En del är ju av åsikten att man inte ska ”göra affärer” med vänner och idag undrar jag hur ni ställer er till detta?

Skulle ni kunna tänka er att köpa ”vad som helst” av någon ni kände/ var vän med?

En häst? En bil? Ett hus?

Och vad gäller att låna ut pengar: lånar ni ut pengar till vänner och vad skulle er limit vara i detta fallet?

Har ni bra/ dåliga erfarenheter av ovanstående och hur slutade det hela?

Om jag ska börja med att svara på mina egna frågor så skulle jag nog helst inte vilja köpa vissa saker av folk jag känner nej.

Tex ett hus eller en bil vill jag inte köpa av vänner då detta är saker där det kan dyka upp alla möjliga ”fel” förr eller senare och där det ibland kan vara svårt att veta när dessa uppkom och vem som ska anses skyldig att åtgärda dom.

Med vänner känner jag att sådant kan vara svårare/ känsligare att ta upp och man kan också riskera vänskapen.

Av samma anledning lånar jag inte ut pengar till någon- det ska vara småsummor i så fall.

Men jag har för mycket dålig erfarenhet från andras håll för att själv vilja riskera att hamna i samma sits och idag finns det andra sätt att låna pengar snabbt och smidigt utan att behöva riskera en vänskap.

Eftersom det just nu finns en ledig boxplats i vårt mysiga lilla 7-hästars stall har jag bestämt mig för att försöka hitta en häst att låna för kortare eller längre tid.

Kravet är att hästen ska vara minst 4 år, väl grundriden, snäll och lämpad för dressyr.

Ägaren får stå för stallhyran (2500 kronor), försäkring och skoning och får i gengäld sin häst regelbundet tränad för tränare, tävlad och givetvis mycket väl omhändertagen av en seriös och ambitiös ryttare- mig 🙂  . Kostnad för träningar och tävlingar står jag för.

Känner ni någon som pga graviditet, sjukdom eller andra anledningar behöver få sin häst utbildad/ fortsatt tränad under valfri tid så kan ni väl vidarebefordra mina uppgifter till denna person tillsammans med mitt telefonnummer: 0708-94 83 75 eller mail bm6610@hotmail.com

Sitter och läser ett intressant inlägg från en ponnymamma.

Som mamman är inne på behöver ju inte allt man gör för sina barn betraktas som ren curling- man kanske rent av gör allt möjligt i stallet för att man själv är genuint intresserad och VILL hjälpa till- även om man inte vill ha en egen häst eller ens rida som förälder.

Men nog tusan har jag sett även många curling-föräldrar passera revy genom åren och rent av blivit både beklämd och arg å deras vägnar.

Minns den bortskämda tonåringen som fick jättefin ponny, nytt släp i 100.000-kronors klassen och all utrustning som tänkas kunde och som, trots både allt detta OCH att det oftast gick väldigt bra för henne när hon tävlade kunde skälla ut sin medföljande mamma så att man stod bredvid och nästan skämdes- å bådas vägnar faktiskt.

Å flickans; för att hon var så ouppfostrad och å moderns för att hon enligt mig hade misslyckats så i sin uppfostran.

No way att mina barn skulle få gapa och skrika ostraffat på mig på detta vis- vare sig det var hemma eller på en offentlig plats.

Jag har också sett flera exempel på ponnyer/ hästar som helt klart hade sålts om barnet/ ungdomen fick bestämma men där föräldern genom sin curling har närt en förhoppning om att barnet inte ska tröttna helt och håller (vilket barnet till slut ändå gör eller säljer hästen den dagen barnet själv ska börja betala för hästen).

Nu har jag ju inga barn själv men jag är väldigt tveksam till huruvida något gott kan komma ur curlingen- det skulle möjligen vara att man, inbillar mig, kan få en väldigt tight och fin relation med sitt barn genom att tillbringa så mycket tid tillsammans.

Vad är era erfarenheter?