Läser följande svar från en läsare på Bukefalos på frågan hur man finansierat sitt hästköp:

”Jag pantade burkar i fyra år (var 13-17 år gammal så hade inget jobb), hästen kostade 10.000 och henne har jag kvar idag, nio år senare”.

En riktig solskenshistoria tycker jag och bevis på att det kan löna sig att vara trägen- även i unga år.

Hur har det varit under er uppväxt?

Känner ni igen det där med att jobba extra eller är det något ni aldrig har behövt/ velat/ kunnat göra?

Själv har jag tjänat egna pengar sedan jag var kanske runt 12 år eller nåt och jag har verkligen jobbat med det mesta; barnpassning, reklamutdelning, sålt maj-blommor och lotter, städat, jobbat i stall osv.

Jag har förstått att en del människor vägrar att bli medlemmar i Facebook liksom av någon slags princip men faktiskt tycker jag att man kan ha mycket nytta av detta forum även om man i sak inte är intresserad av att bli vän med varken ”riktiga” vänner eller ytliga bekantskaper och läsa om deras liv och leverne där.

Jag tänker på Facebooks väldigt lätta möjlighet att skapa en grupp som man själv kan välja ska handla om precis vad som helst och där man själv bestämmer vilka som ska vara medlemmarna.

Tex har jag skapat en grupp för oss som tränar dressyr på vår anläggning och sett till att så många som möjligt från anläggningen är medlemmar.

Vi har då möjlighet att boka träningstid på sidan liksom att avboka densamma samtidigt som stallkamraterna kan se detta om de känner att de vill vet hur dags vi ska träna för att eventuellt undvika att rida i ridhuset på just dessa tider.

Jag läste också på Bukefalos att det det är många stall som har egna Facebookgrupper där man informerar om och diskuterar sådant som rör de uppstallade och så länge sådana sidor inte ”spårar ur” och börja tex handla om allt möjligt annat eller utsätter någon för tråkiga personangrepp så tycker jag att det är ett ganska smart sätt att kommunicera.

Visst kan man både sms:a och maila varandra eller skriva på en stall-anslagstavla men jag tycker som sagt att Facebook erbjuder ett lätt alternativ där man kan sprida sitt budskap både snabbt, enkelt och gratis.

Något som har förvånat mig flera gånger är hur tävlande ”vågar” kritisera dressyrdomare- både på Facebook och i olika blogginlägg.

Själv skriver jag aldrig någonsin en stavelse som skulle kunna tolkas som negativ på min blogg- jag vet ju hur otroligt lätt detta kan komma fram till berörd domare och det vill jag verkligen inte.

Det man inte kan säga till någons ansikte ska man inte heller skriva så att hela världen kan läsa och jag skulle inte heller drömma om att approacha en domare på plats och ifrågasätta/ kritisera bedömningen.

Idag är det ju världens baggis att kolla upp vem som har dömt en viss klass och som sagt: JAG vill inte skriva något som skulle kunna göra att denna person i framtiden får ett ont öga till just mig.

Och ja, ni kan hävda till död-dagar att domare är objektiva och inte ska påverkas av exempelvis sådant de eventuellt läser på bloggar men jag hävdar lika envist att man aldrig kan påverka i alla fall det undermedvetna och jag vill i alla fall inte chansa.