Intressant men föga förvånande läsning tycker jag.

Själv kommer jag inte att tävla på kandar om jag inte måste- ser inget behov av det alls i dagsläget.

Och jag ser också på tävling av många delar min inställning vilket känns positivt.

I måndags gjorde vi något på anläggningen som vi gör regelbundet- vi skickade in träckprov för analys.

I onsdags kom svaret (snabbt!!!) och både Vicke och Leon ”nollade” vilket var skönt men för min del föga förvånande.

Dels har jag aldrig haft en häst med mask och dels ser Vicke så långt ifrån maskangripen ut som tänkas kan även om det så klart skulle kunna vara möjligt ändå.

Brukar ni kolla av maskläget genom träckprovsanalyser eller avmaskar ni oavsett och då enligt någon form av schema?

Ibland undrar jag om ”allting” händer och finns i Staffanstorp och dess närhet 🙂 ?

Det har hänt hur många gånger som helst att precis den service jag efterfrågar eller något jag behöver finns här…därav min undran….

Igår hittade jag en annons på Facebook som jag fastnade för; det var en tjej boende i Staffanstorp som skulle sälja ett par nya Petrie-stövlar eftersom hon har slutat med hästar.

Nypris på stövarna var 5500:– och hon ville ha 2200:–, mer än överkomligt med andra ord.

För att göra en kort historia ännu kortare visade det sig att tjejen bor på gångavstånd från mig, dvs mellan min och min särbos (eller NÄRBO som han så fyndigt uttrycker det) lägenheter och då bor vi typ 1 kilometer från varandra!

I samma hus som tjejen bor var jag och tittade på lägenhet i somras men tackade efter viss tvekan nej och undrade om jag gjorde rätt då det är ohyggligt svårt att få bostad här.

Men med facit i hand fick jag en tusen gånger bättre bostad några månader senare….

Som ett annat sammanträffande bor en fd stallkamrat i samma hus?!?!

Hur som helst, stövlarna satt som en smäck och jag köpte dom utan tvekan. Fick med en rejäl och fin stövelväska från Equiline dessutom.

Jag har annars faktisk verkligen vant mig vid att rida i shortchaps och ridskor (VAD hände med den konservativa dressyrryttaren?!?!?) men det här blir ju snäppet bättre så klart 🙂 !

Sååå nöjd!

Ni som har haft en häst som ni har valt att sälja på grund av att ni inte passade ihop, inte motsvarade era förväntningar och dylikt:

Hur lång tid tog det innan ni gav upp?

Var det en specifik händelse som gjorde att ni kände att ”nu är det nog” eller var det något som smög sig på över tid?

Kom att tänka på denna frågeställning då jag diskuterade (mänskliga) förhållanden med en bekant och för egen del får jag nog säga att jag vad både gäller människor och djur kämpar väldigt länge innan jag ger upp.

Och i båda fallen har det inte varit en enstaka händelse som har gjort att känslorna svalnat utan det har skett över tid där jag under tiden ändå har försökt att rädda relationen.

Décimas tungfel och svårigheter att byta rent kämpade jag med i många år- på tok för många med facit i hand.

Med Archies seghet lät jag det inte gå lika långt men det tog ändå något år innan jag insåg att det inte kunde vara så att 3 olika tränare (som sa ”sälj”) hade fel och att jag hade rätt.

Efter Archie lovade jag mig själv att aldrig ”hålla på” i flera år om köpt häst inte passar och samma sak gäller numera även förhållande med partner.

För ungefär 5 månader sedan råkade jag ut för något jag dittills varit väldigt förskonad från; jag ramlade av och slog mig rejält.

Jag hopptränade med Vicke i ridhuset, han rev ett hinder och snubblade till över en fallande bom; han gick ner på framknäna och jag voltade liksom över honom.

Själva fallet kändes ändå inte så dramatiskt men när jag precis hade landat kände jag över huvud taget ingen del av min kropp i ett fåtal sekunder- ohyggligt otäckt!!!!

Det jag kände därefter var att jag hade jätteont i min nacke och min egen teori är/ var att jag sträckte banne mig allt som går att sträcka runt denna kroppsdel.

Jag hade jätte-jätteont i några dagar vilket var extremt dåligt ”tajmat” eftersom jag samma kväll som olyckan inträffade skulle gå på en av mina första dejter med nuvarande kärleken.

Det var väl bara min envishet och ”det går säkert över”-inställning som gjorde att jag ens kunde genomföra vårt restaurangbesök, det och en handfull Ipren…

Jag kunde knappt vrida huvudet åt något håll och detta var inte bara knepigt då utan ett stort bekymmer vid bilkörning under många veckor.

Att rida var inte någon hit i början heller och kulminerade i att jag fick be både Nina och Olof rida när det var dags för träning för jag hade helt enkelt för ont och sände dessutom ut väldigt konstiga ”ridsignaler” till Vicke som blev förvirrad och inte förstod vad den stela klumpen på hans rygg egentligen ville att han skulle göra.

Jag fick också avanmäla mig från några tävlingar vilket aldrig (!!!) har hänt under min snart 30-åriga tävlingskarriär men det hade ju varit vansinne att åka och tävla på en häst man knappt kunde sitta på.

Ja, det var fruktansvärt jobbiga veckor där i början; att inte kunna lägga sig ner eller resa sig upp från sängen normalt, att som sagt inte kunna vrida på huvudet och känna sig allmänt smärtpåverkad mest hela tiden.

Och det är faktiskt först nu….efter 5 (FEM!!!!) hela månader, 1 besök hos massör, 2 besök hos sjukgymnast och 3 besök hos naprapat, flera tuber med smärtstillande gel och säkert 100 Ipren som jag känner mig helt återställd även om jag fortfarande kan känna av en viss liten stelhet då och då.

Ja, så kan det gå och jag kan inte ens skylla på någon eller något- det var ”bara” en olycka som hade kunnat hända när som helst, i alla fall om man väljer att hoppa.

Och Vicke är ju en fantastiskt fin och villig ”hoppare” men som sagt; alla kan råka riva ett hinder.

Olyckan gav mig onekligen en tankeställare; jag som tex tidigare ridit utan hjälm en miljon gånger, hopptränat ensam i ridhuset i massor av år, ridit ut på vägar som ”ingen” känner till osv osv….

Nu hade jag i just detta fallet (observera ordvitsen) inte varit hjälpt av om det fanns 100 personer i ridhuset men jag kommer ändå att vara mer försiktig i framtiden med allt möjligt- vill aldrig mer råka ut för något liknande om jag kan slippa…..