var att varken jag ELLER visaren lyckades ta oss upp på hästen trots ganska många försök. Hästen longerades dessutom en bra stund innan och borde ha lugnat ner sig men det gjorde den alltså inte.

Visaren skyllde på att hästen nog blev stressad av MIG (???), dvs en okänd person och vi kunde alltså inte få se hästen riden.
I sanningens namn ska jag säga att jag inte hade VÅGAT rida på hästen ens om visaren hade lyckats ta sig upp för den var så spänd att den säkert hade slängt av mig fortare än jag hade lyckats ta mig upp på den. Och hästen VAR riden flera gånger tidigare, det var i alla fall vad som sades.

Jaha…så det var bara att åka hem med oförättat ärende, nya 2 timmar i bilen!

Någon vecka därefter hade jag planerat en hästletar-tripp till Göteborgstrakten på söndagen.

På lördagkväll kollade jag rutinmässigt över alla annonser på Bukefalos och såg då en ny annons som hade blivit införd samma dag.
Annonsen och bilden fångade genast mitt intresse; det var Archie som bjöds ut till försäljning.

Jag slängde mig över telefonen och allt jag fick höra gjorde att jag genast ville åka och titta på hästen, eller i vart fall nästa dag då jag ändå skulle till Göteborg (Archie fanns då i Borås).

Säljaren hade egentligen gjort upp helt andra planer för söndagen men jag var ihärdig och lyckades tjata mig till att få komma sent på eftermiddagen, klockan fem tror jag det var. Jag skulle bli den första spekulanten!

De andra 3 hästarna jag tittade på i Göteborgstrakten var absolut ingenting för mig. Den första av dom började med att slita sig loss från uppbindningarna i stallet och rusa ut på gårdplanen. Endast genom ett mirakel undgick ägarens 3 åriga dotter att bli omkullspungen då hon stod mitt i vägen för hästen.
Hästen var mycket svår att tränsa (den var livrädd om öronen pga öronfistlar)den rörde sig allt för ordinärt och var för stor för mig (ca 173 cm) så jag lämnade stället utan löfte om att återkomma.
De 2 andra hästarna stod hos sin uppfödare och visade sig vara vackrare på bild än i verkligheten, det är vad jag minns från den visningen.

När jag kom fram till stallet där Archie fanns stod han redan på stallgången och om jag minns rätt (eller det är en romantiserad efterkonstruktion) så tänkte jag direkt ”JA!!!”.

Archie, som då var ganska precis 3 år fyllda, var jättesnygg, lagom i storlek och sades vara mycket snäll.

Uppe i ridhuset visades han först longerad och sedan riden av sin utbildare och hästen gick utan några som helst konstigheter och så bra man kan kräva av en så ung häst som knappt var riden. Min egen provridning var väl ingen uppvisning av världsklass precis men jag fick Archie att göra vad han skulle och det räckte för mig.

Jag minns att jag redan efter provridningen drabbades av panik och tänkte ”säger jag inte att jag vill köpa honom NU så kommer nästa människa som kommer hit och tittar att köpa honom direkt” Och jag ville verkligen ha honom.

Så utan att pruta en krona (mycket olikt mig) och efter att ha sett hästen i kanske 1 timme totalt så bestämde jag mig. Så gick det alltså med ”inte köpa häst utan att tränaren hade sett hästen och godkänt köpet”.

Fast i ärlighetens namn får jag säga att jag fick köpet mer än väl godkänt i efterhand och Birgitta har alltid varit och är mycket förtjust i Archie.

Bara någon månad innan jag köpte Décima hade jag träffat en kille som jag snabbt blev väldigt kär i och flyttade ihop med. Thomas, som han heter, var inte det minsta hästintresserad men då Décima skulle köras till sitt nya hem på MCR ville han ändå vara med och se vad det var för en häst jag hade köpt.

Vi åkte och hämtade hästen, lastade, körde hem och lastade ur. Allt gick mycket bra utan några som helst ”konstigheter” och jag ställde därefter direkt in Décima i hennes box.

Det första som händer, och då hade Décima alltså varit i stallet i 2-3 minuter, är att hon går in i boxen, vänder sig om, tittar ut genom boxdörren och hostar ut den största SNOR-KLUMP jag någonsin sett rakt på Thomas skinnjacka (den landade på hans axel)!!!!! Snacka om att göra en effektfull entré!

Tyvärr var denna snorklump bara början på 2 månaders riktigt elände då det visade sig att Décima var superförkyld. Gult snor rann bokstavligen längst väggarna i boxen och ”alla” i stallet var jättearga över att jag tagit dit en sjuk häst som sakta men säkert smittade ner flera andra.

Till mitt försvar sa jag, och vidhåller än idag, att jag absolut inte hade den minsta aning om att hästen var förkyld. Jag hade besökt henne i försäljningsstallet 3gånger samt varit närvarande vid veterinärbesiktningen på klinik utan att hästen så mycket som harklade sig.

En veterinär förklarade också att en latent förkylning kan bryta ut om hästen utsätts för någon form av ”stress” och för en 3-åring kan en så enkel sak som en kortare transportering räcka som stressmoment.

Jag minns att någon i stallet hävdade att jag säkert blivit lurad och köpt en ”kroniker” och förslog att jag skulle försöka häva köpet.

Eftersom jag fäst mig oerhört vid Décima efter bara några dagar var jag inte det minsta intresserad av att lämna tillbaka henne utan jag ville bara att hon skulle sluta snora.

Décimas förra ägare och tillika uppfödare gick med på att bekosta all medicinering tills Décima blev frisk och efter 2 månader, dvs nästan som en julklapp (kring den 26december) hostade hon sista gången.

Då hade jag provat ”alla” vedertagna sätt för att få henne frisk och även en del huskurer som säkert varken gjorde till eller från. Jag fodrade bland annat med alger som man skulle koka upp och blanda i maten och inte ens Décima, som var mycket förtjust i mat annars gick i närheten av detta hopkok utan att man hade blandat ut det rejält med havre, betfor och melass. Algerna såg ut som jätte-gelé-klumpar och luktade förfärligt så jag kan inte klandra henne.
En annan huskur jag provade var någon form av te som hette Blue-grass, det luktade i alla fall helt ok men hjälpte inte det minsta.
Jag tror att det var den andra sulfakuren som slutligen gjorde susen men vet inte säkert.

Det sägs ibland att en rejäl virusinfektion kan göra hästen motståndskraftig i framtiden och jag vet inte om det stämmer men under de 8 år jag ägde Décima blev hon aldrig någonsin mer förkyld!

Redan när jag hade ägt Décima i kanske ½ år började hon sticka ut tungan utanför munnen då och då när man red. I början var det inte så ofta eller någon längre stund men allt eftersom åren gick förvärrades denna ovana mer och mer utan att jag varken kunde hitta någon anledning till den eller något sätt att bota/ förhindra beteendet.

Jag försökte givetvis att rida med ”tusen” olika bett (inte samtidigt dock :=)), jag anlitade flera veterinärer, 2 hästtandläkare, 3 massörer, provade flertalet olika nosgrimmor, huvudlag och sadlar men inget och ingen kunde hjälpa mig.

Det enda som fungerade ypperligt var att rida med hackamore, dels gick Décima mycket bra på denna typ av betsling och dels såg man aldrig någonsin tungan utanför munnen ens en enda sekund. Tyvärr får man inte tävla dressyr med hackamore även om jag i min desperation även undersökte möjligheten att få dispens (vilket jag så klart inte fick).

Eftersom Décima redan då hon var 3 år gammal köptes enkom för DRESSYR-TÄVLING fick jag efter stor vånda och många (8) års fruktlösa försök att bota tungproblemet inse att jag var tvungen att sälja henne om jag ville fortsätta med mitt stora intresse- att tävla dressyr- och det ville jag.

Décima hann innan försäljningen då hon var 11 år ta ett 50-tal placeringar upp till MSV och majoriteten av dom fick hon bland annat ”tack vare” en extremt hårt åtdragen nosgrimma som IBLAND gjorde att hon inte kunde/ ville sticka ut tungan. Men det kunde lika gärna hända mitt under en ritt att tungan började hänga ut och poängen dalade då i rasande takt trots att hästen i övrigt för det mesta gick mycket bra. Det var enormt frustrerande och jag nästan grät i sadeln ibland. Och att behöva dra åt nosgrimman så att den nästan drogs itu (det hände också någon gång) kändes inte heller förenligt med min syn på dressyrridning.

Jag bestämde mig alltså för att sälja Décima och satte in en annons på Bukefalos. Så fort någon ringde fick jag dock panik och gjorde ALLT för att uppringaren skulle tappa intresset.

Min man, som själv är försäljare, sa fler gånger ”det hörs ju lång väg att du INTE vill sälja hästen” och så var det nog innerst inne. Jag kunde helt enkelt inte förmå mig!

En kvinna var så ihärdig att hon lyckades tjata sig till en provridning. Kvinnan skulle komma från Göteborg (en 30-mils resa) och provrida en helg och ju närmare helgen kom desto mer panik fick jag. Till slut skickade jag ett sms på fredagen om att vår padock stod under vatten (fullständig lögn) och att båda våra ridhus var upptagna av lektionsverksamhet hela helgen men att jag skulle ÅTERKOMMA (bah!) när det gick att få till en provridning!!!! Jag återkom så klart aldrig utan kände mig extremt lättad trots det oförskämda beteendet. Ja, herregud!

Någon månad hann gå innan jag definitivt bestämde mig för att jag ”måste” sälja hästen. Min ridning blev lidande, jag var ofta ledsen eller arg efter ridpassen och min tränare tyckte ABSOLUT att jag skulle sälja.

Genom ett otroligt sammanträffande råkade jag läsa en ”köpes”-annons samma dag som jag hade genomfört ett gräsligt träningspass för min tränare då Décima sprang omkring med tungan utanför munnen HELA tiden och jag till slut satt och SKREK ”Nu ska hon säljas” från hästryggen.

Annonsen som jag läste verkade vara skriven för mig och Décima! En tjej skrev att hon sökte en promenadhäst för lugna uteritter och kravet var att hästen skulle vara ett sto, välutbildad i dressyr och i Décimas ålder.

För att göra en lång historia något kortare så kom tjejen (som visade sig vara i ungefär min ålder) och provred 2 gånger och allt hon sa lät så himla bra i mina öron. Décima skulle bo tillsammans med tjejens andra häst på familjens gård, få en egen gräshage och slippa tävla eftersom tjejen var fullständigt ointresserad av detta. Tjejens tanke var att rida ut mycket i sällskap med sin hund och att kanske någon gång rida lite dressyr till husbehov. Perfekt!

När jag lämnade av Décima i hennes nya stall fällde jag några tårar i bilen men kände mig ändå oerhört lättad över att allt hade löst sig så bra. Tjejen hade sunda idéer om hästhållning och stallet var jättefint liksom hagen och jag tänkte att Décima säkert mer skulle uppskatta ett liv som promenadhäst än på dressyrbanorna.

5 månader efter försäljningen fick jag mitt livs chock då jag blev uppringd av en person som ville veta om jag var Décimas förra ägare. Då jag frågade varför personen undrade detta fick jag till svar att Décima var till salu som dressyrhäst och att denna person ville veta lite mer om hästen från mig.

Jag blev fullständigt GALEN av ilska och kände mig oerhört lurad. Förvisso förstod jag rent förnuftsmässigt att Décimas nya ägare inte hade några som helst JURIDISKA skyldigheter gentemot mig men man kunde ju tycka att hon i vart fall hade en MORALISK skyldighet att informera hästens, sedan 8 år tillbaka, tidigare ägare om att en ny försäljning var aktuell, särskilt som det var så kort tid som hon hade ägt hästen.

Allt detta sa jag också under ett mycket laddat telefonsamtal med Décimas ägare, jag var så arg att jag kokade.

Det som gjorde mig särskilt arg var att Décimas ägare sade sig vilja ersätta Décima med en…..ISLANDSHÄST!!!!! Hon hade upptäckt att dressyr inte var hennes grej och tyckte att Décima skulle ha det bättre någon annanstans.

Och jag som SKREK i luren av ilska sa att jag förvisso ansåg att hästen skulle säljas så fort som möjligt för ”jag vill inte att MIN häst ska vara hos någon som inte vill ha henne” men att jag inte fattade hur man om man hade en Rolls Royce (Décima) ville byta denna mot en moped (Islandshäst). Ja, ni förstår mognadsnivån på detta samtal….

Historien fick trots allt ett lyckligt slut så vitt jag vet för efter några veckor ringde tjejens hovslagare och berättade att han köpt Décima åt sin fru. Inte heller denna kvinna är tävlingsintresserad men ville ha en häst att rida dressyr på för hemmabruk.

Jag har valt att inte ha någon kontakt med de nya köparna även om jag givetvis vet vad de heter och var de bor (bara några mil från Malmö). Jag hoppas och tror att Décima nu har det bättre än hos mig och det räcker.

Bilderna ovan föreställer Décima i januari 1999, dvs då jag hade ägt henne i 3-4 månader. Den som håller henne är min ”gamla” dvs unga fd hästskötare Petra Nilsson som hjälpte mig mycket med Heron. Trots vår relativt stora ålderskillnad (13 år) hade vi jättekul tillsammans redan då hon var 13 och jag 26. Vi umgås än idag och har alltid massor av gamla hästminnen att prata om då vi träffas.

Som de av er som läst hela bloggen säkert förstått var Heron en oerhört stor del av mitt liv under nästan 10 år och vi fick många oförglömliga stunder tillsammans.

Efter att våra vägar skilts åt tänkte jag: ”Hur kan man ersätta en KUNG? Det kan nog bara en DROTTNING göra”.

Jag tänkte att om jag köpte en valack så skulle jag bara jämföra den hästen med Heron och då alltid till den nya hästens nackdel.

Décima såldes via ett försäljningsstall utanför Lund och när jag kom dit var jag egentligen mest intresserad av en häst efter Edinburgh som försäljaren lovordat och sagt var otroligt snäll bland annat. Jag hade då nyligen sett 2 Edinburgh-avkommor som båda var 3 år gamla och ridna några gånger men som redan gick som urverk så jag hoppades att det skulle vara samma sak med detta djur.

Försäljaren hade dessutom nästan 10 andra hästar som kunde vara av intresse så jag var verkligen förväntansfull då jag åkte dit.

Edinburgh-hästen (som mycket orginellt hette Eddie) visades som nummer 1 och jag tappade intresset direkt. Redan då hästen gick ut genom stallet snubblade den till och sedan såg det ut som att den harvade ridhuset med sina ben, så släpande gång hade den.

Nästa häst att visas var en svävande FJÄRIL, Décima! Hon travade så lätt över marken, ridhusunderlaget rubbades knappt och jag blev väldigt intresserad. Provridningen gick INTE speciellt bra, hästen sprang med huvudet i vädret, men hon var snäll.

Jag red ytterligare ett sto som kändes likvärdig med Décima, Matilda, även hon 3 år.

Efter provritterna kände jag ändå att jag gillade Décima bäst och frågade därför mycket spänt en duktig hästkompis som följt med som ”rådgivare”:

”Vilken tycker du?”. När svaret blev ”FUXEN” (Matilda var mörkbrun) kände jag en oerhörd lättnad och resten är historia :=)!

Jag besökte stallet yttreligare 2 gånger, en gång för att rida ut och en gång för att se Décima löshoppa och ganska snart stod hon i Herons gamla box på MCR.

Förresten så har även denna berättelse en liten lustig knorr för när jag skulle hämta hem Décima berättade försäljaren att den URSNÄLLE Eddie, vars godhet man tidigare inte hade skådat, hade slängt av en av hästskötarna några dagar tidigare!

När Heron var 10 år gammal blev han för första gången allvarligt halt. Hovledsinflammation i båda frambenen konstaterades, han behandlades och blev tämligen snabbt ohalt. Det hann inte gå många månader förrän hältan kom tillbaka igen och åter tillfrisknade Heron inom några veckor. Den tredje hovledsinflammationen kom kanske 1 år senare och trots att Heron även då blev ohalt mycket snabbt minns jag att dåvarande chefsveterinären på Helsingborgs djursjukhus, Harry Pettersson, la armen om mig och sa ”Bli inte för glad Birgitta”. Harry Pettersson, som var oerhört förtjust i Heron (som gick att behandla utan någon som helst bedövning eller brems och charmade alla med sin personlighet) menade att det bara skulle vara en tidsfråga innan Heron blev halt IGEN och rådde mig därför att inte hoppas för mycket.

Jag la om ridningen mycket, slutade helt att hoppa och blev oerhört försiktig med på vilka underlag jag red.

De kommande 3 åren övergick Heron från att vara ”en dressyrhäst som hoppar” till att bli en utpräglad dressyrhäst som började klättra uppåt i klasserna.

Vi tävlade ganska många medelsvåra klasser med tämligen mediokra resultat (2 placeringar totalt) men det var roligt att ha nått till S:t George med en häst som jag som mål från började hade haft att kanske någon gång rida någon LA med.

Eftersom Heron tävlade oerhört mycket redan från 5 års ålder hade jag i flera år utlovat en stor fest för mina supporters i stallet den dagen Heron tog sin 100:e placering. Den dagen närmade sig med stormsteg….trodde jag….

När Heron hade tagit sin 99:e placering och på fredagen, 2 dagar innan han skulle delta i en lagdressyr där jag bedömde att han hade stora chanser att placera sig stod jag ute i vår paddock och tömkörde honom. Heron spänstade på i den ena varvet men när jag bytte varv tyckte jag att jag såg någon liten ojämnhet…eller var det inbillning? Jag stirrade och stirrade men blev inte klokare för det. Till slut ledde jag ut honom på vägen utanför paddocken och sprang rakt ut med honom och då tyckte jag att han markerade.

Jag fick givetvis ställa in tävligen och redan på tisdagen i veckan därpå stod jag inne på ATG-kliniken vid Jägersro och fick det fruktade beskedet. Herons hovleder visade nu skelettförändringar, måttliga på det ena benet och kraftiga på det andra. Första gången hans hovleder röntgades, 3 år tidigare, fanns inga förändringar.

Redan dagen efter att JAG hade konstaterat att Heron var halt började han halta även i skritt. Det var som att han plötsligt tillät sig att känna smärta fullt ut och så hade han aldrig betett sig tidigare, dvs han hade aldrig förut haltat även i skritt.

Jag fick besked från Agria om att veterinärens bedömning att hästen borde avlivas var godkänd ur försäkringssynpunkt rekordsnabbt (det tog inte ens 2 veckor) och jag ringde till den slaktare som MCR anlitat i många år, Kjell Felt så fort jag läst brevet.

Det hör till saken att jag en tid efter att Harry Pettersson berättat för mig att Heron troligen skulle bli utdömd när som helst (fast jag lyckades hålla honom ohalt i 3 år!) började tänka på hur jag skulle klara av detta rent praktiskt.

Jag hade aldrig varit närvarande vid en slakt och kände att detta var något jag borde ”öva” på (ja, jag vet…det låter som en minst sagt morbid planering) innan det var dags för Heron.

Jag var därför därefter med vid 2 olika tillfällen då lektionshästar slaktades och detta berörde mig inte alls eftersom jag inte hade några känslor för hästarna.

Den dagen då jag ringde Kjell Felt, dagen som jag så länge förberett mig på, insåg jag att jag inte var ETT DUGG förberedd och att jag skulle bryta ihop totalt om jag tvingades att närvara när Heron lämnade mig för alltid.

Vår ridskola var då (och är fortfarande) granne med polisrytteriet i Malmö och på den tiden arbetade där en hästskötare och hovslagare som vi kallade ”Böna”. Böna var en trygg, varm man som tyckte om Heron och som jag visste skulle klara av den uppgift jag själv inte var förmögen till på ett mycket bra sätt. Böna skulle utan problem leda ut Heron på gödselstacken (dit jag hade gått med Heron många gånger för att ”öva”) och hålla honom när Kjell kom. Och Heron kände Böna och var dessutom mycket tillitsfull mot alla människor och skulle utan tvekan följa med honom.

Det föll sig så att Kjell skulle resa bort kort efter att jag ringde och ville boka slakttid och jag fick välja på att han kom dagen efter att jag ringde eller efter 14 dagar. Jag valde det förstnämnda eftersom jag VILLE ”ha det gjort”, jag ville inte se Heron linka ner till hagen mer.

Dagen då vi bestämt körde jag som vanligt till stallet men jag klev aldrig ur bilen. Jag visste när Kjell skulle komma och jag stannade i bilen tills han körde igen. Då körde jag till jobbet, ringde Kjell och frågade ”gick det bra?” och fick ett jakande svar.

Jag hade i många år noterat hur oerhört snabbt och proffsigt Kjell gjorde sitt arbete, det tog sällan mer än 10 minuter från det att han kom till att lastbilden körde igen.

När jag är mycket ledsen och inte vill bryta ihop klarar jag inte av att prata om det som hänt med någon. Herons slakt var något jag inte med ett ord nämnde för någon på jobbet trots att alla där visste hur mycket han betydde för mig. Jag tänkte att om jag sa ett enda ord så skulle jag bryta ihop totalt och behöva sjukskriva mig av sorg.

I säkert några veckor svarade jag alltid på frågan ”hur är det med Heron” med ”jotack-det-är-bra” och bytte blixtsnabbt samtalsämne.

Våren 1989 var en av de värsta i mitt liv. Jag hade på bara några veckor upplevt mer än jag skulle önska någon; förhållandet med en tilltänkt äkta man (se inlägg ”Världens konstigaste sammanträffande”) hade tagit slut, jag fick slakta min älskade Menelli, avliva min lika älskade schäfer Ketty (som jag ska berätta mer om längre fram) och motorn på min bil hade skurit.
Jag var rent ut sagt inte i bästa skick då jag skulle försöka hitta Menellis ersättare.

Jag minns att jag hade ont om pengar för hästköp (30.000:–) och de hästar jag tittade på föll mig definitivt inte i smaken.
I ärlighetens namn var ju min sinnestämning vid denna tidpunkt sådan att jag, om jag så hade erbjudits att köpa en svårklasshäst i dressyr förmodligen hade sagt ”tja…den är ju fin….kanske….” och det fanns ytterst få hästar som ens då kostade så lite som 30.000:– och ändå var i ridbar ålder.

Efter att ha tittat på några trista djur hittade jag en annons som halvblodsklubben i Malmöhuslän hade publicerat i någon form av annonsblad (fråga mig inte hur jag hittade detta) och där stod att en häst vid namn Heron var till salu.

Heron såldes av sin uppfödare som hade gård utanför Eslöv och eftersom det inte var så långt att köra dit så gjorde jag just detta; körde dit!

Väl på plats och redan nedstämd och utan förhoppningar konstaterade jag snabbt att detta kräk skulle minsann i alla fall inte JAG köpa.

Jag hade nämligen nästan helt misslyckats att rida på Heron! Uppfödaren hade en ridpaddock precis i anslutning till stallet och Heron som vid denna tid var extremt lite riden (4 år gammal) ville inte ridas ensam i paddocken utan gå hem till vännerna i stallet. Så varje gång jag kom till den långsida som var närmast stallet tvärstannade han och vägrade gå. Uppfödaren fick gå bakom och ”tjoa på” tills Heron började trava, sedan kunde jag rida 1 varv innan samma procedur upprepades igen.

”Åh vilken ouppfostrad häst” tänkte jag argt!

Till uppfödaren sa jag ”jag hör av mig” och för mig själv tänkte jag ”vi ses aldrig mer”.

Efter några dagar fick jag ett telefonsamtal från uppfödaren som bad mig att komma tillbaka: ”Han gör inte så mer” sa han. Uppfödaren hade ridit Heron i några dagar och tydligen lyckats få hästen på andra tankar.

Mest för att det var pinsamt att avböja gick jag med på att komma tillbaka.

Vid mitt nästa besök ville uppfödaren visa att Heron även kunde hoppa och han satte upp en slana mellan 2 stubbar, hindret var väl 60 centimeter högt. Över detta mini-hinder flög Heron med en krum och av reumatism värkbruten man som hängde över halsen, ca 1 meter över hindret.

”Tja….kan han hoppa så med HONOM så ska han nog kunna hoppa med mig också” minns jag att jag tänkte.

Kan som en parentes nämna att Heron därefter och så länge han levde ALLTID hoppade med mycket god marginal. Det var inte ovanligt att han hade 30 centimeter till godo på även mycket höga hinder.

Nåväl…

Jag minns inte om jag provred igen eller bara konstaterade att istadigheten var borta men jag var fortfarande tämligen ointresserad. Jag var som sagt så ledsen över allt som hänt mig på senare tid att jag inte var förmögen att glädja mig åt något och enda anledningen till att jag ens letade häst just då var för att fördriva tiden och slippa tänka på allt det eländiga som hänt.

För att slingra mig ännu en gång sa jag till uppfödaren att jag skulle köpa hästen om ”min” veterinär fick veterinärbesiktiga hästen. Elak som jag var tänkte jag att denne veterinär, som var känd för att inte släppa igenom NÅGON häst, säkert skulle finna något fel på Heron som skulle göra att jag kunde dra mig ur affären.

Döm om min förvåning när veterinären efter longering, böjprov och allt som hör en besiktning till sa något i stil med ”ja, men det ser ju bra ut det här”. Jag ville bara skrika ”TYST” men orden var sagda och jag insåg att jag nog skulle bli hästägare på nytt trots allt.

Min tröst med detta hästköp var att Heron kostade 30.000:– och att man som tidigare nämnts knappt kunde köpa en vettig häst för dom pengarna. Jag tänkte för mig själv att jag alltid ganska lätt skulle kunna sälja Heron till någon annan om han efter ett tag inte föll mig i smaken. Att han kunde hoppa hade jag ju redan konstaterat.

När Heron kom till vårt stall var jag fortfarande tämligen ointresserad av mitt eget köp. ”Gud så söt han är” sa några i stallet när han kom. ”Tycker ni? Det tycker INTE jag” sa jag uttråkat.

Jag minns också att jag tänkte om Heron ”du ska inte tro att du kan ta Menellis plats för det kan du ALDRIG”.

Men….jag har alltid fäst mig oerhört snabbt och oerhört mycket vid alla djur jag ägt och det tog inte många dagar förrän Heron var och förblev min bästa vän under nästan 10 år framöver. Kanske gjorde just de speciella omständigheter under vilka han köptes att jag tyckte så mycket om honom eller så var det helt enkelt så att Heron var en häst som man inte kunde göra annat än att älska.

När jag var 20 år gammal (dvs för 22 år sedan) fick jag plötsligt för mig att jag ville köpa egen häst.
Jag hade då ridit på ridskola i 6 år samt även skött och ridit några privathästar samt en hel drös travare på Jägersro travbana.

Om inte minnet sviker mig helt köpte jag den första hästen jag åkte och tittade på! Jag kan i vart fall inte minnas att jag provred någon annan häst :=)!

Det jag minns var att hästen i fråga i annonsen (ur Ridsport) beskevs som

1. skimmel
2. familjehäst

Jag såg framför mig en vit häst med lite gula kissfläckar (så såg lektionshästarna ut i vårt stall på morgonen eftersom alla stod i spiltor på den tiden) och ”familjehäst” var i min föreställningsvärld lite samma sak som en promenadhäst som egentligen varken dög till hoppning eller dressyr. Fördomar? Jag?

Varför jag ens åkte och tittade på en häst som jag hade utmålat på detta vis i min fantasi kan man verkligen undra men det gjorde jag och den syn som mötte mig blev därför tämligen chockartad.
Jag fick nämligen se den dittills snyggaste grå-skimmel jag sett i mitt liv och hästen kunde dessutom gå både hoppning och dressyr utifrån de (ringa) krav jag hade på den tiden.

Som den klassiska förstagångs/nybörjar-köpare jag var bestämde jag mig mer eller mindre på plats för att köpa hästen och rådfrågade ingen (jag var ju såååå kunnig själv).

Som lök på laxen skrev jag under en ”hemmagjord” köpehandling där det stod ungefär så här:

”Köparen är väl medveten om att hästen har en lättare allergi som kan yttra sig i hosta vid utfodring med dammigt foder eller ridning i dammiga miljöer”.

Hästen köptes (jag var ej med på besiktningen) och kom till MCR genom att säljaren körde dit den.

”Alla” i stallet föll som furor över hästens utseende, den var verkligen vrålsnygg. Tom vår dåvarande ridskolechef Jana Wannius som sett det mesta i hästväg lovordade min vackra häst.

När jag hade ägt den vackra hästen i en knapp vecka började den hosta, detta trots att det var sommar, vackert väder och jag varken gav den mögligt foder eller red i något dammigt ridhus.

Jag upptäckte dessutom tämligen omgående att hästen och jag inte passade ihop, i alla fall kändes det så för mig DÅ. Hästen var ganska tittig tyckte mesiga jag och hoppade till för minsta lilla grej när vi var ute och red. Jag var ständigt på helspänn och livrädd att ramla av.

Mina kokande känslor för hästen svalnade som i ett frysfack då den både hostade och fjantade sig och jag ville bara att den skulle försvinna bort, bort, bort.

Jag ringde säljaren och ville reklamera köpet och säljaren gick med på att vi skulle träffas tillsammans med en veterinär som JAG hade valt ut innan någonting avgjordes.

Det som gjorde mig fundersam var att säljaren kom till vårt möte i stallet med sin lastbil vilket jag tolkade som att han mer eller mindre var beredd på att åka hem med hästen.

Veterinären som jag anlitat kunde till min bedrövelse inte alls 100 %-igt fastställa varför hästen hostade just då och sa att det lika gärna kunde vara en form av förkylning pga den nya stallmiljön (hästen kom från ett stall med en handfull hästar och till ett 70-hästars stall) som av kroniska besvär.

”Men jag vill ÄNDÅ lämna tillbaka hästen” sa jag tjurigt och till min enorma lättnad tog säljaren tillbaka hästen utan vidare diskussion.

Så blev jag snabbt och lätt befriad från mitt hästköp som annars kunde blivit en dyrköpt läxa. Jag kan aldrig tänka mig att jag rent juridiskt hade kunnat lämna tillbaka hästen på så lösa boliner, i vart fall inte efter så kort tid. Och att ha en häst uppstallad i flera månader för att se om hostan bara berodde på en kanske ovanligt svårläkt förkylning eller var något kroniskt; ja, det hade varken varit roligt eller billigt för mig, då en fattig student som levde på studielån.

Jag upptäckte efter en tid att hästen såldes vidare till Malmö Ridklubb och där blev deras mycket uppskattade voltigehäst (!!!) under många år. Hästen deltog tom i VM som hölls i Stockholm några år senare och finns även som FRIMÄRKE!!!!!

Några år efter försäljningen till Malmö Ridklubb träffade jag en av hästens skötare på en hopptävling. Jag passade då givetvis på att fråga hur det var med den vackra hästen och fick till svar att man hade STORA problem med hästens luftrör.

Så jag har alltså varit ägare till en häst som gått VM! Hur många kan stoltsera med en sådan merit?

För att göra historien än lite mer uppseendeväckande kan jag berätta hur jag än en gång upptäckte hur liten framför allt HÄST-världen är.

Många, många år efter denna hästaffär började jag ”hålla till” på ett diskussionsforum om hästar på Internet (se mer om detta i separat inlägg).

Döm om min förvåning när säljaren av min första häst också började frekventera samma sida efter några år. Vår ”gemensamma nämnare”, den vackra hästen diskuterade vi aldrig mer.

Jag har under min mer än 20 åriga tid som hästägare hunnit köpa 4 hästar.

Om dessa ytterst genomtänkta och kloka affärer (absolut inte!!!!) tänkte jag berätta i några inlägg framöver.

Håll utkik!