Så här ser det ut i vårt ridhus, eller om man ska vara exakt så såg det ut så här för några dagar sedan.

Eftersom vi strör med halm tas balar då och så ifrån ridhuset och detta verkar vara en ständig källa till misstänksamhet hos vissa hästar, detta att omgivningen så att säga ändrar utseende i ridhuset.

Varje gång Kreon kommer in där tittar han misstänksamt mot halmbalarna, kanske tänker han också att det gömmer sig något som kan hoppa upp och bita honom i rumpan där?

Jag har sett hästar som trots månaders gående i ridhuset ständigt tvärnitar när de ska gå förbi balarna men så får Kreon givetvis inte hålla på.

Titta till; ja men sedan får det vara bra med den saken även om han tycker annorlunda.

Själv tycker jag att det på sätt och vis är bra med dessa distraherande balar så att hästarna får lära sig att gå oavsett och så mycket plats tar de inte heller.

Fast tänk så olika det kan vara….

Minns en vän som berättade att hennes häst glodde på en i färg avvikande bräda i deras ridhus VARJE gång hon red där och så finns det hästar som inte skulle märka om man så körde in en långtradare i ridhuset.

Archie gick på tal om detta ofta i ridhuset medan traktorn körde och harvade framför eller i baken på honom och brydde sig inte ett spår medan jag inte ens hade provat med en viss Mupp.

Måste säga att man ibland läser en del som får i alla fall mig att dra på smilbanden på Bukefalos.

Läste nyligen en tråd som handlade om ”roliga svar/ bemötande man fått när man sökte medryttarhäst” och från denna har jag klippt ut en del highlights som jag hoppas att ni har lika roligt åt som jag.

Vad sägs om dessa exempel på ”lurade medryttare”:

Vad sägs om att få adressuppgifter och vägbeskrivning till fel stall? Hästen flyttade veckan före och ägaren glömde att den flyttat. Där stod jag och kände mig som en idiot.

Jag träffar ”dressyrhästen” som visar sig vara en 4-åring travare. Ägaren står i en klunga med sina kompisar, tar inte i hand vid hälsning, visar inte sadelkammare, visar inte ryktsaker, följer inte med ut när jag ska ”provrida” i paddocken.

Hästägare möter upp i stallet med sin häst som är sadlad och klar. Jag ska hoppa upp direkt och rida iväg ensam ut i skogen, ”hästen hittar”. När häst och jag kommer tillbaka är ägaren borta och jag får försöka räkna ut vilken av de omärkta boxarna den bor i och om den ska ha någon mat.

Hästen som tränas och tävlas har, visar det sig när jag kommer till stallet, varit halt i fyra månader och ska nu skrittas lika länge. Först för hand, sedan uppsuttet.

Får ett mail med raderna: ”Jag har en häst. Kom ut och rid vilken dag du vill, det kostar 300/gång och bokas dagen innan”.
När jag mailade tillbaka och frågade så basic saker som hästens ålder, storlek och kön så fick jag inget svar alls tillbaka. Begriper ingenting.

Ett annat mail: ”Jag har en 3-åring som behöver utbildas”.
Jag har i min annons uttryckligen sagt att jag inte har unghästvana och därför inte kan hjälpa till med sånt. Är man inte rädd om sin häst?

Och ett tredje: ”Jag har fyra hästar som måste lämnas ut på foder och de måste gå tillsammans, annars går de till slakt. Du behöver inte köpa dem, bara ha dem på foder”.

Provridning: Vi kommer till ett stall som ligger på en gård. Väldigt mysigt med får och grisar. Ägarna (ett par) kommer ut och ska följa med oss och hämta hästarna.
Jag går med mannen och hämtar min häst…..som står 20 min promenadväg bort. 20 min promenad hem med en totalt respektlös häst som slänger runt mig som en vante.
Väl framme vid stallet berättar de att hästarna har gått på sommarbete och inte ridits under hela sommaren.
Vi rider ut alla 4 tillsammans i skogen där de precis har fällt halva skogen. Det är bara traktorspår djupa som dalar och fällda träd överallt.
Kompisens häst hoppar, bockar och skuttar HELA ridturen, inte en enda gång har den alla hovar i marken. Tack, men nej tack blev det där.

En annan provridning: Kommer dit en kväll, det är mörkt ute. Men de har ridbana, som vi förutsätter att vi ska rida på. Nej, vi rider istället ut. Ägaren går med vid sidan.
Sen tar gatubelysningen slut och vi rider i becksvart mörker.
Jag ser inte ens öronen på hästen jag sitter på.
-Hästarna hittar vägen, låt dem bara gå på säger ägaren. Visst, till slut kommer vi tillbaka till stallet, men mycket till ridning var det ju inte.
Tack, men nej tack där med.

På tal om några kommentarer kring hagvistelsens välgöranade egenskaper för hästar i allmänhet nyligen tänkte jag berätta att jag för ett tag sedan fattade ett beslut som känns lite trist med också klokt vad gäller just Kreons hagvistelse.

Vi har ju mest små grushagar men även större gräshagar på vår anläggning och fick jag välja fritt skulle jag tveklöst valt det sistnämnda som ett permanent alternativ för min häst.

Nu finns det alltså inte tillräckligt med gräshagar till alla hästarna och stallägarna vill också försöka att spara dessa vid dåligt väder för att de inte ska bli helt söndertrampade och detta innebär att hästarna får turas om att gå på gräs och i perioder ganska sällan.

Jag har tidigare sagt ifrån att först Archie och nu Kreon kan gå i gräshage så mycket som det går men har faktiskt ändrat mig helt sedan Kreon blev halt och vill numera inte att han ska gå där alls.

Förklaringen är att jag ända sedan jag köpte Kreon har noterat att han kan ha väldigt svårt att slappna av när han går i gräshagarna; så fort någon häst tas in för att ridas så tror han att han står på tur och kan börja vanka omkring.

Detta kan han göra även om de andra hästarna står helt stilla och beteendet kan börja redan någon timme innan det egentliga intaget och i värsta fall också utmynna i inte bara vankande utan även spring.

När Kreon går i de små grushagarna håller han inte alls på så här och ytan tillåter inte heller några direkta ruscher.

Nu när det ändå inte finns något gräs kvar i hagarna att tala om utan mest lerig mark om man ska vara ärlig har jag bestämt mig för att inte låta Kreon gå där och bli potentiellt stressad- även om det var långt ifrån varje dag han höll på med sina idéer så vill jag inte riskera att han halkar i slipprig lera och skadar sig och inte heller att han ska må psykiskt dåligt av att fara rundor.

Så; jag som alltid önskat mig större hage och med lite att pilla i har fått inse att just Kreon inte passar för detta just nu- väldigt tråkigt men som jag nämnde också klokt tror jag.

Hade vi kunnat ha våra hästar i gräshagar ALLTID hade han säkert vant sig och blivit lugn men om han ändå bara kan gå där på sin höjd någon enstaka gång i veckan får han vänta tills det blir vår och det finns gräs som kan avleda honom.

…som har reagerat på att det tydligen har skapats en Facebook-grupp med syfte att samla in pengar så att Sara Algotsson kan behålla sin häst Mrs Medicott? (Vill du läsa mer kan du göra det här).

Visst får folk använda sina pengar till precis vad de vill och har man slantar över behöver man verkligen inte skänka dom till Cancerfonden eller någon annan behjärtansvärd organisation men att samla in pengar till våra proffsryttare….njäe….det ställer i alla fall inte jag upp på.

I min värld tillhör det spelets regler när man jobbar med hästar att man ibland och av olika skäl tvingas sälja/ lämna ifrån sig hästar som man egentligen vill behålla.

Det hände Edward Gal tex och många före honom och det kommer att hända ”tusentals” till-trist för dom så klart men men…

Nä…mina pengar stannar hos mig och min familj i detta fallet men känner ni att ni vill sponsra en eller flera träningar för Kreon så bara vissla så ska jag skicka över mitt kontonummer direkt!

För ett tag sedan nämnde jag att Muppis sadel knarrade efter att jag hade fettat in den och på det svarade några läsare att deras sadlar också ”lät”.

Jag vill i detta sammanhanget kasta in en liten brasklapp; knarrande sadlar behöver inte bero på att man smort in dom utan det kan faktiskt vara något som gått sönder inne i sadeln.

Jag minns att min förr-förra sadel, en Amerigo, plötsligt började knarra väldigt mycket och detta UTAN föregående infettning.

På nätet fick jag rådet att kolla upp sadeln då en annan Amerigo-ägare råkat ut för samma sak och det visade sig att något (minns inte längre vad det hette) hade lossnat inne i sadeln.

Och mycket riktigt; EXAKT samma sak hade hänt min sadel och hade jag fortsatt att rida med den hade jag kunnat förstöra den och kanske också skadat hästen.

Så vet ni med er att ni inte smort sadeln men den ÄNDÅ börjar knarra så kolla upp den- det är mitt råd!

Idag noterade jag åter ett fenomen som jag har funderat lite över även tidigare.

När jag köpte Kreon hade han för vana att bajsa massor av gånger under varje ridpass- jag minns hur jag brukade greppa en spångrep och vandra runt med densamma i ridhuset medan Mini red; det var liksom inte lönt att ställa den ifrån sig för det kom ständigt nya bajshögar ur hästen.

Även när jag själv red var det samma visa och det var så ALLTID, inte bara om Kreon var märkbart störd av något utan också då jag upplevde honom som lugn.

Som alla som har följt oss sedan köpet vet har djuret lugnat ner sig betydligt och det jag skulle komma till är att Kreon numera kan ridas ett helt ridpass utan EN ENDA BAJS.

För det mesta blir det en eller ingen hög men alltså inte 4, 5, 6 stycken och det får mig att fundera över hur nervös han EGENTLIGEN var även när jag uppfattade honom som lugn och avslappnad?

En kommentar kring inlägget om galoppombyten igår fick mig att fundera vidare på hur hästar som lärt sig något som vi ryttare räknar som lite svårare rörelser när de lärt sig dessa lika gärna kan använda dom som ”försvar”.

Intressant är att jag sällan och aldrig 🙂  ser hästar som försvarar sig genom att göra bakdelsvändningar eller skolor tex utan det som jag ibland ser eller varit med om själv är:

Ryggning: hästen backar bakåt i försvar fast ryttaren vill att den ska gå fram. Detta är tämligen vanligt även hos väldigt orutinerade hästar och det intressanta är tycker jag hur få hästar som verkligen ryggar KORREKT på träning/ tävling när de gör det så lätt ”naturligt” i protest.

Passage: enligt MIN erfarenhet ett försvar framför allt hos hästar som i grunden kan vara lite sega- vad kan då passa bättre än att trava ÄNNU långsammare än vad ryttaren vill 🙂 ?
När Décima (som var just något seg) väl hade lärt sig passage så kunde hon ta till passage/ balanstrav när hon inte vill lyda framåtdrivande hjälper.
Jag vet en annan häst som i princip går i konstant balanstrav vilket säkert ser fint ut för den okunnige men bara är ett tecken på att hästen inte alls lyder hjälperna eftersom det inte verkar GÅ att få hästen att trava kvickare och mer framåt.

Piaff: om den sega hästen går i passage så kan piaff vara den hetsiga hästens försvar vilket Kreon redan visat tecken på. Nu när han har ett hum om vad piaff är kan han självmant ställa sig och trampa på stället men det är inte för att han vill ”vara duktig” utan för att något har hetsat upp honom. Jag kan ju som jämförelse säga att tex Heron som jag ägde i 10 år aldrig någonsin gjorde detta men så gick det absolut inte att lära honom att trampa på töm hur ihärdigt jag än försökte.

Byten: ja, det är samma sak med dessa; har hästen väl lärt sig att byta så kan man få byten både här och där och vare sig man vill eller inte. När jag höll på att lära Archie att byta var det precis detta som hände; hade jag gjort några byten så blev han så uppeldad att han därefter bytte hit och dit helt på egen hand så att säga och utan att jag VILLE ha några byten.

Har ni upplevt något av ovanstående eller är det bara jag som ridit ofrivillig svår dressyr 🙂 ?

Sitter och läser ett inlägg om galoppombyten på nätet och slås än en gång av hur ”orättvist” det är med dessa, de som skiljer agnarna från vetet känns det som ibland.
 
För så uppfattar jag nog bytena lite; det är dom som många gånger avgör om man någonsin tävlingsmässigt kommer vidare från lätt till medelsvår klass.
 
Och medan jag också tycker att det inte är så vanligt att folk berättar om hur svårt deras häst hade för att lära sig skänkelvikning (undantaget Archie…suck….) , ryggning eller till och med skolor så hör jag relativt ofta att folk har problem med inlärningen av galoppombyten.
 
Sedan är väl en svårighet att man kan göra något som LIKNAR tex  en skänkelvikning medan man lär hästen att göra den mer och mer korrekt men ett byte är liksom ett byte, det ”enda” (och det är ta mig tusan verkligen ingen liten sak) är om bytet är lite eller mycket orent (om hästen byter ett halvt eller helt efter bak som man säger ibland.
 
Sedan finns det så klart en skillnad på KVALITÉN på bytena men det är som sagt ändå så att hästen antingen byter eller inte- det finns inget mittemellan på samma sätt som en sluta med mycket svag böjning och/ eller tvärning eller en ryggning som är sned och ovillig men dock fortfarande en ryggning om än dålig.
 
Hur som helst så funderar jag på hur otroligt olika hästar lär sig att byta, av vilken orsak det än må vara och där är det banne mig inte bara ryttarens skicklighet/ oskicklighet som avgör.
 
Jag vet duktiga ryttare som haft svårt för att lära vissa hästar att byta medan oskickliga dito inte haft några problem med att lära sina hästar samma sak.
 
Så idag undrar jag om ni har lust att delge oss andra era erfarenheter kring bytena.
 
Byter din häst? Var det lätt eller svårt att lära hästen detta? Svårigheter du hade på vägen?
 
Själv har jag haft en blandad kompott av ”byteshästar”.
 
Heron var nog ganska trögfattad (balanserad?) så tillvida att han kunde gå i förvänd galopp härifrån till Göteborg.
 
När han hade hoppat i princip en hel 130-bana på tävling i förvänd galopp (!!!) sa ”folk” till mig ”nu MÅSTE du lära honom att byta” och det lyckades ju till slut.
 
Heron kunde sedermera byta ner till vartannat så polletten ramlade ner sent omsider kan man väl säga.
 
Décimas byten vill jag knapp tänka på; de var en starkt bidragande orsak till att jag sålde henne även om hennes tungfel var huvudorsaken.
 
Varken jag eller min tränare på den tiden lyckades få djuret att byta rent i alla lägen utan det var verkligen en salig blandning av rena, orena och ”ett halvt-efter-bak”-byten och man visste oftast inte vilket byte man skulle få och kände inte skillnad mellan de ”halvt-orena” bytena och de som var rena.
 
Jag tog hjälp av en annan duktigare ryttare också och vi slet med bytena i flera år men det blev aldrig bra.
 
Archie lärde sig att byta relativt lätt och ”halvhyfsat” men sparkade bakut som en dåre i bytena åt ena hållet ganska länge vilket gjorde att man ofta fick världens ryck/ knyck i ryggen av dessa- inte så behagligt.
 
Eftersom han hade så svårt med så mycket annat tränade jag inte på just bytena så mycket med honom och tävlade aldrig på den nivån.
 
Muppis är den häst som hittills haft lättast för att lära sig att byta- gissningsvis beroende på 3 faktorer:
1. hans utmärkta balans
2. en väldigt bra galopp
3. att jag tog hjälp av en duktig ryttare (Mini) direkt
 
Trots detta blev det en del bakutsparkande och tvära sidohopp medan vi jobbade med bytena i början men sett till Kreons humör på den tiden och vilka bekymmer jag sett hos ANDRA hästar så vill jag ändå påstå att vi kommit lindrigt undan så här långt.
 
Nu byter djuret oftast klockrent åt ena hållet och svajigt men rent åt det andra och utan upprörda känslor varken före eller efter bytet och med tanke på hur lite vi tränat på detta så tycker jag att det är helt ok även om vi inte är redo att visa upp dom på tävling.
 
Men som sagt; hur har det varit med era hästar? BERÄTTA! 

Ja, det är inte bara av ”barn och fulla” man kan får höra sanningen utan även av undertecknad.

Inte alltid så populärt givetvis och jag försöker att tänka mig för även om jag inte heller ljuger bara för att vara snäll.

Frågar någon efter min åsikt får personen vara beredd på att få den också- även om vi inte tycker likadant, sedan finns det så klart olika sätt att leverera ett budskap som mottagaren kanske inte vill höra (fast den påstod motsatsen ha ha).

Ljuger gör jag aldrig; om inte annat så av den enkla anledningen att min erfarenhet är att en lögn ALLTID kommer fram, kanske inte idag eller ens imorgon men absolut säkert nästa vecka, om några månader eller flera år. Och då blir det så pinsamt när folk ska försöka trassla sig ur konstigheter de sagt…

Jag har ibland varit ”brutalt ärlig” när alla andra stoppat huvudet i sanden och det kan som sagt uppfattas på olika vis.

Alla uppskattar inte en sanningssägare även om vissa tycker att det är bra att någon ANNAN säger det som fegisen själv inte vågar.

Ibland har mina ord först inte tagits så väl emot av den som fått dom slungade mot sig men det har faktiskt också hänt flera gånger att personen, när den väl har tänkt efter, har insett att jag sagt det jag sagt för att jag faktiskt BRYR MIG och inte vill vara falsk och snacka en massa skit som bara invaggar personen i falska förespeglingar och/ eller förhoppningar.

Eftersom jag själv är så pass ärlig tycker jag många andra är för tysta och oärliga, de tycker en massa men gömmer sig bakom antingen tystnad eller lögner och personligen skulle jag inte kunna må bra om jag hela tiden höll på med sådana spel.

Men var och en gör ju som den tycker känns bäst- jag står för det jag tycker, försöker att framföra mina åsikter så respektfullt som jag kan (men visst händer det att jag misslyckas…) och ljuger som sagt aldrig.