Spinoff på gårdagens samvetsfråga:

Jag minns att jag då Archie fick fång för flera år sedan skrev ett inlägg där jag reagerade på något som då förvånade mig ganska mycket: att enstaka personer som jag tyckte att jag hade bra kontakt med och kanske till och med betraktade som mina vänner reagerade väldigt ointresserat och var till noll stöd i den då mycket svåra stund för mig.

Under en period var jag mycket ledsen och bekymrad- med fång vet man ju aldrig hur det ska sluta och jag hade nog förväntat mig i alla fall några tröstande ord från vissa som alltså knappt sa flaska.

Vad detta berodde på kan man så klart ha flera teorier kring; en är att folk kan ha svårt att hantera sorg/ motgångar även hos andra- de vet inte riktigt vad de ska säga/ hur de ska göra av rädsla för att det ska bli fel och så är de i stället tysta.

Sedan kan det också vara så, är min erfarenhet i alla fall, att var och en står sig själv närmast och att man innerst inne är tämligen ointresserad av bekantas och inte så nära vänners med och motgångar- det som för den drabbade känns som ”världens viktigaste sak” är för andra bara en tanke som knappt swischar förbi i deras skalle.

Så jag har i alla fall ibland upplevt att de man trodde var något att hålla i när det blåser skulle låta en fara iväg i vinden utan att göra den minsta ansträngning för att hålla en kvar medan andra, ibland helt oväntade personer, har visat prov på mycket större medkänsla och engagemang än man skulle ha trott från början.

Och faktiskt vill jag påstå att det är samma sak inte bara när man har motgångar utan kanske i lika stor utsträckning när motsatsen inträffar; när det GÅR BRA!

Som tävlande i både hoppning och dressyr sedan många år tillbaka har jag upplevt att det inte alltid är självklart att ”delad glädje är dubbel glädje” utan att både stallkamrater och andra inte alls verkar speciellt glada å ens vägnar.

Åter igen kan det handla om olika skäl till att man upplever brist på entusiasm hos omgivningen; de kan vara avundsjuka, ogilla en så pass att de inte unnar en framgång eller helt enkelt även i detta fallet vara ointresserade.

Sedan tycker jag att det ibland kan ”kräva sin man” att alltid vara den som gratulerar andra till DERAS framgångar när det kanske aldrig går bra för en själv- den storheten finns inte heller hos alla.

Själv FÖRSÖKER jag att vara en god kamrat i både med och motgångar; jag tycker om inte annat att det hör till god ton/ uppfostran att i alla fall på någon form av lägsta-nivå engagera sig i sin omgivning.

Det kostar så lite att ge några tröstande ord, skicka ett sms, trycka på gilla-knappen på Facebook eller vad man nu väljer för att visa att man faktiskt SER.

Jag vet inte hur många av er som har följt bloggen i 1 år eller mer men för de som är nytillkomna kan jag berätta att gårdagens tävling var lite speciell på mer än ett sätt.

Igår var det nämligen PÅ DAGEN 1 år sedan någon annan än X tävlade Kreon och det var dessutom på samma tävlingsplats!

Efter att jag hade gjort 3 eller 4 misslyckade starter förra våren då Kreon vägrade att galoppera inne på banan och bar sig mer eller mindre djävligt åt på framridningarna (bockade, försökt resa sig, sparkade i sargen) frågade jag min dåvarande medhjälpare Mini om HON ville prova att tävla hästen.

Dels hade han skrämt mig och dels ville jag se om det berodde på mig att han bar sig så illa åt- kanske kände han min nervositet och utnyttjade denna eller så berodde det på något annat som jag DÅ inte kunde sätta fingret på.

Så den 14 april förra året gjorde Mini sin första och enda start med Kreon och tyvärr blev resultatet inte ett dugg bättre än när jag tävlade och hon valde att utgå efter att Kreon även med henne vägrade att fatta galopp både på framridningen och inne på banan.

Ödet ville att den strategi som Mini och jag gjorde upp inför KOMMANDE tävlingar (för vi var på intet sätt uppgivna) aldrig fick se dagens ljus- dagen efter tävlingen var jag ute och tömkörde Kreon i skritt, han blev rädd för en skock får, slet sig, skenade hem på asfalt, gick omkull och fick stå i sjukhage i 6-7 veckor.

Under tiden fick Mini jobb utomlands och hon hann med nöd (men mycket skickligt) hjälpa mig att sätta igång djuret i 1 månad innan hon lämnade oss för gott.

Och det var då X kom in i bilden- jag insåg att jag behövde hjälp och hade hört att han hade ridit in Kreon en gång i tiden.

Ödet ville denna gången hjälpa mig på traven för jag hade aldrig ens träffat X förut men precis då jag ville tillfråga honom om hjälp flyttade en ny tjej in i vårt stall.

På fråga vem hon tänkte träna för (hon kom ner-resande från Stockholm) svarade hon ”X” som en gång i tiden varit hennes lärare på Flyinge .

Så jag följde med tjejen på en träning för X, förklarade min prekära situation och han svarade utan omsvep att han ville hjälpa mig.

På den vägen är det alltså……

En bra historia blev det att berätta om inte annat men som alla som följt oss under dessa 365 dagar vet så har det varit väldigt tufft i perioder, framför allt när Kreon stod i sin lilla sjukruta och dagarna bara gick…

Kanske händer allt av en anledning, vem vet- inte jag och inte ni utan det är bara att blicka framåt och se vad som komma skall…

….jag har haft en del roligt under tiden också 🙂 !

Här kommer då nästa hanterings-fråga vad gäller min knäppis; får se vad ni säger om denna:

Fakta:

På vår anläggning står 20-talet hästar som alla tas in mer eller mindre samtidigt (såvida inte någon råkar rida just då) på eftermiddagen.

Min och en del andras teori är att Kreon har någon form kontroll-behov ( en form av hingstighet???) vilket tex visar sig genom att han blir mer och mer stressad vid intag ju fler hästar som tas in före honom.

Får han gå in bland de första är han lugn, skulle man vänta och ta in honom sist gissar jag att han hade varit helt hysterisk.

Tycker ni baserat på ovanstående att man ska försöka ”lära” honom att han får vänta på sin tur oavsett när denna tur infaller eller ska man ta in honom bland de första för att varken riskera sig själv, hästen eller omgivningen då han då kan bli väldigt upphetsad och hoppa iväg, försöka stegra sig osv.

Här kommer en ”dilemma-fråga” direkt från undertecknads IRL-värld; får se vad ni tycker!

Fakta:

Nästan direkt när man kommer ut från vårt ridhus och till höger om detta förvaras våra ensilage-balar, staplade på varandra ganska högt.

På en del av balarna finns lite lös plast som fladdrar när det blåser.

Så gott som varje gång jag passerar dessa balar vid blåst hoppar Kreon högt och skulle jag mot förmodan inte vara beredd (vilket jag numera alltid är) springer han nästan omkull mig.

Det spelar alltså ingen roll att han passerat balarna ”tusen gånger”- han kan bli lika upphetsad ändå.

De få gånger jag surnat till och gått tillbaka tills han har lugnat sig har han gjort detta efter 2-3-4 vändor men nästa gång är det samma visa igen.

För ett tag sedan fick jag för mig att prova att leda Kreon på ”fel” sida, dvs den högra, så att jag därigenom hamnar mellan honom och balarna och se på f..n: då är han helt lugn.

Nu till min fråga:

Skulle ni fortsättningsvis köra denna strategi eller anser ni att hästar ”ska lära sig” och acceptera en så här pass enkel (???) sak?