I morse återupptog jag något jag tidigare gjorde ganska ofta men som jag inte har ägnat mig åt på ungefär 1 år; jag red ut med Soya och Vicke tillsammans.

Jag var av olika anledningar tvungen att motionera båda djuren på morgonen och insåg att det smartaste vore om jag kunde ta dom tillsammans- om det skulle gå.

På den tiden jag ägde Archie följde Soya honom ständigt, både kopplad (i en lång lina) och lös men när Mupp-Kreon kom in i mitt liv insåg jag att det hade varit på tok för farligt att låta Soya befinna sig i närheten av honom när han ibland stod och stampade på mer eller mindre samma fläck i en kvart eller så….(oh….ljuva minnen….NOT!!!!).

När jag red Zack kunde Soya åter följa med eftersom han var så otroligt ”iskall” och 100 %-igt pålitlig men därefter har jag faktiskt inte vågat prova med Vicke eftersom han är långt mer vaken än vad både Archie och Zack var.

Sedan ÄR jag ju en koppelmotståndare av stora mått för egen del och vill alltid ha Soya lös och med de elektriska ruscher hon ibland kan ägna sig åt så har jag bedömt att Vicke, hur snäll han än är, troligen inte skulle finna sig i att hon kom farande som en explosion utan att HAN också ville explodera (läs: en viss ryttare hade då högst troligt också exploderat ner på marken).

Men idag tog jag fram selen och min gamla longeringslina som har släpat i marken många mil och så gjorde jag ett försök- i mörker och dimma till råga på allt.

Kanske var det just att man knappt SÅG NÅGOT som gjorde att Vicke gick som en klocka och Soya…tja..hennes tillit till hästar har alltid varit enorm så HON brydde sig inte det minsta.

Kinesen har ju varit med på mängder av dressyrträningar, även när vi åkte till Ebba, hon har tittat på när jag har hopptränat andra och stått framför, bakom och bredvid hinder som jag själv har hoppat så hon är ju minst sagt van vid hästar ha ha.

En skön tur fick vi hur som helst och jag var så stolt över mina älsklingar.

Till skillnad från då jag brukade ha med Soya när jag red Archie och vi både travade och galopperade hur mycket som helst blev det idag bara skritt men något annat hade jag inte planerat för Vickes del heller så båda fick precis den motion jag hade tänkt mig.

Passade på att ta några kort på Vicke i morse- nu när han inte har kvar sin björnpäls-look.

För övrigt kan Birgitta 12 år avslöja att hon inför varje tävling brukar svamla om att ”det är synd att det inte delas ut några skönhetspris för då hade Vicke vunnit”.

Därefter brukar hon tvinga sina stallkamrater att instämma i att hästen är vacker som en dag och de stackarna ler och nickar instämmande- väl medvetna om att detta är det minst smärtsamma sättet att komma undan fortsatta diskussioner i ämnet.

I morse (notera klockan på väggen) var vi dock ensamma men….

….jag tyckte inte Vicks var mindre vacker för det 🙂 !