En kommentar från en läsare fick mig att fundera på det här med våra hästars (och kanske även vår egen) utrustning.

Hur ofta rannsakar vi oss och liksom verkligen tänker efter om vi behöver ändra/ korrigera något?

Rider vi med samma gamla saker år ut och år in utan att reflektera eller hur går det till?

Om jag ska svara på mina egna frågor så lät jag se över sadeln av Equipes egen utprovare (Rose Mathiesen) i samband med att jag köpte Vicke.

Sadeln korrigerades därefter något efter honom men i stort passade den helt ok redan innan detta.

I dagsläget gör jag bedömningen att sadeln sitter som en smäck och har aldrig märkt att Vicke skulle ha ont av den på några vis.

Tränset med det bett som ”råkade” sitta på (en helt vanligt tvådelat bett) ärvdes också rakt upp och ner från Kreon.

Om jag minns rätt (tveksamt) hade Vicke ett tredelat bett hos förra ryttaren men eftersom han fungerar utmärkt på mitt bett så har han fått behålla det.

För övrigt har jag fortfarande en hel arsenal med bett sedan Décima-tiden (då jag enfaldigt nog trodde att jag skulle bota hennes tungproblem genom att byta bett) så skulle Vicke behöva ett annat bett så är jag ganska välförsedd.

Några strykkappor jag hade har jag tyckt inte har passat så dessa har jag sålt och de jag har nu (Protectors med ludd av något syntetiskt material) passar perfekt.

Sporrar har jag några jag skiftar mellan på tävling, hemma rider jag numera utan då jag anser att det inte behövs.

Täcken har Vicke fått ärva efter Kreon och fått något eget- inga bekymmer med passformen där heller.

Tja…detta var väl lite kortfattat om min, eller rättare sagt Vickes utrustning.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att jag är vaken för hur saker passar och åtgärdar det som känns fel men har i stor en häst som kan ridas med fullständigt basic utrustning då han inte har några särskilda ”behov” vare sig det gäller sadelläge, mun eller förmåga att stryka sig.