För några år sedan hade jag en Amerigo-sadel som från ingenstans började knarra vilket man kan läsa om här och här.

När min nuvarande Equipe-sadel började gnissla väl högt för ett tag sedan var det kanske inte så konstigt att jag drog mig till minnes ovan och blev orolig- man vill ju inte rida i en skadad sadel.

Jag började med att försöka olja in sadeln mer för att se om detta skulle få den att tystna men tyckte bara att jag fick marginell effekt så då tyckte jag att det var lika bra att få den uppkollad av sadelmakare.

Eftersom Internet är vad det är, FANTASTISKT om ni frågar mig så skickade jag i söndags iväg ett meddelande via Facebook till den sadelmakare jag anlitade till Amerigo-sadeln, Tim Jacobs i Flyinge.

Han svarade inom 5 minuter (!!!) och hälsade att jag var välkommen att visa upp sadeln nästa dag.

För att förkorta historien så har sadeln varit iväg hos Tim, blivit uppsprättad inför mina ögon och bedömd som helt felfri- skönt!

Nu behöver jag inte grunna mer på knarrandet utan ska olja in den ytterligare och rida vidare.

Det känns i alla fall bra att ha kollat upp den- har jag väl börjat oroa mig för något kan jag inte bara släppa det och just en sadel är ju verkligen viktigt att den är hel.

Enligt min erfarenhet har vi alla mer eller mindre olika sätt att hantera våra hästar på och vi tolererar och kräver också olika saker av våra djur.

Idag undrar jag om ni, efter att ha köpt en ny häst medvetet har lyckats bryta/ ändra någon ovana/ invant mönster hos er häst som ni har stört er på?

Hästen har kanske tidigare varit svår att lasta, inte stått stilla på stallgången, inte gått att fånga lätt i hagen…tja…vad vet jag?

Själv har jag köpt hälften av mina hästar då de varit 3-4 år gamla och den andra hälften då de varit 6 år gamla och jag kan på rak arm faktiskt inte komma på att de hade några ovanor/ olater som störde mig när de kom.

Delvis gissar jag att detta kan bero på att jag liksom har VALT snälla, fogliga djur.

Förresten; nu kan jag på en grej:

Min häst Menelli var ohyggligt svårlastad när jag köpte henne och la grunden till att jag numera anser mig vara lite av en självutnämnd lastningsexpert.

Men annars…nä…mer än så kan jag inte komma på.

Att ingen av mina hästar alltid står som en staty vid uppsittning utan mycket väl kan gå iväg från uppsittningspallen kan jag inte anklaga någon annan än mig själv för men det är väl också det enda jag kan tänka mig att ANDRA hade retat sig på hos mina hästar.

Det är ju inte ovanligt att man på nätet, både på olika diskussionsforum och bloggar diskuterar tex FREKVENS av allt möjligt:

• Hur många timmar om dagen går du ut med din hund
• Hur många timmar om dagen går din häst i hagen
• Hur många gånger i veckan rider du
• Hur många gånger i veckan smörjer du ditt träns

osv, osv i all oändlighet.

Även på min blogg ställer jag ofta frågor likt de ovan.

Det jag är ganska övertygad om är att de som FRÄMST svarar är de som liksom följer den gängse normen om hur man BÖR göra- inte hur man de facto GÖR, dvs lite ”Bror Duktig typer”.

Läste nyligen en tråd på Facebook som handlade om hur mycket folk aktiverar sina hundar och det var ingen hejd på motionerandet.

De som svarade var ute och vandrade i timmar, varje dag, året runt. 3 timmar om dagen var liksom standard…

Och nej, jag tror ärligt talat inte ett skit på detta IRL.

Gemene hundägare har varken tid eller ork att lägga 3 timmar eller mer på hundpromenader- inte de hundägare jag känner i alla fall (och inte jag själv heller).

Och nej, alla hästar går inte i hage från 6 på morgonen till 21 på kvällen men de som har sina hästar ute från 8 till 12 ”vågar” ofta inte svara på hagvistelsefrågor eftersom de ”vet” att Bror Duktig med anhängare kommer att lyncha dom.

Så man ska nog ta alla denna läsning med en stor nypa salt och inte känna sig som en usel människa på något vis- alla gör säkert så gott de kan och utifrån sina förutsättningar.

För ett tag sedan fick jag för mig att det var dags att byta ut mina nylon-tömmar mot läder-diton och jag annonserade på Facebook att jag ville köpa ett par.

Fick inte ett enda svar men kände mig för snål för att köpa nya (de billigaste kostade ändå runt 800:–) så jag bestämde mig för att bida min tid.

Och se där…för någon dag sedan såg jag en annons från en tjej som ville sälja ett par tömmar för 200 kronor.

Jag kastade mig över tangenterna och skrev att jag ville köpa dom och härom dagen var det dags för affär.

Ska jag vara ärlig blev jag INTE glad när jag såg tömmarna men eftersom jag dels fick en plan i skallen direkt och dels inte ville komma hem utan tömmar slog jag till.

Bortsett från att tömmarna var skitiga var de så stenhårda att jag var rädd att bryta av dom om jag tog i dom för hårt…..

….men jag tänkte att en liter rapsolja för 15 kronor skulle göra underverk!

Jag baddade tömmarna med oljan och avslutade med att lägga dom i en påse med några deciliter av vätskan där de fick ligga och gona sig i någon timme.

När jag sedan tog upp tömmarna och lät dom torka utomhus en dag såg de ut så här:

Och nu ska ni höra det komiska: tömmarna är sålda som BRUNA?!?!?

Jag var tvungen att skicka iväg ett skämtsamt mail till säljaren och visa henne de KOLSVARTA tömmarna och mig spelar färgen inte den minsta roll i just detta fallet.

Jag har också hunnit använda tömmarna vid ett tillfälle och de är så mjuka och fina att jag inte kunde vara mer nöjd med köpet!

Just nu verkar det åter florera sadeltjuvar lite var stans i Sverige- så även i mina trakter.

För några år sedan hade vi ett regelrätt inbrott på anläggningen och då försvann X antal sadlar vilket så klart var otroligt tråkigt för ägarna.

Idag undrar jag om ni har funderat på eller rent av gjort slag i saken och stöldskyddsmärkt både sadlar och annat av värde som hör ihop med ert hästeri?

Släpet kanske eller en så ”enkel” sak som en klippmaskin som ändå kan kosta flera tusen?

Läste att en bekant beställt detta– låter som något man borde ”ta tag i” och inte bara tänka ”åhhh…hoppas inte jag blir drabbad” som jag misstänker att fler än jag tänker.