När jag höll på med att försöka sälja Archie kom jag i kontakt med ett fenomen som jag tidigare faktiskt inte stött på men som egentligen inte borde vara något konstigt.
 
En presumtiv köpare ville att vi vid en eventuell affär skulle ta ett blodprov på Archie för att utesluta att han var dopad och det hade jag givetvis inget emot.
 
Köparen berättade om erfarenheter av hästar som skickats upp till en ridskola köparen kände till i Norrland där det visat sig där hästarna fått smärtstillande och dylikt och det hade ibland blivit dyrköpta erfarenheter.
 
Att transportera en häst från Skåne till Norrland kostar idag med transportfirma ca 8.000- tur och retur således över 15.000 och då kanske någon chansar på att ”går det så går det”.
 
Problemet med dessa dopingprov är att de enligt i alla fall min veterinär kostar flera tusen kronor- kanske inget man bara betalar sådär rakt ut ur fickan.
 
Men den köpare jag pratat med hade en lösning även på detta:
 
Man låter en veterinär ta ett blodprov på hästen man vill köpa och sedan ber man samma veterinär att SPARA provet, dock utan att skicka det på analys.
 
Först om man misstänker att något är ”galet” med hästen efter x dagar/ veckor skickar man iväg provet och betalar och är allt frid och fröjd så gör man det inte och sparar kostnaden.

Eftersom många varit nyfikna och frågat tänkte jag idag berätta, om inte alla detaljer så i alla fall relativt kortfattat om hur det kom sig att jag köpte Kreon:

Redan när jag annonserade ut Archie bestämde jag mig för att INTE börja läsa annonser eller åka och titta på andra hästar innan han var såld- andras erfarenheter hade lärt mig att det kan ta många månader innan man får sålt sin häst och att då hinna hitta x antal hästar som man vill köpa men inte KUNNA göra det måste ju kännas hur frustrerande som helst.

Ja, så gick mina tankegångar när jag besökte NN dagar efter annonseringen och hon sa att hon precis hade fått hem en häst som var till salu och som hon tyckte att jag skulle köpa.

Visst kunde jag titta på hästen tyckte jag, den stod ju ändå på plats men då jag såg den riden av en välridande tjej tappade jag intresset på typ 5 sekunder.

Kreon STRUTTADE omkring i en fullständigt gräslig symaskinstrav och även om galoppen var fin så tänkte jag i mitt stilla sinne att en häst med så urusel trav ville jag VERKLIGEN inte ha.

1-2 dagar senare frågade NN om jag inte skulle rida på Kreon trots allt och det gjorde jag, i ett ridhus utan speglar.

Jag kunde därför inte SE något men min KÄNSLA sa mig att jag absolut inte satt på en symaskin, tvärtom travade hästen hur normalt som helst.

Jag frågade också NN hur det såg ut och hon bekräftade att strutt-traven var borta och därmed var mitt intresse väckt.

För Kreon kändes rak och följsam, inte det minsta unghäst-vinglig och verkade snäll och med lagom bjudning.

Att han symaskinstravat så illa i början måste ha berott på han precis kommit till stallet och kanske var nervös och spänd för jag har aldrig någonsin mer sett denna trav och tror inte jag får se den igen heller.

Jag red Kreon ytterligare någon gång och longerade också för att själv se hur han rörde sig innan jag slutligen meddelade att jag ville köpa honom men då återstod fortfarande problemet med att jag redan HADE en häst, Archie.

Veckorna gick, jag blev mer och mer nervös att Kreon skulle hinna bli såld och var sååå glad då NN åkte för att hålla kurser och tävla på meeting; ”bra…då hinner hon inte visa honom för någon på x dagar” tänkte jag alltid.

Och jag måste säga att både NN och Kreons ägare varit mer än justa mot mig- de visste hur mycket jag ville ha honom och NN har också hela tiden tyckt att han skulle PASSA mig så de har inte precis jagat spekulanter utan faktiskt väntat på mig.

Archie hann också nästan bli såld till vad jag tror hade varit en PERFEKT köpare som dock drog sig ur ”fem i tolv” och det var verkligen en enorm TUR att NN, genom sina kontakter, lyckades hitta en ny köpare ytterligare veckor senare.

Så sammanlagt har jag nog väntat på Kreon i gott och väl över en månad men nu står han i stallet och det är jag mycket glad och tacksam över!

Jag vet inte hur era erfarenheter ser ut vad gäller veterinärbesiktning inför ett (förhoppningsvis) stundande hästköp men själv upplever jag att det är relativt vanligt att hästar inte ”går igenom” utan större eller mindre anmärkningar.

En bloggläsare har fått backa på 2 efter varandra planerade hästaffärer, båda hästarna hade för mycket/ för stora anmärkningar vid sina besiktningar.

En vän som tävlade sin häst på en ganska hög nivå fick också tummen ner hos veterinären och samma sak var det när jag skulle sälja Decima som hade en liten böjprovsreaktion på ett bakben, något jag givetvis inte hade en aning om (då skulle jag aldrig ha låtit besiktiga henne utan behandlat i stället).

Hur som helst, för att slippa samma scenario med Archie och på det sättet kanske förlora en bra köpare och i stället bli stående med en häst som först måste behandlas och vila i x antal veckor valde jag att göra något som jag skulle vilja rekommendera alla säljare att göra: besiktiga hästen innan du ens annonserar ut den!

Visst är det en extra kostnad men då vet du till en början var du står så att säga och slipper lägga tid och allt annat som en försäljningsprocess innebär om hästen sedan inte ens GÅR att sälja pga någon ”dold” hälta eller vad det nu skulle kunna vara.

Som KÖPARE hade jag också attraherats av att redan i annonsen kunna läsa att hästen nyligen är besiktigad ua.

Jag har hört mer än en sann historia om köpare som åkt halva Sverige för att på plats hos säljaren direkt kunna konstatera att det utannonserade djuret är synligt halt!

Även om säljaren själv är både blind och döv och har missat detta (fast jag undrar hur många som har så dålig koll EGENTLIGEN och hur många som rent ut sagt försöker luras) så är man alltså lite mer på den säkra sidan om man vet att hästen nyligen kollats av veterinär även om i alla fall jag aldrig hade nöjt mig med detta utan även låtit besiktiga hästen vid köp och då av en veterinär jag själv valt eller i alla fall godkänt.

Jag vet inte var jag har fått det ifrån men jag är väldigt skrockfull när det gäller VISSA saker.

Det finns sådant jag verkligen undviker att påstå (även om det skulle råka vara 100 % sant) och att fabricera ens den oskyldigaste vita lögn kring annat undviker jag in i det sista- inte bara för att jag i alla tider varit övertygad om att en LÖGN ALLTID KOMMER FRAM.

Det kan ta 5 minuter eller 5 år men enligt min erfarenhet avslöjas alla lögner förr eller senare vilket om inte annat är EN anledning att jag själv faktiskt aldrig ljuger.

Men för att återgå till det skrockfulla så är jag väldigt försiktig med vad jag ”stoltserar med” livrädd att detta ska ”back-fire” omedelbart.

Minns en diskussion vi hade på nätet för flera år sedan som handlade om tappskor.

Jag min dumma åsna basunerade klämkäckt ut att detta var något som jag aaaaaldrig drabbades av och ni kan ju tänka er hur många skor hästen hade på fötterna efter ett hagintag bara dagar därefter!

Och när jag var ännu yngre var jag vid ett tillfälle hembjuden till en kompis för att äta pizza.

Jag tackade först ja men ångrade mig därefter och ringde och sa att jag hade fått punktering på min bil!

Varför jag hittade på något så urbota korkat kan man ju undra- men åter igen kan ni ju gissa vad som hände mig på motorvägen mellan Malmö och Lund på väg till en föreläsning (jag studerade på den tiden) kort därefter.

Jag ska INTE skryta om att jag INTE haft punktering varken förr eller senare efter denna incident som ägde rum för över 20 år sedan- det vågar jag verkligen inte :)!

Som en del initierade och/ eller nyfikna bloggläsare misstänkt sedan länge sedan har jag nu sålt Archie och han åker, om inget oförutsett inträffar, till sitt nya hem idag.

Inofficiellt har han varit mer eller mindre till salu sedan snart 1 år tillbaka men då jag har velat fram och tillbaka så annonserade jag inte ut honom förrän för ca 2 månader sedan vilket flera bloggläsare noterade och hade frågor kring.

Jag har inte velat kommentera NÅGOT kring detta förrän allting varit klart och även nu kommer jag tills vidare inte att berätta om Archies nya hem, jag vill veta att allt fungerar som det ska först.

Ni som känner mig förstår säkert att mitt beslut inte har varit enkelt eller lättvindigt fattat, frågan väcktes faktiskt redan av Archies och min första tränare för säkert 2½ år sedan.

DÅ blev Birgitta, 12 år bara tjurig och tänkte ”jag ska minsann visa att du har FEL” och bytte trotsigt tränare.

När även tränare nummer 2 dristade sig till att föreslå samma sak var jag mer mottaglig och det var faktiskt också på grund av dessa tankar som jag kom i kontakt med NN.

Jag vet inte om jag har berättat det innan men NN lånade tillfälligt vårt ridhus för sin verksamhet i vintras och jag, som aldrig hade träffat henne tidigare beslutade mig för att förhöra mig om hon var villig att ge mig en ”second opinion” vad gällde min framtid med Archie.

Jag sa som det var; att jag väldigt starkt övervägde en försäljning men att jag ville vara säker på att jag innan dess hade uttömt alla möjligheter att ”förbättra oss som ekipage” så att jag inte i efterhand skulle ångra mig eller börja tänka ”om jag bara…..”.

Och sedan dess och under ungefär ett halvårs tid har NN och jag fört ständiga diskussioner om var Archie och jag står, vad jag tycker, hur det går med tävlandet osv vilket alltså slutligen utmynnade i mitt eget beslut (förvisso stöttat av NN till 100%) att sälja.

De senaste 2 månaderna har varit fruktansvärt jobbiga och i princip hela min semester räknar jag som mer eller mindre förstörd på grund av mitt beslut att sälja.

Och det är väl delvis också därför jag HAR velat fram och tillbaka; jag har hela tiden vetat hur otroligt påfrestande det skulle bli att sälja och jag är verkligen ingen hästhandlare…det ska gudarna veta.

Jag skulle ha kunnat skriva hur många inlägg som helst under resans gång, inspirerade av allt möjligt som jag hört, sett och upplevt sedan jag satte in annonsen men jag har som sagt valt att lägga locket på i stället.

Kanske utmynnar en del av mina erfarenheter i inlägg framöver, vi får se vad jag känner för att skriva om vad det lider.

Ny häst ska givetvis inhandlas och om mina tankar kring DET får ni i alla fall läsa inom kort!

En rolig diskussion på jobbet påminde mig om när jag var i de yngre tonåren och medlem i en djurrättsorganisation.

Numera heter organisationen Djurens Rätt men det tidigare namnet var väldigt långt och jag råkade flera gånger säga att jag var medlem i Nordiska Samfundet FÖR plågsamma djurförsök trots att det givetvis skulle vara MOT :)))!

I förra veckan tog jag upp ett, som jag tycker vanligt förekommande fenomen, detta att det är mycket lättare och vanligare att ”man” fokuserar på sådant som är negativt, sådant man inte har eller sådant man är missnöjd med.

En trogen bloggläsare påminde mig i anslutning till detta om ett också relativt vanligt fenomen (enligt henne i alla fall) och det är det här med att HJÄLPA TILL eller att inte göra det.

Läsaren hade i sitt stall råkat ut för att det blev väldigt sura miner då hon vid ett tillfälle avböjde från att hjälpa till med vad det nu var och det intressanta med detta var att läsaren påstår att hon innan denna ”ohjälpsamhet” hade ställt upp, tja…om inte hundratals gånger så näst intill!

Läsarens konklusion var att det är väldigt lätt att glömma de otaliga gånger man hjälpt till men säger man sedan NEJ en endaste gång- då minsann är det världens undergång ungefär och man ses som sååå ogin osv.

Jag måste tyvärr säga att jag gjort liknande erfarenheter för många år sedan och att dessa erfarenheter också lärt mig en del.

Jag lovar tex aldrig mer än jag säkert vet att jag kan hålla och jag är också alltid väldigt tydlig med vad jag kan ställa upp med och vad det i förekommande fall KOSTAR.

För min tid är dyrbar för mig liksom min bil inte körs på vatten.

Jag lånar inte heller ut exempelvis släpet hur som helst och vill folk ha hjälp med mockning och andra trista stallsysslor så vill jag ha betalt för detta.

Passar det inte- tja…då får man fråga någon annan.

Annat är det i relationer där man känner att det är ”ge och ta”- där man kan hjälpas åt ÖMSESIDIGT.

Men som sagt- visst är det intressant hur lätt det är att tidigare ”insatser” man gjort åt någon så lätt glöms bort så fort man inte längre kan/ vill ställa upp och då är det kanske inte så konstigt heller om en del har en lite ogin inställning till att just hjälpa andra?

Du vet att du älskar din häst (alternativt är knäpp i bollen, välj själv) när du inte kan ta en sovmorgon ens på semestern för du vaknar och tänker ”åhhh….nu står Archie och väntar på att få komma ut i hagen”.

I nuvarande stallet BEHÖVER jag dock inte sköta utsläppet om jag inte VILL men på ridskolan pysslade jag med detta morgonnöje 365 dagar om året i måååånga år.

…men ibland är det bra att ha en plan B eller till och med C.

För ett tag sedan blev jag en kväll uppringd av en bekant som ville fråga om jag visste om vi hade lediga stallplatser hos oss.

Denna fråga får jag lite då och då, det verkar som att exempelvis mitt bloggande fått folk att förstå att jag trivs väldigt bra i mitt stall och att det finns många fördelar med detta.

Hur som helst- uppringaren kände att hon ville flytta från det stall hon hade hästen i av olika, för mig fullt förståeliga anledningar, men jag gav henne ändå rådet att besinna sig och inte agera i affekt.

Just ”affekt-reaktioner” kan vara förödande- man tänker inte alltid klart utan kan låta andra känslor ta överhanden (en barnslig önskan om ”hämnd” är tex inte ovanlig) men vad jag alltid brukar be den arge att reflektera över är vem man EGENTLIGEN straffar!

Kommer stallägaren att gråta blod och ångra sig bittert när man säger upp stallplatsen eller kommer denna genast att fyllas utan att någon skänker dig ens en tanke så fort du packat dina saker?

Kommer du själv att få det BÄTTRE i ett nytt stall eller blir det i själva verket ”sju resor värre” med ännu sämre villkor och förhållanden bara för att du kastat dig iväg, hals över huvud?

Viktiga saker att tänka på men något annat som man också kan ha i åtanke är att ha en plan B OM något skulle ”skita sig” där man står.

Det är inte fel att ha/ känna till alternativa uppstallningsmöjligheter även om det inte är säkert att man kan flytta dit på studs och det betyder inte att man inte trivs där man står utan bara att man försöker vara förutseende.

Stallet man står i ska kanske hastigt och lustigt säljas, stallhyrorna kanske plötsligt höjs så att man inte har råd att ha kvar hästen där eller så kanske stallägaren plötsligt vill ha alla boxarna för någon egen verksamhet. Jag har hört allt detta och många andra skäl för en flytt så det behöver inte vara något så

”enkelt” som att man blir osams- ett annat mycket vanligt skäl att man flyttar.

What’s wrong with this picture?

Ledtråd: kolla noga på strumporna :)))!

Det borde jag också ha gjort innan jag lämnade hemmet men i stället såg jag inte den in och utvända strumpan förrän jag stod inne på en bensinstation, full av folk.

Förhoppningsvis gjorde den tidiga timmen att de inte heller var så vakna att de upptäckte min fadäs:)!

Men så kan det bli vissa morgnar!

Jag har i alla fall aldrig dykt upp ridklädd på jobbet eller glömt jobb-outfiten hemma när jag mellanlandat i stallet på morgonen men vem vet…någon gång blir kanske den första :)!