När man läser om hur en del ryttare/ tränare/ försäljningsstall osv betett sig (läs: agerat som rena djurplågarna ibland) är det lätt att ställa sig frågan hur detta har kunnat fortgå i ibland många år utan att det blivit rättsliga konsekvenser och dylikt.

Jag har själv funderat en del över detta för det kan absolut tyckas märkligt att man tex arbetar för någon i flera ÅR utan att, om inte annat avsluta sin anställning för att man inte står ut med det som pågår på arbetsplatsen.

Anledningarna till ovan tänker jag kan vara flera.

Jag jobbar ju själv med våldsutsatta kvinnor (våld i nära relation) och där är begreppet ”normaliseringsprocessen” mycket vanligt förekommande.

Mycket enkelt förklarat är det sällan som en våldsutsatt person blir detta omgående av sin partner utan det sker oftast smygande och i början med ganska långa och ojämna mellanrum. Och efter x tid, när våldet har trappats upp har man som utsatt blivit så van att man inte reagerar på samma vis som en utomstående, klartänkt person.

Om vi ska översätta detta till en ungdom som arbetar hos en våldsverkare inom hästbranschen så KAN bristen på reaktion bero dels på detta, dels på rädsla för repressalier, rädsla att inte bli trodd, rädsla att inte få ett nytt jobb.

Kanske blir man också osäker på vad som egentligen är ”rätt och fel” om våldet mot djur liksom (bort)förklaras av den långt mer erfarna arbetsgivaren som man kanske har sett upp till i många år.”Man måste visa vem som bestämmer”, ”om man inte sätter dom på plats kan det bli farligt” kan vara kommentarer som man som anställd matas med och som kanske, i alla fall i början, låter vettiga och kan försvara även rent våld?

Sedan tycker jag att det är intressant och säkert ytterligare en förklaring, att det i både fallet med försäljningsstallet i Kristianstad och inridningsstallet utanför Skurup är så att anställda hävdar att kvinnorna inte utsatt ALLA hästar för våld utan att en del hästar faktiskt har haft det bra.

Dessa hästars ägare framför allt kan ju säkert vittna om att allting fungerat tip-top och att de är såååå nöjda och detta, tillsammans med mer än väl uppnådda resultat (många sålda hästar och många diplom på unghästvisningar) gör att folk fortsätter att engagera dessa personer.

Hade ALLA hästar varit darrande nervvrak, fulla av piskränder och med sår i munnen hade verksamheterna garanterat inte kunnat fortsätta att attrahera nya kunder men så har det absolut inte varit. Och har man bara en viss andel superhästar att visa upp blir det svårare (men givetvis inte omöjligt) för den som vill peka finger att göra detta och få gehör. Det är så lätt att man avfärdas som okunnig, lögnare, avundsjuk osv.

Om vi ska gå tillbaka till mina paralleller med en våldsutsatt person är det inte alls ovanligt att omgivningen är fullkomligt ovetande och rejält chockade när det uppdagas att partnern anklagas för våld. ”Man hen är ju så trevlig” är en vanlig åsikt.

Våldsutövaren har förmåga att vara selektiv i sitt agerande och vet många gånger mycket väl när hen kan gå över alla gränser för normalt beteende och när det gäller att ”passa sig”. Och behandlar som sagt inte alla likadant.

Jag minns för övrigt mycket tydligt en kommentar från en person som ibland tränade för en av de få personer jag med egna ögon sett slå hästar på de mest brutala vis.

Personen skrev i ett inlägg på nätet något i stil med att våldsverkaren ”verkligen var en person som månade om hästar” och jag minns att jag tänkte ”är du på riktigt” men det VAR den som skrev säkert och jag ”vet” att hen aldrig hade accepterat att träna för någon som var det minsta våldsam.

Men uppenbarligen fick denna ryttare inte se den brutala sidan av tränaren…..

Till sist måste jag nämna en annan parameter som jag berör i mina inlägg ibland; ankdammen vi hästmänniskor simmar i.

När ”alla känner alla” är det inte lätt att vara en visselblåsare om man dels inte har många ton skinn på näsan dels behöver vara rädd för att förlora kunder, inte få vara med på vissa event och träningar, bli nerdömd på tävlingar/ bedömningar, inte få stallplats eller vad det nu kan handla om som man fruktar, befogat eller ej.

Jag är ju själv en ganska gapig person i vissa sammanhang och kanske är det tur att jag numera har eget stall för annars hade en del stallägare kanske inte velat ha mig som hyresgäst av rädsla för vad jag skulle kunna ha synpunkter om?

Detta är mina mina tankar och teorier- hur tänker ni?

Det var ju bara någon månad sedan ett skånskt försäljningsstall utanför Kristianstad med en kvinnlig ägare hängdes ut på sociala medier och i massmedia och nu har turen kommit till ännu en kvinna som Aftonbladet gjort en skrämmande artikel om igår. Både Hippson och Ridsport har hakat på och de många kommentarerna på nätet är inte nådiga- med all rätt om uppgifterna stämmer.

Och även om Aftonbladet ibland anklagas för att vara en ”skvallerblaska” så har jag ytterst svårt att tro att man inte kontrollerat både uppgifterna och bilderna i artikeln noga?

En del av mig är rädd för att en del ska bli oskyldigt uthängda i kölvattnet efter detta och Helgstrand-gate, en annan del undrar när det är vissa andra skyldiga personers tur….

Vissa ”profiler” har undkommit i massor av år fast ”alla vet”….

Själv känner jag i princip bara till kvinnan som Aftonbladet skrivit om till namnet även om hon bara bor några mil ifrån mig. Jag har aldrig hört något negativt om henne.

Det enda som är en ”red flag” för mig GENERELLT är om/ när någon ganska frekvent annonserar efter ny personal även om detta kan stå för en del annat än att arbetsgivaren är en våldsverkare.

Även om hästskötaryrket per se främst attraherar ungdomar som kanske snabbt vill vidare till något annat så finner jag det ändå noterbart att vissa stall aldrig behöver annonsera efter nya medarbetare medan andra måste göra det.

Imorgon tänkte jag vidareutveckla varför JAG tror att dessa djurplågare kan få härja ganska länge utan att det blir så mycket väsen av det.

Läser ett inlägg från en stallägare som ondgör sig över sina inackorderingar och jag har ju som ni vet väldigt bestämda åsikter om eventuella inackorderingar på Ryhus, läs: helt otänkbart som jag känner i dagsläget.

Och jag tror att det är lätt att man som utomstående tänker ”ja, ja…det är lätt att gnälla över inackorderingar när du nu har eget stall…du har minsann själv varit inackorderad och då var det säkert annat ljud i skällan”.

Jag fattar att man tänker så men vill försvara mig med att jag redan i flera år innan vi flyttade till Ryhus lackade ur på ANDRA inackorderade och det handlade mest om att dessa dels inte följde de regler som gällde för stallet och dels inte höll ordning.

Jag var säkert själv en person som enligt mina stallägare gjorde saker som retade dom men detta var inget jag gjorde medvetet och blev jag tillsagd rättade jag mig efter deras ord.

Men jag har i så många fall sett hästägare som, trots skriftliga regler/ kontrakt bryter mot samma regler om och om igen.

Man kan tycka att det är småsaker när folk lämnar kvar bommar på utebanan fast det regnar tex eller när de inte tar upp gödsel på utebanan/ i ridhuset, struntar i att sopa efter sig i stallet osv men om det nu FINNS regler så får man ju anta att de finns där av en anledning.

Och håller man inte med om en regel kan man antingen försöka ändra den efter diskussion med den som bestämmer eller flytta men inte att konsekvent köra sitt eget race och reta upp sin omgivning?

Jag vet att en del i allmänhet och en specifik bloggläsare i synnerhet har en stark aversion mot halstäcke som anses som en totalt onödig pryl men jag ska erkänna; jag är helsåld!

Inte bara slipper man en massa väta som rinner ner från hästens hals och in mellan täcket och bog och bringa utan framför allt slipper man (läs: jag i alla fall) en ganska rejäl typ daglig sanering av man och hals.

Frenchie har dille på att verkligen gnugga huvudet och halsen i lera och medan hans lilla ansikte ofta är lerinpackat vid intag så slipper jag i alla fall ibland våt gyttja i manen. Och kalla mig lat men det är väldigt skönt att slippa 🙂 !

Bilden är för övrigt tagen när jag åkte för att hämta Frenchie efter att jag hade köpt honom ❤️!