Redan då jag stod i begrepp att köpa Archie tipsades jag om att man kan åka till tex auktionerna i Verden i Tyskland och köpa häst och jag hade också en stallkamrat som gjorde just detta.

Själv reste jag aldrig iväg och när jag nu får samma tips- dvs att man kan hitta långt billigare hästar i både Tyskland och Danmark (så sägs det i alla fall) så känner jag att detta inte är något som jag kommer att göra i första taget.

Nu ska man aldrig säga aldrig men jag är ytterst tveksam av flera anledningar.

Dels är det givetvis långt bökigare att resa utomlands än att hoppa in i bilen och köra 10-15 mil runt om i Skåne men framför allt så tvekar jag i den händelse något skulle gå fel efter att man har köpt hästen.

Jag INBILLAR mig att det är lättare att reklamera en häst köpt i Sverige än i Tyskland men jag kanske har fel?

Sedan inbillar jag mig också att det kan vara svårare att ”följa” en häst köpt utomlands- dvs hur den är uppfödd, var den har stått, vilka som har tävlat den och med vilka resultat.

Kanske är det inte så märkvärdigt som jag målar upp men ska jag satsa i princip hela mitt sparkapital på något jag hoppas äga i många år och vara mycket nöjd med så vill jag eliminera så många frågetecken och ”riskfaktorer” som möjligt.

Hur känner ni läsare inför att köpa en häst från utlandet? Har ni rent av gjort det? Skulle ni kunna tänka er att göra det eller är ni lika fega som jag?

Igår började vi en intressant diskussion kring när det är dags att avliva ett djur, läs gärna kommentarerna efter inlägget om ”Epilepsi hos hund….”.

Jag skulle vilja vidareutveckla mitt resonemang kring frågan och säga som jag redan har skrivit att JAG anser att det är i princip omöjligt att ge ETT svar på rubrik-frågan- det kan finnas så många olika omständigheter att ta hänsyn till, vissa mer tabubelagda än andra (ekonomiska aspekter tex).

Vi människor är på gott och ont olika och det som känns rätt för mig skulle kanske kännas fullständigt fel för någon annan och det spelar enligt min erfarenhet också en stor roll i när man fattar det definitiva beslutet om att avsluta en annan varelses liv.

För MIG är det viktigaste att JAG i efterhand kan ”leva med mig själv” och känna att jag fattat rätt beslut då detta verkligen är det mest oåterkalleliga man kan fatta.

Jag vill inte ansättas av tvivel i efterhand och börja spekulera i om jag gjorde rätt, om jag förhastade mig, om det hade funnits andra alternativ osv.

EN svårighet med sjuka/ skadade djur är också att de inte kan föra sin egen talan och att man ibland inte heller till 100 % kan SÄKERT VETA ”hur det ska sluta” så att säga.

En vän har en häst som i vintras fick upprepade koliker med tämligen täta intervall.

Vännen fick en period mer eller mindre bo i stallet trots att hon har både familj, jobb och andra åtaganden och hon vågade knappt gå på bio av rädsla för att man skulle ringa från stallet och berätta om en ny attack.

Till slut gick det så långt att beslutet om avlivning var fattat; ett anfall till och hästen skulle tas bort. Vännen var väl förberedd med både nummer till den som skulle ”ta hand om det hela” och annat men så- DÅ ”kvicknade” hästen mirakulöst till och har varit anfallsfri i flera månader nu och både tränat och tävlat.

Jag vet ett annat exempel med en ”kolikhäst” där ägaren nästan ”önskade” att hästen till slut skulle få ett så rejält kolikanfall att det kändes tveklöst rätt att ta bort hästen, dessförinnan hade hästen haft många mindre attacker som om inte annat slet väldigt hårt på ägaren.

Att aldrig kunna slappna av, att behöva rusa iväg till stallet kanske mitt i natten, att inte veta om anfallet går att häva hemma eller om man behöver åka till djursjukhus, för en buköppning i värsta fall- det kan var ohyggligt jobbigt vilket jag själv fick erfara med min häst Décima där jag gick igenom precis allt enligt ovan och till och med fick buköppna henne.

Som ett sista exempel vet jag också en hundägare som är väldigt välutbildad och medicinskt mycket kunnig som lät sin egen gamla hund leva låååångt efter att ”alla andra” hade avlivat den och jag är fullständigt övertygad om att samma person hade sagt till ANDRA på skarpen om DE hade utsatt sina hundar för samma sak.

Men det ÄR eller kan i alla fall vara skillnad på ”mina barn och andras ungar” och medan det är så lätt att ha åsikter om ANDRAS djur så är man inte lika kaxig när det kommer till det egna.

DÅ hittar man plötsligt ursäkter och förklaringar i det oändliga för att slippa ta beslutet, man kämpar in absurdum och lägger ner oförsvarligt med tid, pengar och kraft- tycker andra i alla fall.

Själv har jag avlivat 3 egna hundar och jag är tämligen säker på att det finns en hel del människor som inte hade gjort det lika snabbt som jag gjorde.

Min första hund, schäfern Ketty tex fick höftledsfel 5 1/2 år gammal och jag tog bort henne så fort hon fick diagnosen utan att ens prova med smärtstillande.

Ketty hade kanske kunnat leva…tja…inte vet jag hur länge till med daglig medicinering men JAG ville inte börja begränsa en extremt aktiv hunds liv så mycket.

En annan hund jag ägde bröt benet på 2 ställen och KUNDE KANSKE blivit mer eller mindre helt återställd men jag hade inga möjligheter att ge honom den konvalescens som skulle krävas då han inte gick att lämna ensam, jag precis hade fått mitt första jobb och inte hade NÅGON som kunde passa honom (jag annonserade efter passning redan medan han var frisk men utan resultat).

Så ja, för mig har det varit viktigast vad jag själv tyckt och vetat med mig att jag klarar av och alltid i samråd med veterinär.

Vad ANDRA tycker är för mig tämligen ointressant då jag ”vet” att det i många fall finns lika många åsikter som tillfrågade och ska man lyssna på alla blir man ”galen”.

Tyvärr kan människor ibland också vara medvetet eller omedvetet tanklösa eller rent utav elaka och försöka skuldbelägga någon som ändå måste fatta kanske sitt livs svåraste beslut och det gör ju inte saken lättare precis.

Själv är jag en mycket stark person som klarat av att stå över sådant, när jag tog bort Heron tex minns jag att det fanns en idiot i stallet som hävde ur sig ”gick det inte lite väl snabbt” trots att hästen till och med var halt i skritt och hade skelettförändringar som så klart inte skulle försvinna.

Jag var säker redan då och ännu säkrare med Kreon där flera sagt att de aldrig läst ett så ”starkt” veterinärintyg som hans men det är när det inte är lika ”glasklart” som i sådana fall som rubrik-frågan kan vara något av det värsta man måste ta ställning till.

I förra veckan fick jag via Facebook och av en mycket duktig dressyrryttare tips om att en av hennes elever skulle sälja sin häst även om den inte var utannonserad ännu.

Efter att jag hade mailat eleven och hon hade skickat över en film på sin häst mailade jag tillbaka att jag ville komma och provrida.

Fick sedan svar att hästen redan var såld- den första människan som hade kommit och provridit hade bestämt sig!

Ja, ibland går det fort och denna säljare är bara att gratulera då det idag verkar vara väldigt vanligt att hästar är till salu i månader.

Sedan har jag faktiskt själv lyckliggjort en säljare 🙂  lika snabbt när jag köpte Archie för jag åkte och tittade på honom en eller 2 dagar efter att annonsen kom ut, jag slänge mig på telefonen, bönade och bad om att få komma NU, GENAST, MEDDETSAMMA trots att säljaren egentligen inte hade tid just då och sedan bestämde jag mig efter att jag hade tittat på honom i mindre än en timme :).

Så kan det gå….