Inlägg av

Söndag- broddar is da shit!

Gissa om jag var tacksam över mina halkskydd när jag sprang min mil i Skrylle idag!

Även om man hade sandat hela slingan så hade det känts otroligt ”risky” att springa utan broddarna medan jag nu kunde springa helt obehindrat.

När jag gick en sväng med Soya på eftermiddagen var jag ännu tacksammare över dubbarna- varenda väg där vi bor är omvandlad till total isgata så vida jag inte ska gå på 80-vägen :(.

Utan halkskydden hade jag antingen fått nöja mig med typ 3 minuters promenad eller trippa fram- livrädd att ramla och slå mig.

Archie är ju broddad dygnet runt sedan några veckor tillbaka och även han märker säkert skillnaden mellan broddar och obroddat.

Förvisso är han alltid väldigt försiktig och går sakta om det är halt men det märks stor skillnad på hur han tar ut steget med broddarna.

Idag skrittade vi ut en timme och medan vårt sällskap, oskodde Harley var tvungen att vända hemåt väldigt snabbt pga att han nästan ”stod på öronen” så traskade Archie på väldigt pigg och orädd.

Nu har jag precis avslutat en favvo-middag, wokade grönsaker med cashewnötter, från byns kina-restaurang och på djurfronten återstår bara att åka och kvällsfodra tillsammans med lilla Pippi som tack och lov verkar klara sig bra utan broddar:).

Dagens (raket)fråga

Idag frågar sig surdegen (?) Birgitta hur det kan vara så otroligt roligt att elda upp pengar?

För det är precis vad jag anser att alla som köper smällare och raketer gör och jag blir lite förundrad.

OK att man kan vilja fyra av någon raket vid tolvslaget men att som vissa ungdomar gå och smälla/ skjuta flera dagar innan och minst lika många dagar efter nyår- nöjet i detta går mig spårlöst förbi.

Är det något med män och eld? För inte ser man tjejer springa runt och smälla?

Är det så roligt att få ha en tändare i handen och kanske på köpet ”råka” skrämma någon stackare- åldring, hund eller vem som helst egentligen?

I år tycker jag att smällandet har varit långt mindre frekvent än tidigare år och jag undrar om det har berott på vädret eller att det (gud give!!!) är ett trendbrott?

När jag hade häst på ridskolan i Malmö (tills för knappt 1½ år sedan) hade man av så att säga naturliga orsaker lite koll på smällandet då hagarna är belägna ganska nära gångbanor och gator (läs: lätt för idioter att kolla hur rädd en häst egentligen kan bli av en smällare).

Tack och lov hände det under alla år jag hade hästen där aldrig någon allvarligare raket/ smällar-relaterad skada med hästarna vad jag vet- de vande sig tack och lov och hoppade inte till för minsta lilla smäll.

Inte heller har någon av de hundar jag ägt visat den minsta lilla oro för raketer vilket jag är mycket tacksam över då jag vet vilka bekymmer tex min mamma hade med sin hund i alla år. Den fick drogas och hållas väl instängd varje nyår och det är ett inte helt ovanligt scenario.

Eftersom jag även känner till folk som skadat fingrar ganska rejält av raketer har jag för egen del helt tappat intresset för att ens titta på fyrverkerier- jag vet för mycket om vilket elände dessa kan skapa för att njuta av färgprakten i skyn.

Lördag- skåneväder och ett ödeskåne

Vägen utanför vårt hus är numera en bokstavlig isgata. Jag är väldigt tacksam över mina broddar kan jag säga!

Jag har svårt att tro att vädret kan växla lika snabbt i andra delar av Sverige som här i Skåne men jag kanske har fel?

Tills igår låg ju snön djup nästan överallt men en liten plusgrad, regn och otroligt kraftig blåst under natten har effektivt reducerat massorna så att fälten ”lyser” gröna på sina ställen medan exempelvis vår stallplan kan användas till skridskoåkning.

Jag förbannade att mina halkskydd låg kvar hemma när jag trippade ner till hagarna i morse men var i alla fall glad att Archie var broddad.

När vi åkte till Skryllegården begick jag inte samma misstag utan trädde på människobroddarna och jag måste än en gång sjunga deras lov! Snacka om skillnad mellan att gå med och utan.

För Archies del blev det ett dressyrpass även idag och vi fortsatte arbetet med bytena sedan gårdagen.

Idag gjorde jag ganska många byten och de flesta blev jättefina så jag var mycket nöjd.

Archie tyckte dock efter ett tag att ”nä…nu vill jag byta hela tiden oavsett vad du gör” så då fick jag i stället koncentrera mig på att inte låta honom byta vilket jag gjorde genom att kräva ökad galopp utmed långsidorna, något som Archie först inte alls var intresserad av utan gjorde lite byten här och där i stället.

Sådan här olydnad fäster jag inte så stor vikt vid- dels fick jag honom att sluta tramsa efter ett tag och dels vill jag ju att han ska byta (om än inte hela tiden) så den viljan vill jag inte straffa bort även om målet givetvis är att bytena ska ske exakt när jag vill :).

Passet kändes över lag fint och jag var nöjd som en lärka efter 45 minuter och hoppade av för att gå mig varm som avslutning i stället.

På tal om ingenting alls så kan jag förresten nämna att jag nästan började känna mig som ensam i hela Skåne idag.

Maken och jag mötte förvisso ett fåtal motionärer i Skrylle och jag träffade även stallägarna, Lina och en annan tjej i stallet men mycket mer var det banne mig inte.

Nyårsdagen verkar vara den mest urlakade dagen av alla- jag undrar hur många som egentligen red idag och hur många som bara valde att masa sig till stallet för mockning och foderfix eller rent av bad någon annan ombesörja detta?

Ja, jag bryr mig inte, jag är bara glad när jag får ha ridhuset för mig själv men lite öde kändes det allt.

Året som gått i bilder, del 2

Lika kall och snöig som vintern varit blev sommaren varm och torr.

Först efter hur många veckors torka som helst kom det regn men då kom det å andra sidan så mycket att både jag och många med mig var oroliga för att vi inte skulle få in någon halm.

Men det löste sig och skullen dignade av alla halmbalar som vi tryckte in till sista halmstrået :).

Jag och djuren fick många härliga uteritter i det vackra vädret….

…och jag uthärdar helt klart hetta mycket lättare än kyla.

Ett favoritmotiv…

Under en av sommarens varmaste dagar tävlade Soya i Tommarp och jag behöver väl inte redogöra för resultatet :).

När jag inte ”tvingade” Soya att springa tillbringade hon gärna dagarna så här.

En trädgårdsbild.

Under det gångna året blev Soya och jag goda vänner med Åsa, hennes sambo Robban och deras 4 whippar och sloughi-hane.

Vi har tillbringat många underbara timmar på olika promenader tillsammans och årets höjdpunkt var nog då vi badade med hundarna för första gången.

Jag kunde inte se mig mätt på Soya som vågade leka med de andra hundarna i vattnet trots att hon från början var väldigt tveksam till det våta.

Som många år förut har jag även i år varit och shoppat i Ullared flera gånger och det är alltid lika roligt.

Jag åker med en likasinnad god vän och låter verkligen plånboken arbeta för att därefter glädja mig åt alla fynd under lång tid framöver.

Under min semester fick vi besök av en av Soyas helsyskon, syrran Zahra med ägare Görel.

Det var jätteroligt att träffas IRL och jag blev faktiskt smått chockad över hur otroligt lika hundarna är, både i kynne men framför allt i utseende. Förvisso är Zahra mycket större men att titta in i hennes ansikte var banne mig kusligt- det var som att titta på Soya.

När hösten kom fick jag för mig att prova att ställa ut Soya en andra gång (första gången var i maj år 2009).

Hur ofattbart det än tycktes mig förstod inte heller denna domare vilken extraordinär skönhet han hade framför sig- borde man inte syntesta alla domare undrar jag i mitt stilla sinne?

Dessa godingar skördade jag till långt in på hösten!

Under året upptäckte jag en ny jätte-hundrastplats: naturreservatet i Dalby där jag, maken och Soya tillbringade många timmar promenerandes i dessa vackra omgivningar.

Det var också i Dalby jag började mitt jogging-projekt i höstas och jag springer numera en mil 2 gånger i veckan.

Efter att ha gått och sprungit i Dalby ”tusen gånger” började jag tröttna och hittade då till Skryllegården som är mitt och Soyas nya ”häng”.

Just nu framlever vi våra dagar i kyla och mycket snö- så mycket att stallägaren häromdagen var tvungen att skotta loss en ryttare som blivit insnöad i ridhuset medan hon red :).

Och med denna bild avslutar vi år 2010:s bildkavalkad!

Fredag- disco i stallet

Morgonen inleddes med stallfix och utsläpp av Archie och Harley i var sin hage innan jag hastade iväg till en morgonpromenad i Skrylle med resten av familjen.

På eftermiddagen, mol allena eftersom alla var färdiga i stallet inför respektive nyårsfirande, avverkade jag ett dressyrpass i ridhuset och övade idag ganska mycket på galoppombytena.

En del hästar byter ju bara man lägger om vikten det minsta lilla vilket säkert kan ha sina både för och nackdelar medan jag måste ge väldigt distinkta hjälper för att Archie ska byta direkt.

Slarvar jag det minsta kommer det inget byte alls eller så kommer det 1 galoppsprång efter själva byteshjälpen.

Jag tycker att jag börjar få till min kroppskontroll rätt så bra nu- bytena från höger till vänster har alltid gått att få bra mycket lättare så målet är nu att få bytena från vänster till höger lika bra och säkra.

Efter 45 minuter kände jag mig nöjd och hoppades i mitt stilla sinne att dagens pass ska bli representativt för nästa års diton :).

Nu har jag precis kommit hem efter att Soya och jag har varit och kvällsfodrat i båda stallen där det för övrigt råder full disco-stämning.

I ett försök att låta hästarna påverkas så lite som möjligt av allt smällande runtomkring har vi satt på radioapparaterna i både stora och lilla stallet och det sista jag hörde innan jag stängde om Archie var Whitney Houston som ville ”dance with somebody”.

Lill-kinesen verkar tack och lov inte det minsta skotträdd utan sprang helt ombekymrat omkring på stallplanen trots en del smällande.

Hon har ju tillbringat sitt första levnadsår hos en familj som hade flera jakthundar och kanske har detta påverkat henne att inte bry sig om skott-liknande ljud eller så är hon bara sådan av sig själv. Oavsett vilket är det väldigt skönt.

Väldigt skönt ska det även bli att bara slappa resten av kvällen- något avancerat nyårsfirande blir det inte här enligt önskemål :).

Året som gått i bilder, del 1 (av 2)

När jag bläddrade i min I-phone hittade jag dessa bilder som jag jag valt att spara av olika anledningar.

Några för att de blev så bra, andra av andra orsaker…

I år kom våren senare jag jag någonsin kan minnas att den gjort- mycket beroende på att vi hade en liknande vinter som råder nu. Det tog en evighet innan snön smälte och det blev i princip så att vi hade vinter och snö och sedan var det liksom plötsligt nästan sommar.

Jag som tycker mycket om våren blev besviken. Våren är den tid då jag tycker att man njuter av att allting börjar spira och att det är relativt varmt men man har ändå fortfarande den underbara sommaren att se fram emot.

Nu blev jag snuvad på denna övergång…

…men lite vackert hann jag njuta av i trädgården.

Jag har för egen del aldrig velat ha barn men har ingenting emot barn ”som sådana” för den sakens skull :).

Här en av mina absoluta favoriter, lilla Alma som frestar Soya med en morot.

Rapsen gör sig bra på bild tycker jag….liksom…..

…min snabbspringare som här springer allt vad hon kan (jag undrar jag…..) på hundkappbanan i Landskrona som vi besökte många gånger.

Soya älskar verkligen att springa men måste ha missförstått något när det gäller ”målet är att försöka komma först i mål- inte sist”.

En som inte heller kom i mål först så värst många gånger är den här skojaren som dock njöt av att kunna äta gräs i hagen- något han aldrig kunnat under åren på ridskolan.

Den 6 juni lyckades gossen dock komma först i mål i en LA:1 och vann då denna mycket praktiska pall.

En av sommarens favoritbilder på kinesen!

En av Archies tidigare stallkompisar, Tulle, som älskade honom så mycket att han åt upp halva hans man. Nu har denna äntligen vuxit ut!

Här på besök hos ”vår” veterinär i Bollerup- ett ställe vi ogärna besöker trots den ypperliga service vi alltid fått. Men som jag alltid äger då vi skiljs åt:

”Hoppas att vi inte ses på lääääänge”.

Här anledningen till veterinärbesöket! Att ett så pass litet sår kunde orsaka så långvarig hälta trodde jag inte.

2 av mina älsklingar myser i solen.

Ett favoritkort från i somras.

Året som gått

De som påstår att åren går fortare och fortare ju äldre man blir får väl i alla fall jag ge rätt- jag kan inte fatta att 2010 är slut om bara några timmar.

I ärlighetens namn kommer jag inte att sakna just detta året- ska jag vara krass har det varit ett av de sämre.

Mycket som jag planerat och hoppats på har helt eller delvis gått i stöpet och det passar ju så klart inte en planeringsmänniska som mig- jag vill gärna kunna styra över så mycket som möjligt i mitt liv.

På hästfronten har det varit mer pannkaka än sol.

I våras ville jag hitta en foderhäst men fann ingen.

Archies tävlingsresultat har varit tämligen mediokra- ”nära skjuter ingen hare” och att vara första utanför placering flera gånger har känts tröttsamt även om ännu sämre resultat har känts ännu tristare.

En seger i LA:1 och någon rosett till blev det under året men som sagt- det räcker inte (tycker jag).

Under våren och sommaren skadade sig Archie vid 2 tillfällen- vid det första tror jag att han slog benet i en badkarskant eller något annat vasst och fick ett sår som han blev halt av.

Inte så himla långt efter detta snubblade han till under en skritt-tur och blev halt av det- otroligt onödigt kändes det som och vi förlorade mycket träningstid på dessa 2 skador.

Under hösten började Archie kännas segare än någonsin- han har förvisso aldrig varit någon hetsporre men detta började överskrida vad jag kunde acceptera som ”normalt” och en tid därefter blev han halt- jag har ingen teori om av vilken anledning.

Nu är vi igång och tränar igen och det känns som om de kommande månaderna får avgöra vårt liv tillsammans.

Jag har ju köpt Archie enkom som en tävlingshäst för de lite högre dressyrklasserna och känner jag det kommande halvåret att det blir för svårt för oss att någonsin komma dit tillsammans så kanske våra vägar skiljs åt.

Med facit i hand gjorde jag tyvärr misstaget att behålla Décima allt för länge, flera år efter att jag borde sålt henne, och det påverkade mig negativt.

Mitt ridintresse tar för mycket tid, kostar för mycket pengar och dränerar mig på för mycket energi för att jag ska orka och vilja känna mer ledsnad än glädje och dithän vill jag inte komma med Archie. Än så länge tycker jag att det är roligt i princip alltid men jag vet också att risken är att jag känner helt annorlunda om jag inte lyckas få upp oss på en annan nivå än där vi varit stora delar av året.

Soya är väl den delen av mitt liv som minst av allt berett mig några bekymmer någonsin- en underbarare hund får man leta efter, det är både jag och maken rörande överens om.

Dock var det en del planer som gick om intet med snabbspringaren också under året och det var väl inte så kul får jag erkänna.

Att min kines skulle visa sig vara den i särsklass långsammaste whippet som någonsin beträtt en rundbana kunde jag inte drömma om ens i min vildaste fantasi- tvärtom trodde jag nog på, om inte världsrekordtider, så i alla fall att hon skulle stå sig ypperligt i konkurrensen mot de andra vinthundarna.

Men icke- oaktat en kondis utan dess like och en minst lika stor entusiasm så kvarstår faktum: Soya är en snigel som kom sist i alla (3) lopp hon ställde upp i.

Som jag känner idag kommer vi inte att fortsätta med rundbanetävlandet nästa år- det kostar för mycket pengar och tar för mycket tid för att man i slutändan ska konstatera att ens hund har agerat klassutfyllnad.

Lure Coursing-träningarna där vi var tämligen flitiga besökare under 2009 kommer jag nog också att lägga på hyllan helt- de är numera oftast förlagda allt för långt bort för att jag ska anse det mödan värt att köra dit för att Soya ska få springa i någon minut.

Om jag ska fortsätta på temat ”allt som gick fel 2010” kan jag väl också nämna att maken och jag fortfarande inte har hittat varken något hus eller någon gård värd namnet (läs: där vi kan tänka oss att bo) och det börjar kännas tämligen hopplöst.

Ska man titta krasst på allt ovanstående så är det ju egentligen I-landsproblem alltihop och tro inte annat än att jag trots att jag gnäller ibland är oerhört tacksam över att vi är friska, har jobb och bor billigt och bra (även om vi vill flytta).

Vad jag önskar av nästa år är nog inte så svårt att lista ut om man läser mellan raderna och ni vet väl att önskningar som uttalas högt inte blir uppfyllda :).

Så jag nöjer mig med att önska mig ett bättre 2011 än 2010- så får vi se vad som händer!

Torsdag- näst sista dagen




Idag, på årets näst sista dag verkar det som att de flesta människorna valde att ta ledigt och hålla sig inomhus.

Gatorna var väldigt folktomma och även på jobbet var det lugnt- skönt!

Jag kunde sluta lite tidigare som jag tänkt och hann komma till stallet medan det fortfarande var ljust vilket var en förutsättning för dagens planerade hästaktivitet- longering i snö.

Idag blev det 5+5 minuter i trav, därefter skritt i 2-3 minuter på fast underlag och därefter nya 5+5 i lite djupare snö.

Archie verkade fullständigt oberörd av sitt otroligt flotta travande men så var snön inte heller jättedjup och hans kondis har dessutom alltid varit utmärkt.

Oaktat ovanstående vill jag ändå ta det liiite lugnt så här i början, hellre det än att få en överansträngd häst.

Om snön ligger kvar, och inget talar i dagsläget för motsatsen, hoppas jag kunna ägna mig åt denna träningsform på en regelbunden basis då detta verkar vara det enklaste sättet att få Archie att verkligen lyfta på benen rejält :).

När jag kom hem var det dags att motionera nästa djur och maken och jag tog med henne till Skrylle för en långpromenad.

Nu 3 dagars ledighet- hurra!!!!