Bloggar kommer och bloggar går men det är få som BESTÅR- så tycker jag att det varit med de bloggar jag en gång i tiden började följa.

Inte många finns kvar och en del har jag också slutat att läsa för att de nästan aldrig uppdateras.

Nyligen startade en fd tävlingskonkurrent en blogg, jag skriver fd eftersom tanken är att denna person ska arbeta i Tyskland som beridarelev ett tag.

Han har precis rest ner och förhoppningsvis blir det intressanta skildringar från ett annat hästland, vi får väl se!

stalltva.blogg.se

Om jag hade bett alla läsare som är nöjda med sin lön att räcka upp en hand dristar jag mig till att påstå att det hade varit en minoritet.

Jag undrar om det inte i alla fall DELVIS ligger i sakens natur att man aldrig ska vara riktigt nöjd, att ”mycket vill ha mer” osv?

Sedan jag började arbeta som socialarbetare har jag inte hört annat än klagovisor om hur otroligt underbetalda vi är- vi med vår långa (3,5 år) utbildning och vårt stora ansvar osv.

Och det är klart….allting är relativt.

Exempelvis min man som arbetar som säljare har en myyyyyycket bättre/ högre lön än jag och dessutom varken högskolestudier eller därmed följande dryga studielån men jag brukar tänka så här att om jag vill tjäna de pengar han gör så kan ju jag också bli säljare!

Visst…riktigt så enkelt är det så klart inte men vad jag vill ha sagt är att man ju faktiskt (oftast) har valt att utbilda sig till ett visst yrke och att sedan i alla sina dagar gnälla över att man är underbetald känns liiiite konstigt för mig.

Hur som helst…idag på jobbet kom vi i alla fall att prata om att det är så lätt att bara/ mest fokusera på sådant man tycker är dåligt eller som man saknar, inte på det som faktiskt är bra på olika sätt.

Och då tog jag upp att jag alltid har uppskattat att alla kollegor och chefer jag haft har varit så otroligt förstående vad det gällt mitt hästintresse.

Att ”hålla på med hästar” i min ålder är ju trots allt inte lika socialt accepterat som att exempelvis ha barn så medan den som har egna avkommor alltid kan vara borta från jobbet om barnet är sjukt tex så är det nog inte alla arbetsgivare som ser lika generöst på en arbetstagare som vill/ behöver vara ledig för diverse djurrelaterade saker som exempelvis veterinär och hovslagarbesök, träningar och tävlingar, meetings, clinics eller vad det nu skulle kunna vara.

Själv har jag som sagt alltid mötts av en stor generositet och har alltid fått vara ledig för allt enligt ovan och säkert mer därtill som jag glömt.

Och faktiskt är ju detta ingen SJÄLVKLARHET på alla arbetsplatser, varken att ha flextid eller att kunna ta en hel dag ledigt med kort varsel och något jag brukar tänka på när diskussioner om andra arbeten förs.

För mig är lönen, dvs PENGARNA, verkligen inte det viktigaste utan jag väger in så mycket annat när jag funderar över andra arbeten och däribland också det här med förståelsen för mina djur.

Skulle det krisa kan jag alltid ta med Soya till jobbet- jag försöker verkligen att inte missbruka detta hur som helst men vet att doggy är väldigt populär hos de flesta och behöver jag vara ledig för något som har med Archie att göra vet jag också att kollegor skulle hjälpa mig till 100 % med redan bokade besök eller dylikt.

Och sådant är för mig otroligt mycket värt även om det som sagt är sällan jag brukar tänka på det och skänka arbetsgivaren en tacksamhetens tanke!

Att det skulle finnas folk som åker runt och provrider hästar som de inte har en tanke på att köpa är ett rykte som har florerat så länge jag kan minnas och ärligt talat trodde jag att det var lite av en vandringssägen eller liknande för själv skulle jag aldrig i livet få för mig att ens tänka tanken.

Men….jag har ju haft vänner som då vi ”gått på stan” stannat till i tex skoaffärer och börjat prova skor och sedan på min fråga ”ska du ha skor” helt frankt svarat ”näää….men DET ÄR KUL ATT PROVA”?!?!?!

Inte heller är detta något jag har den minsta förståelse för; vad är vitsen med att prova något som man ändå inte kan/ har råd att köpa?!?!? Då blir man ju bara frestad och kanske till och med köper TROTS att man egentligen inte har råd- inte alls vettigt enligt mitt sätt att se det.

Och nyligen hörde jag från en person som bedriver lite handel med hästar att det tydligen visst förekommer att folk tycker att de som ett söndagsnöje kan åka och titta på stallets tämligen dyra hästar trots att deras budget inte alls är i paritet med vad hästarna kostar.

Just detta stall har börjat ta lite kreditupplysningar och referenser på tilltänka köpare och det är banne mig ”time well spent” för det tar inte ens en tiondel av den tid man sedan hade fått ägna helt i onödan.

Visst förstår jag att folk tänker ”nu är det köparens marknad” och ”man kan alltid pruta” men att provrida en häst för 300.000 när man har 50.000 i plånboken- det tycker jag bara är rent ut sagt oförskämt mot en säljare som har tagit sig tiden att visa sin häst och faktiskt ”slösa på” hästen helt i onödan.

Så roligt kan det inte vara att ha kreti och pleti klängandes på ens hästar tänker jag och dessa försäljningsstall har säkert annat att göra än att lägga fullständigt bortkastad tid på  gratisridare.

Ja, man upphör aldrig att förvånas över mänskligheten, det är en sak som är säker.

Härom dagen kom vi på jobbet att prata om vad man inte ska säga till en djurägare.

Jag delade med mig av ett exempel från i vintras då en man i min egen ålder, och tro det eller ej, SJÄLV HUNDÄGARE, inledde en ”konversation” med mig genom att kalla Soya ”hunddjävel”.

Vi kom ridande på vägen utanför hans hus, Soya sprang helt stillsamt bredvid Archie men tydligen fick blotta åsynen av en LÖS hund honom att skrika något i stil med ”måste du rida här med din hunddjävel”.

Och låt mig säga så här:

Det var heeeelt fel sätt att tilltala mig och det finns inte den kommentaren som därefter hade kunnat rätta till vad han nyss hade kallat Soya.

Själv är jag inte den som skräder orden precis men att kalla mina djur för hund eller hästdjävel finns liksom inte på kartan.

Visst skulle jag i AFFEKT kunna säga om tex NÅGON ANNANS häst ”tror du inte hästdjäveln slet sig och skenade ut från hagen” men dels skulle det som sagt rätt mycket till för att jag skulle häva ur mig något sådant och dels hade jag aldrig sagt det till hästens ägare utan möjligen till någon annan som jag beklagade mig för.

I förra stallet hade vi tidigare en, vad ska jag kalla det….”person med mycket bristande social kompetens” kanske…och hon kunde mycket väl skrika ”hästdjävel” åt sitt kuvade djur.

Själv rös jag alltid inombords när jag hörde detta men bedömde också att personen var så pass opåverkbar att det inte hade varit lönt att säga till.

Tack och lov förstår i vart fall inte djuren själva skillnaden på ”min världsmästare” (Archie:)) eller ”djävla kräk”- i alla fall inte om man säger båda med en neutral eller vänlig röst.

Men som sagt; kalla inte mina djur för DJÄVLAR eller dylikt- då blir jag som en tigrinna och DET mina vänner….är inte roligt!

Nu har jag efter väldigt moget övervägande beslutat mig för att sluta med de alltid hatade och aldrig efterlängtade mil-löpningarna i Skrylle.

Jag tycker verkligen att jag har gett detta projekt en ärlig chans i nästan ett års tid men jag kan bara inte känna annat än motstånd och tvång varje gång det är dags att bege sig ut i löparspåret.

Det är tråkigt och jobbigt helt enkelt och nu har jag bestämt mig för att sluta att plåga mig både mentalt och fysiskt.

Om ni kommer ihåg så började jag ju med denna motionsform för att öka min kondition när Archie hade en riktig seg-dipp förra hösten och då för att lättare orka rida honom.

Nu är denna seghet borta sedan länge och även om det är roligt att ha kondis nog att springa en mil så får jag inse: det är inte för mig!

Livet är för kort och innehåller ÄNDÅ för många måsten för att jag frivilligt ska lägga mer tid på något som jag ogillar så pass mycket och både Soya och jag får ju motion även utan detta springande.

Vi går ju nu dessutom mot tristare tider och att jag ska uthärda en vinter till pulsande i snö bara för att ha löpningen avklarad- tack men nej tack!

Som synes var det framför allt ”mellanväggen”, eller delar av den som blev demolerad och så här trasig var det en skrämmande syn tycker jag.

Man kan se att ”väggen” består av flera olika material varav PLÅTEN var knivskarp när jag drog fingrarna utmed den.

Otroligt att hästen inte skar sönder sig fullständigt menar jag.

Kanske är det säkraste att ha den där formen av ”skynke” som vissa mellanväggar utgörs av?

Eller att köra utan mellanvägg, alternativt med mellanväggen skjuten åt sidan (så har jag alltid gjort).

Jag förstår inte riktigt vitsen med att klämma ihop hästen på en plats om den åker ensam och det är väl så de flesta hästarna åker, alltså ensamma.

En del hästar kanske åker bättre ”ihopklämda”, det är svaret jag hört från deras ägare i alla fall men själv har jag som sagt alltid mellanväggen åt sidan.

Nu använder jag ju aldrig heller mina bommar bak men vill man ha dessa går det att köpa ”trekvartsbom” och ersätta de smalare standardbommarna så kan man låta hästen stå lite bredare.

För några år sedan kände jag en familj som, då dottern skulle ”gå över” från ponny köpte en, i alla fall enligt MIG, fullständigt gräslig häst.

Medan ponnyn var en lättriden rosettplockare i dressyr (flickan var tävlingsintresserad) var den stora hästen av en sådan modell (otroligt framstupa) att inte Gud fader hade kunnat rida den på tygeln och än mindre den ändå tämligen orutinerade flickan.

”Givetvis” flög ridintresset snabbt sin kos med en så omöjlig häst som sedermera såldes men jag minns att jag dessförinnan frågade förundrat VARFÖR man valt just denna häst.

Bortsett från dess ”omöjliga” kroppskonstruktion hade hästen varit i avel i flera år så även det bidrog ju till ridsvårigheter.

Svaret på min fråga blev: ”för att den är SNÄLL” och redan då började jag fundera på det här med ”snälla hästar”.

Vad jag redan då ansåg och vidhåller än idag är att hästars NORMALTILLSTÅND är att vara just snälla, det är liksom nästan något jag förutsätter och inget jag specifikt skulle söka efter om jag letade ny häst.

Jag tycker faktiskt att det är ytterst sällan som jag stöter på elaka hästar, möjligtvis ouppfostrade men det är ju ett ”handhavandefel” och egentligen inte hästens utan ägarens fel.

Jag tycker ändå att jag har träffat väldigt många olika hästar, både på ridskolan där jag stod uppstallad i över 20 år och på nuvarande anläggning och jag kan knappt minnas att jag om någon häst tänkt ”det var mig en ELAK jäkel”.

Eller beror det på MIG att jag uppfattar hästar som snälla, dvs att jag är säker i min hantering av dom?

Fast å andra sidan så har många av de hästar jag mött även hanterats av andra utan problem så jag tror inte att svaret bara ligger där i så fall?

Vad säger ni läsare: har ni samma erfarenhet? ÄR de flesta hästar snälla eller är detta en egenskap som är så eftertraktad att man är villig att ge avkall på annat viktigt (ridbarhet tex) ”bara” för att få en snäll häst vid exempelvis köp?

Nyligen ”pratade” jag med en bloggläsare via nätet och vi avhandlade då något som jag ägnat mig åt i massor av år: att se potentiella hagar och ridbanor ”överallt”.

Om jag ska förklara närmare så innebär detta att jag väldigt ofta då jag tex kör förbi en fin gräsmatta kan tänka ”här hade varit perfekt att rida” eller om jag ser en annan passande vy kan tänka ”oj vilken fin hage man hade kunnat hägna in här”.

Är det något som ni andra hästmänniskor också känner igen?

I vårt stall är det just nu en tjej som har fått sommarjobb hos NN i 3 veckor.

Hade jag varit i hennes ålder hade helt klart varit avundsjuk- tänk att få möjlighet att både titta på och själv få rida på fina hästar och dessutom få betalt för det :)!

Själv är jag en ivrig förespråkare för att ungdomar ska arbeta och inte BARA fördriva all ledig tid sovandes eller slappandes- jag tror för att använda ett stenåldersuttryck att det absolut är DANANDE FöR KARAKTÄREN :)!

Sedan behöver man inte tvinga sina ungdomar att ägna sig åt vilka ”slavarbeten” som helst, det är inte det jag menar men att få lära sig att ta ansvar, tjäna ihop sina egna pengar osv tror jag är hur nyttigt som helst.

Jag har genom åren sett ungdomar handskas så vårdslöst med häst och ryttarutrustning för tusentals kronor att jag blivit rent beklämd och min teori är att det är lättare att göra på detta vis om ”mamsi och papsi” pröjsat för rubbet än om man genom eget slit hade fått spara ihop till sakerna.

En del ungdomar tycks också helt sakna perspektiv på pengars värde och hur mycket arbete som ska till för att X kronor ska intjänas- de är rent ut sagt både bortskämda och otacksamma och det tror jag hade botats ganska bra om de själva fick prova på arbetslivet lite grann.

Själv har jag faktiskt varit intresserad av att tjäna egna pengar redan sedan jag var i de yngre tonåren och då vill jag ändå inte påstå att jag levde i en fattig familj eller aldrig fick saker jag ville ha osv.

Listan på de arbeten jag haft, oftast ordnade helt på egen hand, kan göras lång- jag har tex sålt lotter, majblommor, jultidningar, delat ut reklam, passat barn och hundar och utfört enklare städarbeten.

Och att jag har haft nytta av dessa erfarenheter är för mig ostridigt.

Jag har alltid varit sparsam, kunnat ”koka soppa på en spik” och aldrig haft krav på någon överdriven standard.

Nästan allt jag har köpt har jag köpt kontant och det jag lånat till har jag sett till att så fort som möjligt lösa in.

På senare år har jag också lyckats skapa mig en rejäl buffert och jag VET att jag tämligen enkelt hade kunnat leva mycket ”fattigare” än jag gör idag om jag hade varit tvungen och utan att mitt liv hade rasat för det.

Jag arbetade i ca 15 år med socialbidrag (eller som det idag heter försörjningstöd) och hade tyckt att det hade känts förfärligt att sitta och ta ställning till om folk skulle ha bidrag eller ej om jag samtidigt inte kunnat sköta min egen ekonomi.

Så jag tror inte alls att man gör sina barn en tjänst genom att servera allt på ett silverfat och tänka ”tids nog får de försörja sig själva” för har man inte provat på detta lite grann redan i tonåren så kan verkligheten komma som en obehaglig kalldusch- det har jag sett många gånger.

Och att långt upp i vuxen ålder behöva förlita sig på ”lån” (som aldrig betalas tillbaka) från sina föräldrar tycker i alla fall jag är smått patetiskt- i alla fall om det används som en ”extra månadspeng” vilket jag tyvärr också sett exempel på.

Imorgon tänkte jag, på tal om sommarjobb, berätta om 2 roliga…eller kanske inte så roliga sommarjobb jag själv haft under studietiden- om det kan vara av intresse?