Hypotetisk fråga:

Om ni fick välja mellan att rida i ett varmt ridhus där ni (och hästen) skulle bli svettiga efter bara en liten stund men där underlaget var jättebra eller en utebana med mycket sämre underlag (säg lite för djupt eller ganska hårt och stumt) men där det fläktade skönt; vilket skulle ni välja?

Anledningen till min fråga är att jag i ”alla” år har haft en känsla av att jag är mycket mer (för???) petig med underlaget än gemene ryttare.

Kanske härrör sig detta från min tid med Heron som i sig själv hade svaga gångarter och dålig bakbensaktivitet?

På honom kunde olika underlag göra väldigt stor skillnad- han kunde trava allt från mycket dåligt till riktigt trevligt beroende på banans beskaffenhet.

För några helger sedan noterade jag något som jag märkt många gånger förut; att jag sällan väljer samma framridning som de flesta andra om det finns mer än en att välja på.

Man kunde här antingen rida på en utebana som var mycket dammig och ganska tung (underlaget såg inte alls inbjudande ut utan mer ojämnt och som sagt tungt) och ett ridhus där underlaget var vattnat och fint sviktande.

Endast ett fåtal red i ridhuset och den stora majoriteten ute och jag fattar liksom inte varför?

Men hur resonerar ni?

Jättesnyggt…men hur är det med passformen?

Jo, jag vet att det finns en del tillverkare som säljer lösa tränsdelar men jag måste faktiskt fråga mig varför inte ALLA gör detta, om de nu inte kan tillverka träns till hästar utan gör dessa mer anpassade till elefanter?!?!?

Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att behöva tex cob-sidostycken men nackstycke eller nosgrimma i full eller någon annan kombination.

Köpte nyligen ett superfint rundsytt träns på Hööks för tusen spänn.

I storlek full hängde sidostyckena ner till Vickes knän, även om jag satte bettet i de innersta hålen.

Samma sak med nosgrimman; den kunde jag vira 2 varv runt min hästs nätta huvud.

Men när jag sedan provade cob-tränset så var nosgrimman på gränsen till för liten, liksom käkremmen…

Det ska sägas att detta träns är av samma modell som jag redan har och tycker är skitsnyggt.

Men lädret har töjt sig rejält på det gamla tränset (i storlek full) och jag har fått göra rätt många nya hål.

Tyvärr kan jag inte göra fler hål i sidostyckena utan att göra hål i den rundsydda delen av lädret- kan inte förklara detta i skrift men det går helt enkelt inte att göra det på ett vettigt sätt- därav min önskan om ett nytt träns som passar bättre.

Men det verkar tydligen omöjligt för alla tränstillverkare att tillhandahålla servicen med utbytbara delar och jag förstår ärligt talat inte varför det skulle vara så svårt?

Och i min värld är ett träns för 1000 kronor inte ett ”billighetsträns” där man ska nöja sig med att själv behöva göra hål i helt nytt läder, eller vad tycker ni?

Dessutom är Vicke på intet sätt ”vanskapt”; ja, han har ett NÄTT huvud till sina 173 centimeter men det är knappast så att folk vänder sig om och tittar på honom och kommenterar att hans huvud ser ”galet” ut i förhållande till resten av kroppen.

Så det BORDE gå att tillverka mer realistiskt anpassade huvudlag menar jag så att man inte har dessa bekymmer.

Vet en person som helt sonika BYTTE UT sidostyckena på ett fullträns mot cob-diton när personalen i butiken inte såg men det borde som sagt gå att lösa utan att man blir kriminell?!?

På tal om föregående inlägg och enda gången jag har mätt Vicke var när stallägarnas dotter hoppade honom vid ett tillfälle.

Mycket nätt och smal ryttare i korta stigläder i hoppsadel på min häst gjorde att jag blev ÖVERTYGAD om att han omöjligt kunde vara 173 cm.

”Vi måste mäta honom” konstaterade jag men hur vi än vände och vred på mätkäppen kom vi inte upp till några andra siffror.

Något längre ryttare (jag) och en dressyrsadel ger uppenbarligen ett helt annat intryck för jag har aldrig varken upplevt Vicke som stor att rida eller särskilt stor att titta på från marken.

Men då, med en annan ryttare tyckte jag att han var ENORM 🙂 🙂 🙂 !

En jätte 🙂 ?

Läser på Facebook:

”Känslan när man tittar på filmen från träningen och är så nöjd med det man ser tills man inser att det är någon annan på filmen, inte jag.”

Påminner mig om när jag, för tusen år sedan fick se en videoinspelning från en hopptävling med Heron.

När filmen börjar tänker jag; ”men vad f..n är det här…en lös häst på banan?!?!?” Sedan inser jag att det är pygmé-Birgitta i sina korta hoppläder på Heron, 173 cm över havet. Jag syntes knappt.

Till mitt försvar får jag väl säga att det var en väldigt suddig film och filmat från långt avstånd…

Ni som har eller har haft häst samtidigt som ni varit i ett förhållande: skulle ni säga att hästen har påverkat er människo-relation positivt, negativt eller inte alls?

Har ni kanske lagt hästeriet på hyllan eller minskat ner på tiden med hästar rejält pga er partner?

Tjafsas det om tiden hästen tar och vad den kostar?

Och har ni rent av valt att säga bye-bye till er partner pga hästen?

För egen del skulle jag hyckla om jag påstod att mitt dyra och tidskrävande intresse inte har påverkat mina förhållanden även om mycket har mildrats genom att jag dels varit väldigt tydlig med hur mycket tid det tar redan från början och dels alltid har haft skild ekonomi från min partner, dvs betalat alla hästkostnader själv.

Men givetvis hade jag haft mer pengar till gemensamma aktiviteter utan hästen och tex kunnat resa iväg mycket lättare.

Men hur ser det ut för er del? Berätta!

Efter att ha pratat med en person som lämnade bort sin häst på tillridning med både önskad och oönskad effekt (hästen blev lydigare men också otroligt mager kan man väl sammanfatta det hela som) undrar jag idag:

Har ni lämnat bort någon häst för tillridning/ inridning och hur tyckte ni att resultatet blev:

Bättre, sämre eller som förväntat?

Något ni inte hade räknat med?

Själv har jag aldrig lämnat bort någon häst och skulle, om behovet uppstod, föredra att köra hästen till någon som red den X gånger i veckan.

Dels för att det för mig skulle bli billigare (om jag valde någon i Skåne där det ”vimlar” av skickliga ryttare) och dels för att jag då hade haft kontroll över vad som skedde så att säga.

Minns för många tusen år sedan då en extremt känd ryttare tog emot hästar för ”utbildning”.

De gånger personen själv satt på hästarna var lätträknade och jag undrade många gånger i mitt stilla sinne om ägarna var medvetna om detta (högst troligt inte eftersom personen på sin höjd red en gång i veckan).

Ja, inte största till storleken då…för det är en väldigt liten och nätt människa som jag räknar som min mest engagerade supporter vad gäller mitt och Vickes tävlande.

Jag hinner ibland knappt lasta ur Vicke ur transporten förrän jag möts av antingen ett SMS med glada tillrop eller ett lika glatt ”Grattis” i stallet, min supporter har full koll på Equipe och hittar alltid något positivt med varje ritt vi genomfört.

Det roliga med min supporter tycker jag är att personen så vitt jag vet själv aldrig har suttit på en häst och dessutom har en dotter som är så inriktad på hoppning som man bara kan bli.

Väldigt trevligt är det hur som helst och jag blir lika glad varje gång- delad glädje ÄR dubbel glädje.

På tal om sådant som kan reta en i andras hästhållning:

Igår på väg till tävlingen ser jag en häst i en hage iförd termotäcke?!?!?!

Det är då ca 18 grader och vindstilla, solen skiner allt vad den kan och klockan är ”mitt på dagen”.

Stackars häst…..