Läste på Facebook hur någon ondgjorde sig över en bild där remmen runt nosen (den JAG kallar nederrem men som många andra verkar kalla något annat som jag har glömt) var knäppt på fel håll.

Personen menade att detta är rätt sätt att knäppa remmen; så att ”flärpen” pekar neråt…..

….medan jag och flera med mig menar att det är så här man sätter på remmen:

Så klart en smaksak egentligen men hur gör DU?

För säkert 30 år sedan hittade jag en fin dikt i en tidning och den har följt med mig sedan dess.

Jag är inte där än men kommer väl förhoppningsvis dit någon gång:

Till slut blir vi alla gummor, om vi lever länge nog, fast det trodde ju inte flickan när hon sprang i sin barndoms skog.

Hon som hoppade i höet, från ladans högsta topp och sprang ikapp med hästen, på ängen i vild galopp.

Då var det så fjärran tänka sig att ungdomens fröjder tog slut, så man måste sakta på stegen- fast i hjärtat är allt som förut.

Bläddrar i senaste numret av Ridsport och ser att de också äntligen har vaknat och tar upp ett problem som jag har belyst flera gånger genom åren på bloggen: hur ekonomiskt påfrestande det kan vara att ha ridande barn.

Jag tror att det kan kännas som en lättnad att läsa om att man inte sitter ensam i denna dyra båt och ett citat berörde mig extra mycket:

”Jag och min man bestämde oss för att vi ska satsa på barnens intresse. Vi har byggt stall och lånat till ponnyer. Utåt håller vi fasaden uppe men vi trampar vatten för att hålla oss över ytan. Jag skäms för vår medhavda matsäck…”.

Ja, så kan det alltså se ut och jag är inte ett dugg förvånad- tvärtom.

Fast jag tycker att det är sorgligt och hoppas innerligt att barnen förstår och uppskattar vad föräldrarna gör för deras skull.

Och jag tror som sagt att detta är en mycket vanligare verklighet än den där man utan uppoffringar köper lastbilar och exklusiv utrustning.

Någonting säger mig ”don’t go there” för det är sååå känsligt att diskutera ryttares vikt men nu är ju detta ÄVEN ett diskussionsforum och jag vill gärna ge min syn på saken efter att ha läst detta blogginlägg.

Jag tycker nämligen att det är LIKA viktigt att tänka på hästens vikt som ryttarens och vice versa!

En bloggläsare påpekade att hästen bär SIN vikt 24/7 men ryttarens bara en stund varje dag men jag vill även poängtera att medan en del hästar ”bara” är ”betesfeta”, dvs tjocka delar av året så är deras ryttare feta året runt!

Och ja, jag är väl förtrogen med argumentet att det är bättre för hästen med en fet OCH välridande ryttare än en smal dito som ”rider illa” (definitionsfråga så klart) men enligt mig är det väldigt ovanligt att någon som är FET (alltså inte bara väger ”många kilo som sitter proportionerligt runt kroppen ”) rider särskilt väl.

Det JAG ser hos mycket överviktiga ryttare är framför allt att de inte kommer ner i sadeln ordentligt (pga för kraftiga lår) och att de väldigt många gånger skumpar rejält på hästens rygg vilket de ibland försöker stoppa genom att hålla fast sig i tyglarna.

Och ja, det kan så klart smala ryttare också göra men jag tror ändå att en för hög vikt påverkar hästen mer om man i övrigt rider likvärdigt.

Jag är också övertygad om att många överviktiga ryttare hade orkat mer, svettats mindre, fått bättre resultat om  de gick ner i vikt och det finns säkert de som försöker men jag ser också motsatsen; ryttare som för varje år sväller mer och mer.

Men det är väldigt tabubelagt att prata om ryttares vikt och många gånger vet man säkert även själv att man borde minska i omgång- inte bara för hästens skull utan för sin egen hälsas.

Såg nyligen en artikel om några som hade skapat någon form av förening ”för rätten att vara fet” typ och hur mycket jag å ena sidan kan tycka att man ska få se ut hur man vill så kan jag ändå inte låta bli att se en fara i om rejäl övervikt liksom börjar betraktas som helt ok- åter igen inte bara för tex våra hästars skull utan för ens egen hälsa….

Avslutningsvis vill jag poängtera att det ovan skrivna är mina åsikter trots att jag själv inte rider som en gudinna och att jag åsyftar ”rejäl övervikt” (vilket också väl är en definitionsfråga men för mig innebär minst 20 kilos övervikt).

Tja…så kanske det är 🙂 !

Fast jag brukar ändå undvika att storhandla i mina ridkläder.

Kan kännas lite kymigt att stå i en kassakö om man liksom luktar för mycket 🙂 .

Studerar foderhäst-annonserna på Hästnet och inser att inget har ändrats genom åren.

Fortfarande är de enda hästar som lånas ut antingen väldigt gamla, av udda ras, med diverse utläkta eller pågående skador/ defekter eller totalt outbildade à la ”min valack är 9 år gammal och precis inriden men jag tror att han är ett verkligt ÄMNE för den som vill tävla dressyr på hög nivå”. Yeah right….

Börjar förstå varför en stallkamrat blev mer eller mindre nerringd när hon ville låna ut sin 20-åriga halvblodsvalack….den är både frisk och går att rida på 🙂 !