Som ni vet tycker jag att Bibbi är en helt underbar, snäll och foglig häst som i princip aldrig vållar mig några bekymmer men härom dagen höll jag på att strypa henne.

Ingången till hennes hage (en smal passage på kanske 20 meter som mynnar ut i själva hagen) har sett för djävlig ut hela hösten och vintern med en massa lera men hon har ändå sett hyfsat ok ut om benen som mest varit blöta och LITE lerstänkta.

Men för några dagar sedan var det en annan häst som mötte mig vid intaget!

Jag vet inte vad hon hade gjort men hennes ben, undersidan av magen och svansen bokstavligen dröp av den mest tjockflytande lera ni kan tänka er. Som ett vått pansar!

Jag tillhör dom som aldrig spolar av mina hästars ben utan resonerar att ”leran ramlar av när den har torkat” men tro mig….detta var ”something else”.

Det var bara att dra fram vattenslangen som legat orörd i månader och koppla den till varmvattnet i stallet.

Och här måste jag ändå ge Bibbi högsta betyg för hon stod banne mig som en staty, lös utanför stallet medan jag gned hennes olika kroppsdelar ganska frenetiskt.

Detta är ju samma häst som höll på att skena till skogs när man vidrörde hennes ben i hagen men utanför stallet gick det tydligen bra och tur var det för jag var verkligen inte på humör för några lekar kan jag säga.

Jag gissar att ni säkert hade velat se en ”före bild” men jag var för trött, hungrig, sur för några fotografiska stunder och ville bara skura färdigt min ”lilla” travare. Så bilden ovan visar hur hon VANLIGTVIS ser ut vid intag.

Och ja…även täcket behövde tvättas för det hade stänkt upp så mycket lera på det att jag var rädd att tvättmaskinen skulle ge upp med all den gyttjan som jag bara hjälpligt lyckades tvätta av innan.

Nästa dag, med nytvättat täcke var allt som vanligt igen och så hoppas jag att det förblir.

Hösten 2020 flyttade ”min” ridskola till en helt ny anläggning och det är så roligt att nu, när det diskuteras så mycket kring hästvälfärd kunna konstatera att allt verkligen inte var bättre förr.

Jag har många gånger här på bloggen berättat om hur det kunde gå till på ridskolan när jag började rida där som 15-åring och under massvis av år därefter.

Och då ska man betänka att detta alltid varit en av Sveriges största ridskolor med ett gott rykte.

Vi hade när jag började rida på MCR tex inga hagar (!) bortsett från en gruspaddock utanför stallet (tänk lite större än 20 x60) där lektionshästarna fick gå en timme/ gång men inte dagligen. Privathästarna gick aldrig i hage (för det fanns som sagt inga….).

Det var för privathästägarna tillåtet att röka till häst, även i ridhuset.

Maxgivan hö var 5 kilo vilket gällde alla hästar oavsett storlek.

Nästan alla lektionshästar stod i spiltor, det fanns bara 2 boxar för dom.

Sista högivan för dagen gavs vid 15.00!

Jag skulle kunna ge många fler exempel som med dagens ögon tycks minst sagt anmärkningsvärda men vi visste inte bättre då vill jag påstå.

Hur som helst så kunde jag härom dagen konstatera att den nya anläggningen är så mycket bättre för hästarna än den gamla och mycket slitna.

Luften är bättre med en helt annan ventilation, många boxar har rejäla fönster som går att öppna.

Det är högt i tak, bra ljus.

Och framför allt finns det många hagar och hästarna kan äta hösilage utomhus.

Det finns en bra utebana med adekvat underlag.

Numera finns inga privathästar på anläggningen vilket säkert har både för och nackdelar men som sagt är jag övertygad om att dagens ridskolehästar har det mycket bättre idag än ”förr”.

Alla konstigheter till trots minns jag med glädje att vi hade en många gånger fantastisk gemenskap, ridskolan var verkligen en positiv fritidsgård för många som kom från inte alltid så bra hemmiljöer.
Många av oss fick vänner och knöt kontakter för livet. Jag hoppas att det fortfarande är så!

Den översta bilden visar gruspaddocken som framför allt användes som hage men även som framridning när vi hade hopptävlingar. Dåtidens elit hoppade fram till 150-klasser där!

På bilden under syns Birgitta 15 år utanför samma paddock. Jag tyckte säkert att jag var skitcool i mina illasittande ridbyxor av något syntetmaterial och konstläderridstövlar.

Igår hade klubben jag tävlar för årsmöte; samma klubb där jag började rida som 15-åring och varit trogen sedan dess, dvs i 43 år!

När jag köpte min första häst stallade jag upp den på ridskolan och hade sedan flera hästar där i ca 20 års tid.

Jag var i år särskilt inbjuden till årsmötet eftersom jag skulle tilldelas en vandringspokal så som varande klubbens bästa (läs; med flest poänggrundande placeringar) dressyrryttare under 2023.

Som ni kan se av bilden ovan vimlar det inte precis av dressyrryttare som tävlar för min klubb och så har det tyvärr varit ända sedan jag fick priset första gången…håll i er….för 30 år sedan.

Priset har inte heller delats ut varje år utan endast åren 1993, 1994, 1996, 1997, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2008, 2009, 2010 och 2023.

Av dessa 17 gånger har jag vunnit det 1993 och 1994 med Heron, 2000, 2002, 2004 med Décima, 2008, 2009, 2010 med Archie och 2023 med Frenchie.

Jag skojade på årsmötet och undrade när man får BEHÅLLA priset (en silverbuckla som är jobbig att putsa) för det kunde väl vara dags efter 30 år 🙂 .

Svårputsad eller ej så får bucklan gärna hamna hos mig många år framöver också- det skojar jag inte om!

Förr-förra veckans diskussioner om ”övre luckan på släpet stängd eller ej” där några framförde säkerhetsaspekten fick mig att fundera över hur många saker man egentligen kan applicera detta på; i stort som smått.

Jag kunde direkt komma på rätt många småsaker som vissa säkert inte tycker är ”farliga” eller som de gör utan att ens fundera på säkerheten medan jag är för rädd om mina hästar.

Jag ska ge er några exempel:

* Grimma i hagen: skulle jag numera aldrig ha på mina hästar. Även om båda är hur snälla och stillsamma som helst så kan de ändå råka fastna i något.

* Halmpellets : jag har läst om för många hästar som har börjat äta dessa och skulle aldrig våga använda detta strömedel.

* Benskydd i hagen: hade jag förr men vågar inte längre pga ”överhettningsdebatten”.

* Skivade morötter: dels har jag aldrig förstått varför hästar inte skulle kunna tugga hela morötter och dels tänker jag att skivorna lätt kan fasta i halsen.

* Pelletterat foder: ger jag aldrig annat än uppblött av rädsla för foderstrupsförstoppning.

Så medan jag gör en del som andra tycker är dumdristigt och farligt kan sådana här småsaker skrämma mig för mycket medan andra inte ens reflekterar över farorna.

Kan ni komma på något som ni tycker är farligt fast många ändå använder sig av det?

Förra våren dök det upp en självsådd pensé framför vårt hus (se bilden ovan) och den höll sig själv vid liv hur länge som helst.

Och titta vad jag hittade igår; den första vårliknande dagen i år:

Fast jag har hållit på med hästar i mer än 40 år kan jag tydligen fortfarande komma på saker som jag inte har tänkt på förut 🙂 .

Bilden ovan, om än dålig (svårt att fota och hålla upp hoven i rätt vinkel samtidigt) illustrerar en ny grej jag har börjat med.

I stället för att först kratsa hovarna på traditionellt vis och SEDAN sopa upp allt så kratsar jag numera rakt ner i bajsupplockaren direkt. Därmed slipper jag ”uppsopningsmomentet”.

Detta har ni kanske upptäckt för länge sedan men för mig är det nytt hi hi.